Polis eller kriminell?

Det var en vanlig tisdag efter jobbet. Jag hade blivit klar tidigt på mitt brevbärardistrikt.
Efter en god lunch hos mamma åkte jag hem till min etta. Med en slarvig snabbparkering lämnade jag min röda Datsun för att hämta tennisprylarna. Tiden började bli knapp. Jag hade match i postmästerskapen klockan två. När jag kom in ringde telefonen. Det var min motståndare som ville ha skjuts. Mitt i samtalet plingade det ettrigt på dörren. I vanliga fall brukade jag alltid kasta ett getöga i tittglaset. Den här gången öppnade jag direkt och stod öga mot öga med två långa, mörkklädda herrar med bister uppsyn.
”Polisen. Vi behöver pratas vid”, smattrade den grövste av dem.
Mina tankar fladdrade. Hade jag kört för fort? Troligen lite. En slarvig parkering? Varför hade de inga uniformer? Var de verkligen riktiga poliser? Finns det oriktiga poliser? En kvinna hade bott i lägenheten tidigare. När hon vräktes tog hon med sig tittglaset. Efter att jag satt in ett nytt hände det flera gånger att det ringde på dörren. Ibland satte främlingen dit ett finger eller ett paraply för glaset. Jag öppnade aldrig. När sikten kom tillbaks såg jag att det var skumma okända typer. Ryktesvägen hade jag hört talas om bordellverksamhet i lägenheten.
”Jag pratar i telefon”, sa jag svävande.
”Prata på. Vi väntar i köket.”
Jag gick tillbaks till telefonsamtalet. På avstånd hörde jag hur det drogs ut lådor och öppnades i skåp. Det skramlade till i bestickslådan. Efter att ha avslutat samtalet tog jag mod till mig och vandrade på osäker mark in i mitt eget kök.
”Sätt dig”, sa en av dem.
Själva stod de upp och tog upp minst halva köksytan.
En sak hade vi gemensamt. De trodde att jag var rätt snubbe på grund av mitt nervösa sätt och jag trodde definitivt att de var två farliga kriminella typer. Bara en kvart tidigare hade jag suttit i mammas trivsamma och ombonade kök. Vad hade gått snett?
Så började förhöret. Bara rakt på rödbetan.
”Vad gjorde du mellan sex och nio igår kväll?”
”Vet inte. Inget speciellt.”
Tankarna hade frusit fast. Den enda tanken som existerade var hur jag skulle komma levande ut ur detta dilemma.
”Det är nog säkrast att du vet grabben. Tänk efter. Var befann sig din bil då?”
”Bilen? Vad den gjorde? Var det inte jag?”
”Gör dig inte lustig. Säljer du klockor?”
Mannen med de buskiga ögonbrynen bytte spår och pekade på en hög med reklamblad som låg på golvet. Överst fanns en bild på en klocka.
”Min morfar var urmakare”, svarade jag klockrent.
”Vi vet att din bil observerades på flera ställen på Gustafsfält igår kväll. Någon ljuskänslig person sågs på ett antal adresser under kvällen. Vi har haft flera inbrott där på senaste tiden. Mitt tålamod har sina gränser. Förstår du grabben?”
Hans mörka blick borrade sig in i mina ögon. Jag var nervös och stressad av allt. Tidsbrist, dåligt samvete för parkeringen, fortfarande rädd för att de inte skulle vara poliser. Så gick sanningen sakta upp för mig. De var varken skummisar eller trafikpoliser. Jag var på säker mark. De var riktiga kriminalare som befann sig i mitt kök av alla kök. Med ens lossnade proppen och mitt självförtroende började växa.
”Skulle en inbrottstjuv med en intelligenskvot över 15 åka omkring i sin egen bil, med namnet BOBO på förardörren? Gå runt och skramla i 742 stycken postlådor? Dela ut reklam i busväder? Följa trottoarer och gator upp och ner utan att snedda in i en trädgård och sätta sin kalla snoriga näsa mot ett fönster? Försiktigt trycka ner ett handtag och testa möjligheter? Den inbrottstjuven är inte född. Jag är postiljon – med rätt att dela ut reklam.”
Min långa monolog höll i köksrätten. Jag var mest nöjd med James Bond slutet. Hade kriminalarna suttit i en civil bil och bevakat min parkering i flera timmar? Vilken villaägare på mitt distrikt hade så livlig fantasi? Den frågan grubblade jag länge på.
Utan att de bett om det fortsatte jag min historia. Nu mer avskalad.
”Det hade kommit rejält med nysnö. Därför skippade jag den gula postcykeln. Tog istället och flyttade bilen strategiskt på distriktet. Det tog extra lång tid att gå, men var säkrare än cykeln. Inte visste jag att det skulle få så stor uppmärksamhet. Min morfar sålde klockor i sin affär. Jag delar ut reklam och snart ska jag spela tennis”, avslutade jag ironiskt.
”Trevligt”, sa en och försökte sig på ett leende som fastnade halvvägs.
Inte bad männen om ursäkt. Däremot visade de sin legitimation när de kommit ut ur lägenheten. Borde det inte varit tvärtom?
Jag vann tennismatchen, låtsades att varje boll var en kriminalare. Så många runda gula kriminalare har Sverige aldrig haft. 🙂

Annonser

29 thoughts on “Polis eller kriminell?

