En samlande mamma, del 2

Här kommer fortsättningen på min berättelse. Nu har jag gästbloggat färdigt för den här gången. Men vem vet, det kanske finns fler berättelser som väntar på att bli berättade. Kram: Solveig

Hösten 1995 väntade jag vårt första barn. Kanske det var därför som jag inte var tillräckligt uppmärksam på hur mamma mådde. Så småningom fick jag veta att hon varit dålig ända sedan sommaren men att hon dröjt med att besöka sin husläkare. När hon äntligen kom dit och fick en remiss till sjukhuset för vidare kontroll så glömde husläkaren att skriva brådskande på remissen. Därför hamnade den i en hög bland många andra remisser och just då blev det sjuksköterskestrejk. Det tog alltför många månader innan mamma äntligen kom in till sjukhuset och blev ordentligt undersökt. Det visade sig vara en tumör på tarmen och hon fick en tid för operation.

När vi lämnade BB i Varberg med vår lilla Jennifer stod mamma och pappa och väntade på parkeringen i Falkenberg. De ville se sitt nya lilla barnbarn. Veckan därefter skulle mamma opereras. Det var tufft att gå hemma i Falkenberg med en nyfödd liten bebis och inte ha möjlighet att hälsa på sin mamma på sjukhuset. Vi fick nöja oss med kontakten via telefon.

Vi trodde att allt skulle bli som vanligt igen efter operationen. Månaderna gick och mamma friskförklarades. Samlandet fortsatte. Fast på något sätt kändes det inte riktigt som förut. Det var som om intresset bleknat lite i kanterna. Datumet för kontroll kom och gick. Mamma hade börjat få feber. Jag tror att det var hon som till sist hörde av sig till sjukhuset för att få en ny tid. Det gjordes nya undersökningar och sedan kom chockbeskedet. Fortfarande har jag nog inte riktigt kunnat förstå hur den totalt empatibefriade läkaren som hon mötte då, tänkte när han uttalade domen. Pappa satt i väntrummet bara en liten bit därifrån. Borde inte läkaren frågat om det fanns någon anhörig som var med? Han visste ju vilket besked han skulle lämna. När mamma förhörde sig om vad hon skulle göra med illamåendet säger denne doktor: ”Ja, det finns inte så mycket att göra. Du har cancer i både lever och lungor.” Mamma blev hemskickad med ett par recept och beskedet att läkaren nu skulle ha semester…

Några timmar senare ringde jag hem. Bosse, jag och Jennifer hade åkt ner till Ystad på semester. Vi hade hyrt en lägenhet ganska centralt i staden och just den här måndagen hade vi gjort en utflykt till Ale stenar. När vi kom tillbaka på eftermiddagen satte vi Jennifer i sulkyn och gick ner till telefonkiosken vid hamnen. Det är konstigt, men den här telefonkiosken har för alltid etsat sig kvar i mitt bildminne. Jag var inte förberedd på det besked jag fick. Trodde såklart att det skulle bli en ny operation, kanske en längre tids behandling, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag förberett mig på att min mammas tid var utmätt. Det kändes som om någon drog undan marken under mina fötter. Utanför telefonkiosken var det sommar. Jennifer satt i sulkyn och sjöng som bara en liten glad, pigg ett och ett halvt-åring kan. Inuti telefonkiosken stod jag, fastfrusen, som om det varit mitt i vintern, och undrade om jag verkligen hade hört rätt. Dagen därpå avbröt vi semestern, packade ihop våra saker, lämnade besked till hyresvärdarna och vände bilen norrut. Väl i Falkenberg packade vi om och sedan for jag hem till mamma och pappa.

