Hon bjöd på sig själv

En glimt från mina barndomskvarter fladdrade förbi. Jag tänkte på de som bodde där. Det fanns gott om barn i alla åldrar. Inte många personer stack ut rejält om man betraktade hur de såg ut och levde. Igår kom jag att tänka på en kvinna som skiljde sig från mängden. Egentligen bodde hon inte på min gata, men i ett radhus precis där vi var tvungna att köra ut varje dag. Hon var en av de få som inte hade bott där sedan starten. Hade strax innan en sommar flyttat in med en liten parvel som precis lärt sig gå och en söt flicka i 3-4 årsåldern. Det fanns en man med, men honom minns jag inget av. Själv var jag i tioårsåldern. I skarven mellan låg och mellanstadiet. Det var mest sport, bus och grabbkompisar som rörde sig i mitt huvud. Snabbt presenterade sig kvinnan för mig. Sedan brukade vi slänga några fraser med varandra när vi möttes på gatan. Hon var totalt olik alla andra mammor och kvinnor som bodde där. Inte de vanliga slitna orden. ”Hej!”, ”Hur känns det att ha sommarlov?” ”Ska du spela fotboll?” (Nä, min fotboll vill bara ut och åka cykel en runda…)

Redan första gången berättade hon sig för mig att hon hette Kajsa. Hon var skånska. Hennes personliga sätt att tilltala mig var trevligt. Hon blev som en storasyster. Gissar på att hon var någonstans mellan 25 och 30 år. Öppen, alltid glad. Skälet till att hon ofta befann sig på gatan var att hon blivit bekant med en kvinna med två små barn som bodde längre ner på min gata.
När det blev riktig sommar började snacket säkert gå i husen. Kajsa gick alltid barfota. Fötterna blev snabbt smutsiga. Ingen annan vuxen person gick barfota i kvarteret. Kajsa hade på sig bikini. Hade definitivt ingen annan kvinna i hennes ålder. Inte öppet på gatan. Sådan klädsel hörde till stranden eller bakom en tät häck. Jag förstår mycket väl pratet nu när jag tittar i backspegeln. Det blir så när det inte har hänt förr. Tro nu inte att det handlade om några skvallerkärringar på gatan. Det minns jag inte att det fanns några. Däremot är jag övertygad om att Kajsas klädsel diskuterades innanför väggarna. Männen fick verkligen något att titta på. Om någon tittade för länge skulle han mycket väl ha kunnat köra in i en häck med bilen eller cykeln.
Kajsa hade kurvorna på rätt ställe. Möjligtvis lite övervikt som en kvarleva från sin sista graviditet. Extremt solbränd. Hade jag varit ett par år äldre skulle jag säkert tyckt att hon var riktigt sexig. Istället upplevde jag henne enbart som söt. Gillade hennes glugg mellan framtänderna. Att hon ofta hade sitt långa hår i flätor eller i en hästsvans. Men mest uppskattade jag att hon, utan att vara jobbigt nyfiken, hade lust att prata med mig en stund. Det var mysiga små stunder om vad som helst.
Det var mest denna enda sommar jag minns henne. När jag började i mellanstadiet blev det andra tider. Antagligen träffade jag inte på Kajsa så ofta längre. Hejade kanske på henne när jag cyklade förbi hennes radhus eller om hon var på väg till sin väninna på vår gata. Jag minns inte nu.
Det gick ett tag. Flera månader. En ny sommar började göra entré. Någon gång fick jag höra några fraser från ett samtal mellan mina föräldrar. Insåg att det hänt något i närheten. De visste inte så mycket mer än att Kajsa hade hittats död inomhus. Självmord. Mitt på ljusa dagen. Antagligen hade döttrarna inte varit hemma.
Om jag blundar nu ser jag henne klart. Ett hest smittande skratt. Lite sliten i ansiktet. Glittrande busiga ögon. Brun som en pepparkaka. Sommarblont hår. Smutsiga fötter. En kort tid efteråt såg vi en Till salu skylt på gräsmattan. Den osynliga mannen och barnen flyttade snabbt efteråt om jag minns rätt. Däremot har inte Kajsa flyttat från mig för alltid. Tillsammans med andra fina medmänniskor som betytt något speciellt för mig finns hon kvar i mitt minnets skafferi. Ibland träffar vi fortfarande på varandra. Då är hon precis som hon var. Utåt sett. När det var sommar för mig. Något hände som förändrade hennes liv. Solen gick i moln. Hon klarade inte av att tackla och bära sina privata bekymmer. Nu långt senare skriver jag TACK för den tid du gav mig Kajsa. Pojken inom mig tycker att vad det än var som skavde, känner jag att det var onödigt. Fick du inte den hjälp du behövde? Mina dammiga frågor kommer aldrig att få några svar. Vila i frid.

