Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉

Annonser

28 thoughts on “Ett fult stirrande

    • Jag skrattade till när jag mitt i ditt fina inlägg såg fisken och tänkte på det jag någon dag tidigare skrivit. Det är bara när jag ser det på min egen tallrik som jag reagerar. Annars är jag inte så känslig. Det går alldeles utmärkt att blunda med ett öga. 😉

  1. Jag har också varit med om det några gånger, att fisken bara ligger där, ”fullt påklädd” med huvud och allt. Stirrandes med sin tomma blick. Inte alls aptitligt. Vet inte riktigt hur de tänker när de serverar fisken så …
    Hoppas omeletten smakade smarrigt dock 🙂
    Ha en riktigt fin dag, och du, vi behöver inte hålla i hatten ner i skåneland idag, det verkar som vinden är på väg bort – wiiihooo 🙂
    kram Lina

  2. 🙂 Nu fick jag ett skratt igen 🙂 Men förstår dig, jag hade nog reagerat ungefär likadant. Hel fisk… Tur du har en sån fin fru som räddade situationen. Ha en fin onsdag! Kram!

  3. Tackar återigen för en stunds underhållning och tillhörande leende och skratt!

    Och tack för din fina omtanke inne hos mig härom dagen. Nu är jag på banan igen… 😉

  4. Hade inte tänkt börja skratta så här tidigt på dagen, man kan ju sätta nåt i vrångstrupen.. Men det blev som vanligt. Du gör en överrumplande manöver med din slitna penna och strax sitter man där å håller på att kvävas – igen! Undrar om du har råd att bli ansvarig om det går riktigt illa en vacker dag? Du borde nog tänka dig för lite mer när du rattar bloggen.. spiddekaga e’ ente den endaste orsaken till kvävningsanfall.
    Hur gick dopet? Psst. Litet meddel. på 1av3, om dop å sånt. Idag hade vi minus 25 nere på vägen och när jag gick ut för att ta en bild med de vackra blå släpskuggorna i snön i morse, höll jag på att förfrysa fingrarna.. Så ont har det aldrig gjort att komma in igen. Det brukar ju vara skönt. Gå aldrig ut utan vantar i minusgrader!
    PS. Jag gillar fisk men så har jag också vanan inne att äta den, eftersom jag har serverats så många goda pimplade och flugfiskade ”fina fiskar” här. Nu är det öring- och rödingtid med isfiske, men inte av mig! Jag rensar inte ens, äter den bara. Vill ju inte norpa rensningsnöjet från fiskaren, haha!
    Tips till Solveig.. (Inget för dig Bosse) end, för den som ev. läser ”tanttidningar”..
    I senaste Året Runt nr 12 sid 12 finns ett reportage om tornväktaren i Ystad. Har ni varit uppe i tornet?

    • Det där vill jag helst inte ha skulden för. Du får ta det försiktigt med drycken. Helst om den är het. Nä! Jag har inte råd. Jag är en fattig trubadur. 🙂
      Usch vad kallt. Jag som tyckte minus nio igår räckte och blev över. Vantar måste också vara på här alltid vid minus.
      Vad bra du har det. Behöver bara gapa, tugga och svälja. Dumt att norpa nöjet.
      Hur ska du ha det? Tips till S men har ni varit i tornet? Lizette har varit där med sin konfirmationsgrupp. Massor av Elvisbilder längs med väggarna. Han är ett riktigt fans. Jag skulle vilja se utsikten däruppe. Gissar på att det var det du menade.

  5. När jag började läsa trodde jag det var en människa som stirrade på dig. Ett kul och annorlunda avslut på den historien. Du lyckades hålla spänningen vid liv hela tiden. Ha en bra men kanske snöig dag. Hos mig dalar det fortfarande snöflingor.

  6. Mitt tips är att lägga ett salladsblad över huvudet. Fiskhuvudet alltså. Lärde mig det i skolan när vi lagade allehanda lyxrätter för att lära oss bli ordentliga kockar. När jag var liten var det annorlunda. Då kunde jag sitta på en fransk restarurang, i Frankrike, och dissekera fiskhuvudet utan att ens blinka. (Jag åt bara pommesen.)

    • Hon är snäll min gamla klasskamrat. Vi har lekt leken byta grejer förr. Ibland för att vi båda vill det. Lite gulligt om man vill prova två saker. Vi försöker vara så diskreta som möjligt. Helst byta tillbaka när personalen dyker upp igen. Aldrig göra det under bordet fast det är långduk. 😉
      Kram

  7. Usch! Just precis det där.. heldöd fisk som ligger och glor.. är anledningen till att jag från vattenriket endast väljer kvalitetsprodukten Fiskpinnar.
    Gärna den sort med mer ströbrödspanering än fd levande material.
    🙂

  8. Hejsan! Har hittat dig genom ett litet ”allmänt omkringglidande i bloggvärlden”, vilket ibland resulterar i att man hamnar någonstans där man fastnar – vilket precis nu har hände mig! Här fanns det väldigt mycket kul läsning, vilket absolut kommer att göra att jag kommer tillbaka (jag kan ju inte fastna här hela dagen, måste ju göra något annat också…).
    När det gäller det där med fisken så har jag full förståelse för det hela, mat ska inte titta på mig när jag äter den!
    /Marina

    • När man glider omkring på Blogglandia kan man hamna precis var som helst.
      Kul att du hamnade här. 🙂 Jag blandar mellan skämt och allvar på bloggen.
      Du har så rätt. Det är fult att stirra från tallriken. 😉
      Välkommen tillbaka!

  9. Aha, det var den upplevelsen du tänkte på när jag skrev om tandläkarbesöket :-). Jag förstår dig, jag vill inte heller äta fiskar med stora ögon, eller små. Fast jag inser att det är aningens dumt. Fisken är dödad för min skull, men jag vill inte påminnas om att den har varit en individ med mun och ögon. Likadant känner jag för slakt av andra djur, jag vet hur man gör, om jag tänker efter, men jag förtränger det. Blev lite allvar i mitt inlägg, kanske fler har skrivit liknande inlägg, har inte hunnit läsa.

    • Jäpp. Det var det jag tänkte på eftersom jag redan hade skrivit mitt.
      Precis som du vill jag inte tänka igenom hela kedjan trots att jag mycket väl känner till den. För tänker jag för djupt skulle jag inte vilja äta något djur alls med tanke på all fakta jag läst och sett som är skrämmande. På tal om HEL fisk på bordet. Jag vill heller inte att någon ska lägga upp ett grishuvud eller en hel ko på mitt bord. Hur skulle det gå med bordet då? Sådana viktiga saker tänker jag på ibland. 🙂
      Jag uppskattar att få både allvarliga och ”oallvarliga” kommentarer. Variation är alltid trevligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s