Han valde fel flyktväg

Många små grabbar drömmer om att få åka polisbil eller brandbil. Jag vet inte om mina drömmar var så starka. Men en gång fick jag åka polisbil. Inte så långt. Ett par hundra meter. Okej. Det pirrade säkert lite extra i magen. Samtidigt var jag mest tjurig på min kompis. Det där kunde vi ha undvikit.

Jag var ingen liten grabb. Hade fyllt femton, eller sexton år. Minns att polisen framför mig i polisbilen hade en enormt tjock och bred nacke. Mina tankar gick till en rysk brottare. Han var tuff på rösten. Spottade ur sig frågor som han ville ha raka svar på. Jag som hade tankarna fulla av brottning, ryska maffian, snabba tankar på att smita, som att öppna dörren och rusa, hade ingen större lust att försöka komma ihåg mina fyra sista siffror i mitt personnummer. De lämnar man väl inte ut hur som helst, till vem som helst? Problemet var att min kompis inte var så snabb. Vi hade heller inte snackat ihop oss. Inte hunnit. Nu var det inte läge att leka viskleken i baksätet.

Jag var den enda grabben i min klass som inte hade moped. Det fanns en kille i vår klass med samma namn som jag, som hade ont av det. Jag i min tur kunde inte förstå hur han kunde vara född med två vänsterfötter och varför han inte fick något bollsinne när han föddes. Skillnaden var att jag var väluppfostrad och behöll mina tankar inombords. Det som stack i grabbens ögon var att jag fyllde femton år först av alla grabbar i klassen. Han tyckte det var slöseri. Han hade redan köpt en rätt ful moped, med mina ögon sett, som han putsade varje dag. Töntigt tyckte jag. Som att damma och städa rummet varje dag utan att få någon belöning. Inte ens när jag berättade att jag valt språkkurs och tennisläger en månad i England istället för moped, verkade en logisk tanke tändas hos min namne. Jag höll därför tyst om att jag ville behålla mina starka ben genom att fortsätta cykla. Ville heller inte skryta med att moped hade jag minsann redan provat på att köra när jag var sju år och lånat brorsans svarta Rex. Putsa däremot tyckte jag var ett kärringjobb.

När jag och mina kompisar hade bråttom trampade jag inte på min cykel. Istället stållade jag som det hette på den tiden. Höll i mopedchaufförens ena axel. Eller så satt jag obekvämt nere på ramen med fötterna läbbigt nära ekrarna. På den tiden var jag odödlig och insåg inga risker. Allt var bara äventyr. En av mina bästisar var född med tur. Två gånger när jag stållade fick vi möten och jag tvingades släppa. Runt hörnet dök båda gångerna en polisbil upp.
Samma tur hade jag inte ihop med Dennis. Egentligen hade jag en himla otur med Dennis. En gång när jag stållade tappade han sin ena toffla, som jag rullade över med en lika förvånad cykel som jag. Jag och cykeln flög i backen. Till råga på allt missade jag därför direktsändningen från OS när Bernt Johansson cyklade hem ett guld till Sverige. Det sved värre än skrubbsåren och myggorna den sommaren för en sportkis som jag. Denna andra gång befann vi oss utanför Folkets Park och Galejan, som det andra dansstället hette. Då såg jag den svartvita polisbilen komma mot oss på Furuvägen.
”Snuten. Snabbt in till Folkets Park.”
Dennis lydde och styrde in på den breda asfalterade vägen som stora orkesterbussar skulle kunna rulla in på. Jag satt därnere på moppen, vred på huvudet och såg att polisen tog upp jakten. Vägen innanför portarna var ungefär etthundrafemtio meter lång. De skulle vara ikapp oss på slutet insåg jag när bilen svängde in på området.
”Kör in bland blomsterlabyrinterna. Lura dem. Sedan drar vi ut genom andra utgången. Vidare ner på grusgången vid Nissan. Där får inte snutbilen plats. Sväng!”
Jag spottade ut mina fraser. Det blev för mycket information på en gång för Dennis.
”Va?”
Dennis fortsatte istället rakt fram mot döden. Polisbilen gasade på rejält, hann ifatt oss på ett par sekunder och trängde in oss mot gräsmattan.
”Varför stannade ni inte?”
”Vi såg er inte”, svarade Dennis.
”In med er i bilen.”
Lite spännande tyckte jag att det var med polisknastret och när de kontaktade någon genom polisradion som bekräftade att jag var jag och Dennis var Dennis. I den stunden kände jag mig som om jag var med i en deckare på TV, Mannen från Uncle.

Detta är min enda prick i registret. Jag kände väl till spelreglerna. När man fått två prickar får man inte körkortstillstånd. Tvingas då vänta på körkortet i ett helt extra år. Megalångt. Därför slutade jag tvärt med det buset. Körkort skulle jag ha så snabbt som möjligt. Jag fick inte ens någon utskällning när jag kom hem. Fick betala böterna själv. Det sved. Var lite mallig för lappen som jag hade på anslagstavlan i mitt pojkrum som ett minne från min brottsliga bana. Pappa brukade reta mig ibland. Jag hackade någon gång på Dennis som kontrade med att han inte hade hört mina goda råd, ”sketrädd” som han varit.