PS. Kajsa är ett alias.

Annonser

29 thoughts on “Hon bjöd på sig själv

  1. Vilken härlig människa bland alla andra vanliga! Tragiskt slut, kan ju inte tänka mig att hon gjorde det för att folk pratat precis… En sådan människa glömmer man inte, det finns alltid vissa som gör större avtryck än andra. (Avtryck var förresten temat på fotoutmaningen igår)

    • Jag har alltid varit förtjust i medmänniskor som vågar vara sig själva. Som inte är stöpta i samma mall.
      Nä. Absolut inte. Det handlade säkert om problem innanför de egna väggarna.
      Jag ska titta in och se vad du valt för avtryck. Där finns möjlighet att associera fritt.

  2. Så fint du skriver om detta barndomsminne och kvinnan i ditt minnes skafferi. Visst finns det många människors om paserat revy genom åren och alla finns de där, men vissa minns man mer än andra. Så himla tragiskt slut och frågor som aldrig får svar…

    Kram
    Petronella

    • Tack snälla du! De som som skiljde sig från den stora massan är lättare att minnas. De har en finare plats i skafferiet hos mig.
      Visst var det tragiskt. Jag önskar alltid att jag kunde hjälpa dessa fina människor på något sätt.
      Kram

    • Hon sitter på en liten gren i mitt inre. Ju äldre jag blir desto fler minnen ska sorteras. Sedan finns det en stor grå massa och nu en rejäl hög med snö som ska skottas bort. Ystad den 20 mars. Vårdagjämningen står det i min kalender.

  3. Vissa människor gör ett extra starkt avtryck i en. De lämnar liksom kvar en liten bit av sig själva hos en. Det märkliga är att det oftast är de där udda människorna, ja de som verkligen lever
    efter sitt hjärta som gör detta. Tragiskt bara när det slutar på detta viset. Däremot är det
    härligt att läsa hur du fortfarande bär bilden av henne med dig, mycket fint skrivet!!!
    Hoppas ni inte stormar bort därnere i Skåneland 🙂

    • Just så är det för mig. Det är tragiskt men ändå ett av mina tusen fina personliga minnen.
      Tack för att du gillade det.
      Häftigt att jag ska ut och skotta snö på vårdagjämningen. Det är bara att gilla läget. Läste i en dagbok från fyra-fem år tillbaka att jag stod i kortbyxor och bar överkropp och målade staketet vid den här tiden på året. Det året blev det en dålig sommar. Så kanske kan det i år…

  4. Ja det var hårdsmält, ett öde ur verkliga livet. En människa man kan känna ömhet för utan att ha kommit helt nära. Det finns något som stannar kvar, som kan vara skönt att tänka på trots det trista slutet.
    Man vill ju tro att ingen lever förgäves. Det är nog sant – en tröst för den som kanske tvivlar ibland.
    Idag är det direktsändning från lilla Ystad och Saltsjöbadens vanligtvis så härliga strand.
    Hoppas ni överlever utan att blåsa bort där nere! Här var visserligen minus 17,5 i morse men lugnt och nu en strålande sol. Håll ut, det blir bättre hos er till påska!

