Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉

Annonser