Vad säger man? Vad gör man? Hur hanterar man en situation där beskedet är så definitivt? Jag var tacksam över att jag hade sommarlov. Sommaren 1997 åkte jag och Jennifer tåg mellan Falkenberg och Skövde med jämna mellanrum. Någon gång tog vi bilen och då följde Bosse också med. Jag minns att mammas trädgård stod i full blom. Det var som att varenda buske, varenda planta försökte överträffa sig själv i fråga om blomning. Det kändes som om allt hon planterat och pysslat med gjorde sitt bästa för att ta ett värdigt avsked.

3379 olika kaffekoppar och en del dubbletter, flera hundra olika äggkoppar och en mängd andra samlingar trängdes i mammas och pappas hus, men min mammas intresse för att samla hade tagit slut. Inför döden står vi ”nakna”. Inget av det vi äger är längre något att sätta sin tillit till. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går…”

Våra samtal handlade istället om himlen. Jag är glad över att vår tro bar oss ända in i det sista. Att det som tidigare varit en trygghet i livet när allt var som det skulle, nu visade sig hålla och vara samma trygghet inför döden. Mamma behövde inte vara rädd. Hon kände hur någon höll hennes hand och bar henne in i evigheten. Nu hade jag tid att stanna till och lyssna och samtidigt visste jag att det var en begränsad tid som jag var tvungen att ta vara på.

De allra sista dagarna i mammas liv tog jag ut närståendepenning och var hemma. Morfinet som skulle ta bort smärtan tog också bort min älskade mamma. All den omsorg och kärlek som hon tidigare visat försvann allt mer. Till slut fanns det bara en bön kvar: Gode Gud, ta hem henne så att hon slipper att lida mer. Vi satt vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag en solig septemberdag.

I samråd med mamma hade vi redan bestämt att jag och Bosse skulle packa ner alla hennes samlingar och göra ett museum av dem. För mamma blev det tryggt att veta att hon inte behövde bekymra sig över vem som skulle ta hand om allt. Hon kunde släppa alla tankar på hur det skulle bli. Det hörde jag hur hon sa till sina väninnor i telefonen. Samtidigt var hon nog lite stolt över att vi skulle göra något fint av det hon samlat. (När museet stod färdigt önskade jag innerligt att jag kunnat hämta mamma och visa henne det. Många gånger senare önskade jag också att hon fått höra alla glada och positiva kommentarer från våra besökare…)

Jag skrev ett långt brev till den sjuksköterska som vi haft kontakt med under mammas sista tid. Jag vet att hon läste upp det jag skrivit för den berörda läkaren. Jag fick också veta att han kommit tillbaka och kommenterat det jag skrivit. Kanske fick han en tankeställare inför sitt fortsatta möte med patienter. Förhoppningsvis har han aldrig mer slängt en sådan kommentar i ansiktet på en patient.

Under hösten 1997 åkte Bosse och jag med jämna mellanrum upp till mammas och pappas hus – nu för att packa, men också för att hinna med att ”ta hand om” pappa. Allteftersom tiden gick blev flyttkartongerna allt fler där de stod i förrådet. När huset var sålt flyttade vi upp alla kartonger till mormors hus där de skulle förvaras några månader. Sommaren 1998 flyttade vi så ner till ett jättestort hus i Ängalag, mellan Båstad och Torekov. Och där började en ny epok av vårt liv. Med en liten skuttig Jennifer, nu två och ett halvt år, och en liten bebis i magen flyttade vi in i ett hus på 320 kvadratmeter, plus källare. Det låg mycket arbete framför oss…

DSCN8305

Fotnot: Denna tavla satt på en vägg på Lidéns Samlingsmuseum. Svårt att ”fotografera glas”.

Annonser

44 thoughts on “En samlande mamma, del 2

  1. Samlingar känner jag väl till . Hade en pappa som hade porslinsaffär . Alla hans saker var jättemycket värda för honom . Var mycket att ta hänsyn när vi skulle dela upp arvet . Har många saker som påminner om pappa de skall finnas kvar.. Förstår glädjen hos dig när det hittades nya koppar .. Sen blir jag väldigt ledsen när jag hör att det finns fler av sådana läkare som slänger saker i ansiktet på en utan att överhuvud taget visa empati .. Har fått erfara sådant själv .. Det är så hemskt .. Stackars din mamma o övriga i familjen . Läkare borde lära sig psykologi på sin utbildning. Jag har tårar i ögonen nu 😢.. Avslutar med att ge dig o din familj kramar från mig . Trots allt måste livet gå vidare .