Om ni är nyfikna:
Kontakt två med polisen kommer nästa fredag.
Kontakt tre kommer torsdagen den 21 mars. Vid dessa tillfällen var jag äldre och totalt oskyldig. Andra gången var jag rädd… tredje gången var jag rosenrasande.

Annonser

28 thoughts on “Han valde fel flyktväg

  1. Ojojoj… här var de spännande läsning direkt! Kul att ta del av dina ”undomssynder”… ser fram emot fortsättningen med mer poliskontakter 🙂
    Trevlig helg!

  2. Stållade det är nog bara i Halland man har de uttrycket, Stållade riktigt fult ord faktisk och man tänker efter. Här sa vi hanka det låter bättre 🙂 Blir så full i skratt av ditt inlägg för där vid folketspark eller om det var Galejan där hade maken till lika din namne också när kontakt med lagens högra arm i sina ungdoms glansdagar, och inte för så länge sedan vandrade vi där förbi folketspark längs Nissan in mot centrum och jo Halmstad är som Ystad en väldigt vacker liten stad .

    • Hanka för mig är när man har ont och pengar och är tvungen att kämpa med att få dem att räcka till nästa löning.
      Det var väl inte han med den mest putsade moppen i stan? 🙂
      Längs det stråket har jag sprungit flera gånger. Man kan även gå ut till en liten ö, Laxön. Halmstad är en riktig sommarstad men jag tycker Ystad vinner i charm. 🙂

  3. Härlig läsning! Kan inte låta bli att tänka på min son när jag läser detta. Och nej, han har inte varit med om samma äventyr utan han är numera på den andra sidan, dvs polis 😉 haha.
    I mina hemtrakter hette det hanka, som några tidigare kommenterat.
    Ser fram emot fortsättningen…..
    /Kerstin

  4. Härlig nostalgi från din tonårstid 😉 Roliga att få läsa det övriga också och ser fram emot fortsättningen.

    Ha en skön fredag
    Malin

  5. Ja de synderna är du nog inte ensammen om. Många har råkat riktigt illa ut. Skönt att du bestämde dig för att kliva av brottets bana. 😉
    Kram från Skogsfen.

  6. Men Bosse.. det måste ju vara direkt livsfarligt att stålla!
    Alltså måste ordet ”stålla” härstamma från ”stolligt”.

    Jag är glad att du slutade med stålleriet.. 🙂

  7. Kul berättelse. Fast säkert inte så kul för dig när det hände. Fick mig osökt att tänka på min äldre bror som varit med om flera jagad-av-polis-på-mobed-berättelser. Flera gånger åktes det på småvägar för att lura polisen. Anledningen var trimmade mopeder. En gång åkte han dit och fick åka med till polisstationen där man beslagtog mopeden och han fick gå hem. Dryga milen. Men inte hjälpte det. Han fortsatte att trimma mopeder. Men mer brottsling än så blev han tack och lov inte.

  8. Ordet stålla har jag aldrig hört förut. Men jag förstår ju av beskrivningen vad du sysslade med. Ja, vissa ungdomssynder har etsat sig fast mer än andra. Nu kan man ju skratta åt eländet. Just då var det kanske inte så kul. Ha en fin helg.

  9. Men, Bosse… Du var ju nästan en liten halvvärsting på den tid det begav sig… Kan inte ha känt så dumt då att nästan, i princip, ha varit med i ”Mannen från Uncle”… Nu så här efteråt låter det ju helt livsfarligt, men som ung är man ju odödlig som sagt. I alla fall tror man det…
    Nu väntar jag med spänning på fortsättningen!

    Kram och ha en fin helg!
    Petronella

    • Nu när du skriver det så känns det så sanningsenligt…men halv är ändå bara halv…det kunde varit värre. 🙂 Tur att Solveig inte kände mig. Vi brukar skoja om det när något minne dyker upp. Våra barn är vana vid omständigheterna. När de var yngre ställde de ofta frågan: ”Mamma är det sant vad pappa berättar?”

      Kram. Hoppas att ni inte har det lika blåsigt långt däruppe som vi har haft det i tre dagar. Den vinden är inte att leka med.

  10. Det var underbart att vara ung på 70-talet, man var ju odödlig och allt var möjligt! 🙂
    Som vuxen skulle jag inte orka med Dennis som inte hajade och tog till sig informationen.

    • Vi hade fixat det lätt om han hört och gjort som jag snabbt skrek ut. Den flyktvägen var idiotsäker. Antagligen blev han stressad och hjärnan stod stilla. Istället för att strypa gasen och gira vänster gasade han på och vi blev ett lätt byte.
      Håller med dig. Fast när det gäller musik hade det inte varit dumt om jag varit i rätt ålder på sextiotalet. Halmstad kallades för lilla Liverpool under några år då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s