Poesi när den är som djupast

Ibland tycker jag det är kul att skoja till det i vardagen. Vet inte om du som läsare märkt det i min blogg. Annars tycker jag det är hög tid att berätta om det. Några få känner till min komiska sida. Andra önskar att den aldrig skickats med när jag föddes. 😀

Jennifer berättade igår att hon och en kompis skulle sjunga på redovisningen i skolan.
”Vad roligt. I vilket ämne?”
”Svenska.”
”Aha! Lite ovanligt?”
”Vi har gjort en uppsats om Nils Ferlin. Känner du till honom pappa?”
”Om jag känner till Nisse på bänken i Filipstad? Vi är nära polare. Bänkkompisar.”
”Det är du ju med Kurt Wallander med. Vi ska sjunga om barfotabarn för att lätta upp stämningen under den muntliga redovisningen.”

Jag underhöll också på redovisningen på högskolan, på mitt inre sätt. Men det var bara tre som visste om det av lyssnarna. Fast inte INNAN det hände. Lärarna och de två klasserna som lyssnade i den stora salen svalde både fisk och krok. Annars hade jag totalt misslyckats med min högst privata kupp.

Temat var kultur. Vi var två klasser som hade jobbat med det breda ämnet under några skolveckor. Vi hade intervjuat folk om vad de tänkte på när man sa ordet kultur. Egentligen tror jag inte det finns något riktigt fel svar på frågan. Vi fick in massor av alternativ från helt skilda områden.
Vi var många grupper som skulle redovisa. Jag hade också en extrauppgift som gick ut på att vara en slags programledare på scenen. Jag skötte mellansnacket och gruppbytena. Till slut blev det min egen grupps tur att redovisa. Vi var fyra grabbar som hade haft det riktigt kul under grupparbetet – som alltid.

Ett tidigt vårbad ansåg vi var kultur. På diabilder visade jag hur Kent tog av sig alla sina kläder. Sprang ut i havet med endast en röd clownäsa på sig. När han snabbt kom tillbaka visades en skön bild där Stefan springer iväg med handduken och Kent jagar efter. Jag lät Robban Broberg sjunga Stan är full av vatten under tiden diabilderna trycktes fram. Publiken var alltså glad och vaken. Precis som jag ville ha den innan jag gled över till en lugnare kulturbit. Poesi. Nils Ferlin. Jag drog fakta och några anekdoter om Ferlin. Läste några favoritdikter. Inte för många. Programtiden var visserligen en hel dag, men vi var många som skulle redovisa. Åtskilliga punkter fanns på tidsschemat. Jag gjorde mitt bästa för att göra dikterna rättvisa. Är övertygad om att jag lyckades, för ingen skrattade åt den djupa poesin. Min publik såg allvarlig ut när jag tog ögonkontakt och gjorde paus mellan orden. Artikulerade effektfullt. En gång svepte jag med blicken förbi min gruppkompis Conny. Det såg då ut som om hans haka ramlade ner en bit. Jag hade precis berättat att jag hade många favoritdikter. Varje gång upplyste jag publiken från vilken samling jag gjort mitt urval. Sammanlagt läste jag en 7-8 dikter.

Det var på kvällen innan, när jag låg i sängen och tänkte på min uppgift som programledare som jag drabbats av den där busigheten som bara kan dyka upp i min hjärna. Alltid vill busigheten ha sin vilja igenom. Det var svårt att somna.
Jag och mina tre grupparbetskompisar hade på eftermiddagen firat att vi var klara med arbetet. Vi drog till snålblåsten på stranden med gitarr och grillbart med dryck. Eftersom vi varit superkulturella snickrade vi även ihop några dikter.

Är ni med som läsare? Inser ni vad som hände dagen efteråt? Jag satte fast dessa lappar på strategiska sidor i pocketboken. Bland döddansares visor, Barfotabarn och Goggles lyste de busgula bara för mina bruna ögons skull.

Gravallvarligt, utan att börja fnissa, läste jag upp ett par av våra amatördikter under redovisningen efter att jag grundat med Nils Ferlins egna alster. Efteråt har vi aldrig sagt det till någon annan. Mitt practical joke gick hem. Fortfarande kan jag gå och lura på frågan, om jag hade lyckats med samma sak under en redovisning på Bibliotekshögskolan.
En lapp har trillat bort. Tre finns kvar. Jag vågade aldrig läsa den sista. Det hade inte gått så bra på genrepet på kvällen. Ideligen trillade jag dit på orden grille pinne och det började bubbla i magen. De två andra gick jag in stenhårt för att de skulle vara tagna direkt från Nils Ferlins stora poesiskattkista. Idag blir de offentliga på min blogg. Jag har inte frågat om lov. Är inte helt hundra på vilken jag skrivit själv. Eller är det den som blåst bort? Det enda jag är säker på är att jag vet vem som skrivit om grille pinnen. Det är en härlig kille som bor i Göteborg. De tre namnen ovan är alias.

Fasanen klagar i väster
strandfesten har fyra gäster.
Havsvågor svallar i öster
jag hör bara glada röster.
Elden glöder i sanden
och värmer den kalla handen.
Detta är sommarens tid
– min själ får åter frid

HAV
Dagens ljus ner i havet glider
natten tar nu vid.
Det är mörkrets tider.
havet brusar mot strandens mjuka dyningar
Det går ej att ändra dess mäktiga styrningar.
Det är så väldigt, så oändligt stort.
Lilla jag, jag känner mig som en liten lort.

Du är mitt enda minne,
du brända grille pinne.
du minner om fest
när livet var som bäst
du minner om yra
när vi satt där, vi fyra
du är mitt enda minne,
du brända grille pinne.

Har någon ett practical joke att dela med sig av?

P.S. Just nu har jag inte tid med en snöstorm i mars D.S.