En samlande mamma, del 2

Här kommer fortsättningen på min berättelse. Nu har jag gästbloggat färdigt för den här gången. Men vem vet, det kanske finns fler berättelser som väntar på att bli berättade. Kram: Solveig

Hösten 1995 väntade jag vårt första barn. Kanske det var därför som jag inte var tillräckligt uppmärksam på hur mamma mådde. Så småningom fick jag veta att hon varit dålig ända sedan sommaren men att hon dröjt med att besöka sin husläkare. När hon äntligen kom dit och fick en remiss till sjukhuset för vidare kontroll så glömde husläkaren att skriva brådskande på remissen. Därför hamnade den i en hög bland många andra remisser och just då blev det sjuksköterskestrejk. Det tog alltför många månader innan mamma äntligen kom in till sjukhuset och blev ordentligt undersökt. Det visade sig vara en tumör på tarmen och hon fick en tid för operation.

När vi lämnade BB i Varberg med vår lilla Jennifer stod mamma och pappa och väntade på parkeringen i Falkenberg. De ville se sitt nya lilla barnbarn. Veckan därefter skulle mamma opereras. Det var tufft att gå hemma i Falkenberg med en nyfödd liten bebis och inte ha möjlighet att hälsa på sin mamma på sjukhuset. Vi fick nöja oss med kontakten via telefon.

Vi trodde att allt skulle bli som vanligt igen efter operationen. Månaderna gick och mamma friskförklarades. Samlandet fortsatte. Fast på något sätt kändes det inte riktigt som förut. Det var som om intresset bleknat lite i kanterna. Datumet för kontroll kom och gick. Mamma hade börjat få feber. Jag tror att det var hon som till sist hörde av sig till sjukhuset för att få en ny tid. Det gjordes nya undersökningar och sedan kom chockbeskedet. Fortfarande har jag nog inte riktigt kunnat förstå hur den totalt empatibefriade läkaren som hon mötte då, tänkte när han uttalade domen. Pappa satt i väntrummet bara en liten bit därifrån. Borde inte läkaren frågat om det fanns någon anhörig som var med? Han visste ju vilket besked han skulle lämna. När mamma förhörde sig om vad hon skulle göra med illamåendet säger denne doktor: ”Ja, det finns inte så mycket att göra. Du har cancer i både lever och lungor.” Mamma blev hemskickad med ett par recept och beskedet att läkaren nu skulle ha semester…

Några timmar senare ringde jag hem. Bosse, jag och Jennifer hade åkt ner till Ystad på semester. Vi hade hyrt en lägenhet ganska centralt i staden och just den här måndagen hade vi gjort en utflykt till Ale stenar. När vi kom tillbaka på eftermiddagen satte vi Jennifer i sulkyn och gick ner till telefonkiosken vid hamnen. Det är konstigt, men den här telefonkiosken har för alltid etsat sig kvar i mitt bildminne. Jag var inte förberedd på det besked jag fick. Trodde såklart att det skulle bli en ny operation, kanske en längre tids behandling, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag förberett mig på att min mammas tid var utmätt. Det kändes som om någon drog undan marken under mina fötter. Utanför telefonkiosken var det sommar. Jennifer satt i sulkyn och sjöng som bara en liten glad, pigg ett och ett halvt-åring kan. Inuti telefonkiosken stod jag, fastfrusen, som om det varit mitt i vintern, och undrade om jag verkligen hade hört rätt. Dagen därpå avbröt vi semestern, packade ihop våra saker, lämnade besked till hyresvärdarna och vände bilen norrut. Väl i Falkenberg packade vi om och sedan for jag hem till mamma och pappa.

Vad säger man? Vad gör man? Hur hanterar man en situation där beskedet är så definitivt? Jag var tacksam över att jag hade sommarlov. Sommaren 1997 åkte jag och Jennifer tåg mellan Falkenberg och Skövde med jämna mellanrum. Någon gång tog vi bilen och då följde Bosse också med. Jag minns att mammas trädgård stod i full blom. Det var som att varenda buske, varenda planta försökte överträffa sig själv i fråga om blomning. Det kändes som om allt hon planterat och pysslat med gjorde sitt bästa för att ta ett värdigt avsked.

3379 olika kaffekoppar och en del dubbletter, flera hundra olika äggkoppar och en mängd andra samlingar trängdes i mammas och pappas hus, men min mammas intresse för att samla hade tagit slut. Inför döden står vi ”nakna”. Inget av det vi äger är längre något att sätta sin tillit till. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går…”

Våra samtal handlade istället om himlen. Jag är glad över att vår tro bar oss ända in i det sista. Att det som tidigare varit en trygghet i livet när allt var som det skulle, nu visade sig hålla och vara samma trygghet inför döden. Mamma behövde inte vara rädd. Hon kände hur någon höll hennes hand och bar henne in i evigheten. Nu hade jag tid att stanna till och lyssna och samtidigt visste jag att det var en begränsad tid som jag var tvungen att ta vara på.

De allra sista dagarna i mammas liv tog jag ut närståendepenning och var hemma. Morfinet som skulle ta bort smärtan tog också bort min älskade mamma. All den omsorg och kärlek som hon tidigare visat försvann allt mer. Till slut fanns det bara en bön kvar: Gode Gud, ta hem henne så att hon slipper att lida mer. Vi satt vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag en solig septemberdag.

I samråd med mamma hade vi redan bestämt att jag och Bosse skulle packa ner alla hennes samlingar och göra ett museum av dem. För mamma blev det tryggt att veta att hon inte behövde bekymra sig över vem som skulle ta hand om allt. Hon kunde släppa alla tankar på hur det skulle bli. Det hörde jag hur hon sa till sina väninnor i telefonen. Samtidigt var hon nog lite stolt över att vi skulle göra något fint av det hon samlat. (När museet stod färdigt önskade jag innerligt att jag kunnat hämta mamma och visa henne det. Många gånger senare önskade jag också att hon fått höra alla glada och positiva kommentarer från våra besökare…)

Jag skrev ett långt brev till den sjuksköterska som vi haft kontakt med under mammas sista tid. Jag vet att hon läste upp det jag skrivit för den berörda läkaren. Jag fick också veta att han kommit tillbaka och kommenterat det jag skrivit. Kanske fick han en tankeställare inför sitt fortsatta möte med patienter. Förhoppningsvis har han aldrig mer slängt en sådan kommentar i ansiktet på en patient.

Under hösten 1997 åkte Bosse och jag med jämna mellanrum upp till mammas och pappas hus – nu för att packa, men också för att hinna med att ”ta hand om” pappa. Allteftersom tiden gick blev flyttkartongerna allt fler där de stod i förrådet. När huset var sålt flyttade vi upp alla kartonger till mormors hus där de skulle förvaras några månader. Sommaren 1998 flyttade vi så ner till ett jättestort hus i Ängalag, mellan Båstad och Torekov. Och där började en ny epok av vårt liv. Med en liten skuttig Jennifer, nu två och ett halvt år, och en liten bebis i magen flyttade vi in i ett hus på 320 kvadratmeter, plus källare. Det låg mycket arbete framför oss…

Fotnot: Denna tavla satt på en vägg på Lidéns Samlingsmuseum. Svårt att ”fotografera glas”.