  1. Oj! Tänk så lätt att tränga sig in i en lägenhet. Kunde som sagt ha varit två gangsters. Konstigt att inte visa legitimationer först av allt. Känns okänsligt, eller kanske enligt plan, för att skrämma. Slutade bra, som tur var :-).

    • Jag var trött. Hade varit uppe sedan fyra på morgonen. Var stressad av tiden. Trodde jag kört för fort. Samtidigt som rädslan att det inte var några poliser fanns där. Telefonsamtal med någon som jag inte kände så bra. Rassel från mitt kök. Samtal med två jättar i mitt lilla kök. Tankarna som fladdrade. Tacksamhet för att de var poliser. Sammanfattning: De gjorde helt klart ett tjänstefel. Vem skulle jag klaga till? Polisen? 😉

    • God förmiddag här! Kul och kul. Jag kände mig ganska liten när det hände trots att jag var en hederlig grabb. 🙂 Jag var som det stod rädd för att det inte var några poliser. Min fantasi är inte bara en tillgång i alla lägen. 🙂
      Det är en sannhistoria. Efteråt smakade den mest beskt i munnen. Min tillit till polisen var inte speciellt stor efter det.
      Önskar dig en fin helg med mycket sol och helst vårkänslor. 🙂

  2. Nej, Ezter, jag vill inte att vår käre skribent ska ha brett på det minsta lilla. Låt mig ha min bild av honom som en tuff James Bond nonchalant lutad mot köksbänken…;-) Vilken historia, snärtig leverans som vanligt. TACK!

  3. Först kan jag tycka det var klumpigt och ofint att bara komma in utan att visa vilka de var. Men som alltid så lyckas du på ett humoristiskt och elegant sätt reda ut det hela och ge episoden ett bra slut och en läsupplevelse för oss som fick dela ditt spännande besök!

    • Måste erkänna att det störde mig länge fast jag skämtade om det till vänner. Det är oftast både bra och nödvändigt om polisen är tuffa mot de tuffa individerna. Kanske borde de lagt pusslet snabbt och inte slösat bort timmar på att sitta och vänta på en parkeringsplats. På en misstänkt person med en bil med spektrumbokstäver på dörren. Fanns garanterat bara en sådan i hela vårt land. De måste ju ha fått registeringsnumret av personen som ringde in till polisen. Hade personen ljugit om att föraren gick in i trädgårdar? Kunde personen inte istället tagit upp sin reklam i sin låda och lagt ihop ett plus ett? Antagligen fick personen det till tre. 😉 Hade personen mer fantasi än jag? 🙂 Det finns så mycket rädsla bland våra medmänniskor. Ännu värre nu än när detta hände. Tänkte just nu på att jag råkat ut för det några gånger på sista tiden. Jag har skjutsat ner Solveig till centrum på morgonen när det fortfarande är mörkt. När jag kommit hem har jag ställt in bilen i garaget. Sedan tagit en skön och uppfriskande kort promenad i grannskapet. Tittat på stjärnorna. Njutit av de färgade vattentornen. När jag tagit en trappa upp till nästa gata har det hänt några gånger att en man studerat mig i ett fönster, vikt undan gardinen. När jag sedan vänt och kommit andra hållet har han vid två gånger förflyttat sig genom sin villa och öppnat altandörren. Det finns en stor hög tät åretrunt grön häck som skymmer sikten. Inser att det handlar om ren rädsla. jag har hostat till fast jag inte behövt det. Någon gång trallat på en glad låt. Tänkt att de med skumma avsikter inte gör så. 🙂 Det har varit inbrott i området mitt på ljusa dagen som förklarar till en viss del orsaken. Det är sorgligt att det ska behöva vara så. Jag kan ju inte trycka upp en folder som jag sedan går och lägger i varje låda och ber om ursäkt för att jag inte har en hund att gå ut med på morgonen. Det gick ju inte så bra för mig att dela ut reklam i mörker. 😉 Inser att snart kommer det en kommentar från någon om att jag ska låna en hund.

      Jag brukar använda humorn till hjälp när jag skriver ett sådant här kåseri. På gott och ont. Om jag vill betona något finns inlägget på Funderingar. Lägger jag till något galet blir det ett kryss på Lite galet också. När inlägget är nytt blir det såklart inte så att läsaren först tittar därnere i den blå texten.
      Kul att du tog dig tid att kommentera. Vet att du har tusen andra viktiga saker att göra. Gör bara inte slut på dina krafter. De ska räcka länge.
      Kram

  4. Hallå på morronkvisten! Kommer att tänka på incidenter med lärare som förlorat kontrollen och börjat ryta.. sånt man upplevde när man var i skolåldern. Med önskad effekt också, tyvärr. Man kan bli skrämd även som vuxen, det händer att man inte kan skydda sig mot brott, om man befinner sig på fel plats vid fel tid..
    Du hade verkligen anledning att bli skakis!
    Annars tycker jag att det lätt blir löjligt, när någon (speciellt myndighetspersoner) tar till skrämselmetoden och försöker låta barsk. Vad uppnår man med att skrämmas? Det finns opsykologiska personer inom polisen som i andra yrken…
    Undrar hur länge du trivdes i den lägenheten? Olustigt.