    • Tack Ingbritt. Tråkigt att höra att du också råkat ut för läkare som tydligen missat kursen i empati. De finns dessvärre lite varstans. Kram till dig tillbaka!

  2. Tack för en så fin skildring av en älskad mamma! Del 2 kändes djupt in och du skriver så rakt och vackert om allt det svåra. Sitter här och bara önskar er alla det bästa och Guds rikaste välsignelse. Kramar! /Carina

  3. Så fint Solveig, allt! Sättet du berättar på, bilden du visar med din mamma som utstrålar en sådan glädje – och den vackra kalligrafitexten under! Trist att hon fick träffa en läkare så helt utan psykologisk insikt och empati! Men skönt ändå, att hon hade dig som dotter under den sista tiden..
    Tack för att du velat dela med dig av upplevelsen av din mammas sista tid i livet, något som nog ingen vill tänka på men som alla tvingas ta ställning till, när tiden är inne.

    • Tack! Gjorde tavlan lagom tills att museet öppnade. Tyckte att bilden av mamma hörde hemma bland alla kopparna. Ett tag skrev jag ganska mycket med kalligrafipennor. Fick till och med skriva diplom till den som fick Tibros kulturpris under ett par år. Numera har jag nog legat av mig… dessvärre. Kram till dig.

  4. Tack för att du delat med dig av din berättelse om din mamma, gripande, vackert och dina ord tog verkligen tag i mig. Kram Åse

    • Tack Åse! Har precis varit inne på din sida och sett en del av dina fina bilder. Så duktig du är på att fotografera! Kram tillbaka!

    • Tack Ezter! Otur att du inte vann på din lott. Jag som försökte att köpa en vinnarlott i en kiosk där jag faktiskt vunnit tre gånger i rad på en trisslott.
      Kram tillbaka!

    • Hej Anki! Bosse säger att du är jätteduktig på att ta fina bilder och att du har en härlig humor. Jag ska ta mig tid en dag och titta in på din sida. Kram tillbaka!

  5. Nu har jag torkat tårarna och snutit nosen så jag kan skriva några rader tillbaka. En fin berättelse om en fin mamma. Den där läkaren tycker jag inte om, hoppas han fick en ordentlig tankeställare efter dina rader. Hur klantig får man lov att vara. Min mamma har en samling äggkoppar. Minns inte vilket år den startade men den har funnits länge. Nuförtiden blir det inte så många nya tillskott men tidigare, när jag och mina syskon var på resande fot då och då fylldes samlingen på. Jag kände det som den viktigaste uppgiften när jag var på resa att hitta en äggkopp, ibland var det jättesvårt men jag kunde inte komma hem utan. Å visst är det så att nu för äggkopparna med sig härliga minnen. Själv är jag bara en liten liten ekorre som blir klokare för varje år men en del saker vill man absolut inte skiljas ifrån. Min lila/vita cykel som jag fick när jag fyllde sju år slängde jag på soptippen i somras. Det kändes tungt, kanske inte för cykelns skull utan för det där andra, dom där minnena.

    • Tack Kerstin! Slängde du din cykel… Jag har faktiskt min trehjuling kvar. Vi brukar ta fram den på våren och ställa en blomkruka på flaket. Men jag har inga planer på att starta en cykelsamling. Känner igen mig i det där att vara ”tvungen” att hitta en ny kopp. Inte för att man måste utan för att man så gärna vill hitta en ny och komma hem med. Jag hoppas att den nämnda läkaren har slutat att jobba med patienter och övergått till forskning. Enligt mitt sätt att se på saken har han totalt förbrukat sitt förtroende som läkare. Kram till dig!

