Polis eller kriminell?

Det var en vanlig tisdag efter jobbet. Jag hade blivit klar tidigt på mitt brevbärardistrikt.
Efter en god lunch hos mamma åkte jag hem till min etta. Med en slarvig snabbparkering lämnade jag min röda Datsun för att hämta tennisprylarna. Tiden började bli knapp. Jag hade match i postmästerskapen klockan två. När jag kom in ringde telefonen. Det var min motståndare som ville ha skjuts. Mitt i samtalet plingade det ettrigt på dörren. I vanliga fall brukade jag alltid kasta ett getöga i tittglaset. Den här gången öppnade jag direkt och stod öga mot öga med två långa, mörkklädda herrar med bister uppsyn.
”Polisen. Vi behöver pratas vid”, smattrade den grövste av dem.
Mina tankar fladdrade. Hade jag kört för fort? Troligen lite. En slarvig parkering? Varför hade de inga uniformer? Var de verkligen riktiga poliser? Finns det oriktiga poliser? En kvinna hade bott i lägenheten tidigare. När hon vräktes tog hon med sig tittglaset. Efter att jag satt in ett nytt hände det flera gånger att det ringde på dörren. Ibland satte främlingen dit ett finger eller ett paraply för glaset. Jag öppnade aldrig. När sikten kom tillbaks såg jag att det var skumma okända typer. Ryktesvägen hade jag hört talas om bordellverksamhet i lägenheten.
”Jag pratar i telefon”, sa jag svävande.
”Prata på. Vi väntar i köket.”
Jag gick tillbaks till telefonsamtalet. På avstånd hörde jag hur det drogs ut lådor och öppnades i skåp. Det skramlade till i bestickslådan. Efter att ha avslutat samtalet tog jag mod till mig och vandrade på osäker mark in i mitt eget kök.
”Sätt dig”, sa en av dem.
Själva stod de upp och tog upp minst halva köksytan.
En sak hade vi gemensamt. De trodde att jag var rätt snubbe på grund av mitt nervösa sätt och jag trodde definitivt att de var två farliga kriminella typer. Bara en kvart tidigare hade jag suttit i mammas trivsamma och ombonade kök. Vad hade gått snett?
Så började förhöret. Bara rakt på rödbetan.
”Vad gjorde du mellan sex och nio igår kväll?”
”Vet inte. Inget speciellt.”
Tankarna hade frusit fast. Den enda tanken som existerade var hur jag skulle komma levande ut ur detta dilemma.
”Det är nog säkrast att du vet grabben. Tänk efter. Var befann sig din bil då?”
”Bilen? Vad den gjorde? Var det inte jag?”
”Gör dig inte lustig. Säljer du klockor?”
Mannen med de buskiga ögonbrynen bytte spår och pekade på en hög med reklamblad som låg på golvet. Överst fanns en bild på en klocka.
”Min morfar var urmakare”, svarade jag klockrent.
”Vi vet att din bil observerades på flera ställen på Gustafsfält igår kväll. Någon ljuskänslig person sågs på ett antal adresser under kvällen. Vi har haft flera inbrott där på senaste tiden. Mitt tålamod har sina gränser. Förstår du grabben?”
Hans mörka blick borrade sig in i mina ögon. Jag var nervös och stressad av allt. Tidsbrist, dåligt samvete för parkeringen, fortfarande rädd för att de inte skulle vara poliser. Så gick sanningen sakta upp för mig. De var varken skummisar eller trafikpoliser. Jag var på säker mark. De var riktiga kriminalare som befann sig i mitt kök av alla kök. Med ens lossnade proppen och mitt självförtroende började växa.
”Skulle en inbrottstjuv med en intelligenskvot över 15 åka omkring i sin egen bil, med namnet BOBO på förardörren? Gå runt och skramla i 742 stycken postlådor? Dela ut reklam i busväder? Följa trottoarer och gator upp och ner utan att snedda in i en trädgård och sätta sin kalla snoriga näsa mot ett fönster? Försiktigt trycka ner ett handtag och testa möjligheter? Den inbrottstjuven är inte född. Jag är postiljon – med rätt att dela ut reklam.”
Min långa monolog höll i köksrätten. Jag var mest nöjd med James Bond slutet. Hade kriminalarna suttit i en civil bil och bevakat min parkering i flera timmar? Vilken villaägare på mitt distrikt hade så livlig fantasi? Den frågan grubblade jag länge på.
Utan att de bett om det fortsatte jag min historia. Nu mer avskalad.
”Det hade kommit rejält med nysnö. Därför skippade jag den gula postcykeln. Tog istället och flyttade bilen strategiskt på distriktet. Det tog extra lång tid att gå, men var säkrare än cykeln. Inte visste jag att det skulle få så stor uppmärksamhet. Min morfar sålde klockor i sin affär. Jag delar ut reklam och snart ska jag spela tennis”, avslutade jag ironiskt.
”Trevligt”, sa en och försökte sig på ett leende som fastnade halvvägs.
Inte bad männen om ursäkt. Däremot visade de sin legitimation när de kommit ut ur lägenheten. Borde det inte varit tvärtom?
Jag vann tennismatchen, låtsades att varje boll var en kriminalare. Så många runda gula kriminalare har Sverige aldrig haft. 🙂