    • Den metoden behövdes säkert i de flesta andra sammanhang och hängde bara med. Helst med den stressade och skyldiga fasad jag visade upp just då. Samtidigt borde de förstå att OM jag var en vanlig samhällsmedborgare var det inte någon bra reklam för dem. Jag berättade om detta till flera personer i min hemstad. Även till en riktig kommissarie jag lärde känna privat.

      Hur länge? Någon gång kanske jag berättar om blottaren. Eller förtydligar det där om att okända människor skulle in till den som de trodde bodde där. Annars var det inget skumt område. Absolut inte. Jag gissar på att jag råkade få en lägenhet snabbt som någon antagligen blivit vräkt från. Jag trivdes bra i den bostaden. Har massor av trevliga minnen från den tiden som från alla andra ställen jag bott på. Men sedan hägrade en stor ljus tvåa som inte låg på bottenplan.

  5. Får man göra så…bara tränga sig in utan att visa legitimation…
    Jag hade tagit min Lara Croft kraft och gjort nåt…..som jag sen givetvis hade ångrat :).
    Ha nu en härlig dag i solen!

  6. Dåligt förundersökt, dåligt följt reglemente (en visad bricka på väg in genom dörren tillhör väl vanligt hyfs om man är poliskommissarie – eller är det bara på film?) och dåliga på att erkänna att de gjort ett misstag.
    Det enda som inte var dåligt var försvarstalet i det där köket. 🙂
    Och omgången som de runda gula kriminalarna fick på slutet. 🙂

    • Jag kommer ihåg den där trygga känslan som dök upp, när jag förstod att de var riktiga poliser. Precis vad jag önskade i det läget men inte vågade säga till dem. Då steg självförtroendet. Töntvarning på frågan om jag sålde klockor. Han kunde lika väl pekat på TV:n och frågat om jag såg på den ibland.
      Dessutom kunde det inte vara tillåtet att gå i skåp och lådor i köket utan tillstånd. Jag hörde ljuden samtidigt som jag stod och pratade i telefon. Liten lägenhet. Det var som om jag var med i en film utan att få gage.
      Stackars tennisbollar. De var faktiskt helt oskyldiga. 🙂

  7. KåseriBosse, den som förvirrar mig mest. Jag älskar humorn i texten och retar mig på gubbstrutsarna. 🙂
    Önskar dig en synnerligen god och solig fredag!

    • Det där var en sannhistoria Sandra som jag försökt skoja till lite i efterhand. Jag retar mig också på typerna. De borde fått rött kort och en enkel resa till något isflak. 😉
      Vi har varit och fikat på Maria Caféet. Hoppas att du har det bra.

  8. Men alltså, vilket jäkla sätt!!! Förstår om det stred tusen känslor i dig, men vad gött
    att det var trygghet och en lättare ilska som till slut tog över 🙂 Det klart det fanns kvar
    en rätt besk eftersmak av ett sådant besök, men som alltid så får du till din upplevelse
    i härliga berättelser:) Tack för att du delar med dig till oss !!
    Ha en härlig lördag 🙂

    • Föredrog du också sommarloven? Då blev man brun om benen och fick gå hem när man var klar. Den moroten tog de bort när jag slutade. Vilket konstigt sammanträffande. 😉 På julloven badade man i julkort. Den tidpunkten kunde jag klarat mig utan.

  9. Tycker det är så roligt att läsa diskret på morgonen.. Sitter själv i en liten vrå. det blir oftast på morgonkvisten när läser skrattaro känneri igen mig i dina memoarer ,
    ..skrattar skrattar !! Du vet precis. Hur man skall göra för inte behöva följa
    Med o Handla.. Hi hi hi !! Att pussa
    Andras fruar gå alldeles tokigt mannen kommer på. Dig!hi hi !var försiktig!!!!
    Efter jag läst tar jag fram den lilla allehanda från Trelleborg .. Där finns det inte så bra saker skrivet så man får skratta !!ta väl vara. På dig !!!!!!! Hi hi hi hi 👍🌹kram

    • Kul att du följer min blogg troget. Oftast försöker jag roa men ibland även oroa som i gårdagens inlägg. Då hamnar inläggen på kategorin Funderingar. Det är svårt att få tiden att räcka till för bloggen. Mitt manus tar den mesta tiden och orken sedan flera veckor. Min text är klar men allt tekniskt är tufft. Mina datakunskaper är inte så mycket att skryta med. Behöver hjälp av någon expert.
      Kram

  10. Ping: Jag blev mångalen | Bosse Lidén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s