  6. Nu har jag läst även del två och förstår att det var en svår tid för dig/er, den sommaren och hösten. Ni gjorde något fint av det, ett museum för din mammas samlingar. Du önskar att hon hade fått sett det, det är jag övertygad om att hon gjort. Att hon varit med er i ert bestyr och gillat att du till sist ändå engagerade dig i hennes samlingar.
    Det finns läkare som inte skulle varit läkare. Som inte fått lära sig hur man framför svåra besked, och vad ett sådant besked gör för en svårt sjuk och dennes anhöriga.
    Din berättelse andas kärlek och berörde mig mycket. Tack för att du delade med dig.
    Kramar från Skogsfen.

    • Hej! Ja det finns läkare som inte borde ha med människor att göra. Konstigt att man inte kan upptäcka dem redan under utbildningen så att de direkt förpassas till forskning eller liknande. Kram tillbaka!

  7. Så fint du skriver om din mamma. Jag har nästan samma erfarenheter från när min mor fick leukemi. Trösten i det hela är att mor aldrig var ensam. Alla är inte så lyckligt lottade.Min mor var också en samlare…..äggkoppar var hennes passion. Ha en bra början på veckan.

    • Tack Gunnel! När man blir sjuk är det viktigt att man har anhöriga som ställer upp. Vi brukar skoja om det ibland – ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk”. Det är lätt att bli nedtryckt när man inte orkar säga ifrån. Då är det bra om det finns en anhörig som orkar och vågar sätta ner foten.
      Kram till dig!

    • Tack! Gjorde en snabb inblick i din blogg. Ska återkomma någon dag och titta lite mer. Tyckte att det lät spännande med din smyckestillverkning. Förstår att dina sjukdomar gör att livet blir tufft. Kämpa på! Kram tillbaka!

      • 🙂 den lilla vovven har ett litet sår på trampdynan som uppkommit tack vare allt salt man envisas med att sprida på gator och torg, nu måste det få läka i lugn och ro. Tror hon tycker det är ganska coolt att vara en rödstrumpa 😉

  8. Helt fantastiskt skrivet! Blir rörd.
    Nu har jag njutit av er dotters underbara stämma med, vilken röst…:)!
    Hälsa henne det <3-
    Kram på er

    • Tack! Jag har gjort en liten snabb inblick på din blogg. Tycker om din livsinställning, dina fina bilder och tänkvärda citat. Ska hälsa Jennifer. Kram tillbaka!

  9. Tack Solveig för att du berättade så ömsint och kärleksfullt om din mamma. Tråkigt att hon skulle bli så allvarligt sjuk och dessutom så burdust behandlad när hon fick veta att det inte längre fanns något mera att göra. Hoppas att läkaren fick sig en riktig tankeställare.

    Att äga en tro och en trygghet i att vara bevarad och under Guds beskydd är en tröst.

    Så duktigt av er att anordna ett museum med din mors alla samlingar! Vilket enormt hus ni hade!
    Jag har berörts av det du berättat och tänker på min egen mor och hennes liv. Som du kanske nån gång läser i min bok …

    Varm kram och tack!

    • Tack Signhild! Jag är i full gång med att läsa din bok. Tänkvärt att det du skriver om har hänt i Sverige för inte alls så länge sedan. Så mycket har hänt i vårt land sedan dess. Kanske inte allt är till det bättre… Kram till dig och din man. Jag tänker på er!

  10. Solveig, även del 2 berörde och väckte så många känslor och tankar.
    BRA att du skrev och skickade det där brevet!
    Man undrar.. hur tänker den som ger någon ett sådant besked, på ett så kallt sätt???
    Alla fattar väl att det är en chock att få ett svårt besked.
    Ibland ”landar” budskapet inte förrän flera timmar efter..
    Har man sånna lämna-beskeds-metoder, kanske man inte ska ha patientkontakt utan omplaceras till nåt labb eller nåt.
    (ja du hör, jag blir ju arg.. )
    I övrigt, var det en väldigt fin berättelse med många känslosamma och vackra ögonblick.
    Och du.. jag ser gärna fler texter från dej! 🙂

    • Hej Lena! Jag tycker att vi förpassar doktorn till ett litet labb i Sibirien. Där kan han sitta och räkna förfrusna provrör. Någon gång då och då kan han ta en promenad runt huset… Nej, men jag hoppas faktiskt att han övergått till forskning. Tycker inte att han ska ha att göra med patienter. Kram till dig!

  11. vackert skrivet kring din mamma, både del 1 och 2…och jag slutar aldrig att förvånas att det kan finnas läkare som dagligen möter människor och är så oempatiska…jag undrar vad de får lära sig under sin LÅNGA utbildning…undrar om de har någon kurs i samtal med patient…det verkar ju inte så när man läser din text…kramar till dig

    Åsa

    • Hej Åsa! Nej, ibland kan man undra om inte intagningen till läkarlinjen borde baseras på något mer än höga betyg. Att bemöta patienter och deras anhöriga på rätt sätt är väl en av de viktigaste egenskaperna som en läkare bör ha.
      Kram tillbaka

  12. Så ödesdigert. Fördröjningen i början. Tiden när allt verkade som att det var lugn och frid. Och så snabbt det gick på slutet.

    Du beskriver det så skärande bra. Bilden av telefonkiosken. Beskedet du fick där, och som din mamma själv fått på ett så fullkomligt hjärtlöst sätt. Den plötsliga isvintern i kiosken, medan det var sommar utanför.

    Bra att du kunde vara med din mamma den sista tiden.

    Tavlan sammanfattar de positiva stråken i hela din berättelse.
    Sakerna, som egentligen inte betyder något, men som gav din mamma glädje medan hon samlade dem.
    Den glädje du beredde henne när du hittat ett bidrag, både genom den nya fina tingesten, och genom att du tänkt på henne och brytt dig om att skaffa den.
    Och så den glädje säkerligen många kände när de fick se samlingarna.

    Så bitterljuvt det måste ha varit att visa din mammas koppar. Ett fantastiskt sätt att hedra henne, men så sorgligt att hon inte fick uppleva det.

    • Tack Kerstin för allt fint du skrev. Du gjorde en bra sammanfattning. Så här efteråt känns det en aning overkligt att vi faktiskt har haft ett museum med 3333 olika kaffekoppar. Tur att det finns bild-bevis. Kram

    • Tack Marianne! Det kändes som att det var en berättelse som ville bli berättad. Jag brukar inte skriva så mycket annars. Kram

  13. Solveig! Nu har jag äntligen haft tid att läsa. Och läst har jag. Och berörts. Det första inlägget var småmysig läsning att vakna upp till och jag smuttade på kaffet och njöt. Det andra var så trist och hemskt. Samtidigt finns ett hopp och massor av kärlek. Väldigt fina inlägg. Tusen tack för att du delar med dig. Stor kram till dig.

    • Tack. Det kanske är just så livet är. Småmysigt ibland och däremellan partier som är svåra att ta sig igenom. Men kärleken övervinner allt. Kram tillbaka!

  14. Vilket jäkla stolpskott till läkare! Förlåt, men det var min första tanke. Den jobbiga tid du beskriver så fint måste ha varit aningen lättare då hon visste att ni skulle ta vara på samlingarna. Har ni kvar mormors hus?

    • Min bror köpte gården då våra föräldrar flyttade. Mormors hus står kvar men har nog blivit ganska förfallet tyvärr… Bäst kommer jag ihåg det i minnet som det var när jag var liten. Framförallt köket med sin vedspis (som doftade torkade nypon eller äpplen) och finrummet som bara användes under den varma tiden på året. Barndomsminnen som för alltid finns kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s