    • Jag har otaliga sådana minnen från speciella personligheter jag mött på livets väg. Enligt mig lever ingen förgäves.
      Den direktsändningen missade jag. Annars är jag sugen på stranden utan snö. På påsklovet måste vi ut och fota. Skönt att du lovar. 😀

    • Det känns alltid sorgligt och onödigt när man inte har detaljerna. En del går inte att hjälpa för de verkar så glada utåt sett, så det finns inga signaler. Inga lampor som blinkar rött. Men många andra skulle kunna få hjälp. Svårt ämne.

    • Enligt ett italienskt ordspråk föds en människa med hundra språk men berövas nittionio. En del udda fåglar vågar behålla några till även när de växt upp. Jag har alltid gillat människor som vågar gå sina egna vägar utan att för den skull trampa folk på tårna.
      Tack för att du läste och kommenterade.

  5. Ja vad vet man vad en människa bär..
    Jag har varit med om flera som valt den vägen. Lika chockerande varje gång.
    Ibland kan man tro att de är den som verkar mest nedstämd som är mest illa ute.. men..det är faktiskt inte alltid man ser.
    Nån timme innan fotbollsträningen, lämnade tränaren sin stora familj, gick ut i garaget.. men åkte aldrig mer till nån fotbollplan.
    En kille jobbade jag med. Vi skojade och skrattade i omklädningrummet och skulle ses igen om några dagar. Istället ringdes jag in för att ta hans jobbpass.
    En av mina kurskompisar (i vuxen ålder) var så vacker som en blanding av Elizabeth Taylor och Morticia i Familjen Addams, blev plötsligt ännu vackrare.. levde upp.. log.. var omtänksam.. men i hemlighet styrde hon upp allt för att lämna.. när vi hade avslutningsfest.. hade hon sin personliga avslutning hemma i ensamhet.
    Jag hade ALDRIG kunnat gissa vad dessa personer hade i tankarna.

    • Precis som du skriver. Vissa maskerar alltför bra. Jag har också träffat på människor av olika nyanser som både försökt och som tyvärr gått hela vägen.
      Extra tufft om man tycker att man stått dem rätt nära. Lätt till att man klandrar sig själv för att vara blind och vara medskyldig.
      Tack för att du delade med dig av tre tragiska episoder.

  6. Vilken fin berättelse och på något vis kärleksfull beskrivning… Hon verkade vara en väldigt speciell person, en modig ung kvinna som vågade gå i bikini och barfota. Så tragiskt att det blev som det blev… man undrar vad som hände. Förstår att du aldrig glömmer henne.Tack för att du delar med dig!
    Från det ena till det andra… kan tala om att här kan man inte heller tro att det är vårdagjämning i morgon Ett par tre dm ”gammal” snö, nu påfylld med minst 1 dm ny – inget kul!
    Ha det gott och håll i hatten!
    Kram

    • Vissa människor biter sig fast av olika skäl. Kajsa är en av dem. Jag fick en lektion från livets hårda skola. Lite svårt att tackla för en tioårig grabb. Ändå var det bara en början… jag tycker också hon var modig. Framför allt upplevde jag henne som genomgod. Hon lyste upp livet med sitt sätt att vara.
      Inte lätt för dig att ta vårteckenbilder. Min gissning är att det kommer att slå om för fort sedan. Är även rädd för det blir sommar för snabbt. Helst vill jag att det ska gå i en lagom takt. Jag vill njuta av små portioner där mina sinnen får balsam.
      Kram

  7. Det var rörande och fint skrivet. Sorgligt att hon inte orkade leva. Förstår att du bär med dig minnen! Hon verkar ha varit så speciell.

    I morse var jag i hamnen i Ystad med väderflickan Madeleine i TV. Vilket ruskigt väder och så oinbjudande det såg ut!! Gissar att du haft en stugsittardag idag. Vi har haft sol och -8 gr. Helt perfekt med tanke på ert väderläge! 🙂

    • Undra hur många minnen jag har från speciella och fina människor. Plötsligt ploppar de upp. Ibland när jag minst anar det. Jag tycker om att vårda ömtåliga minnen även om de gör ont.

      Tänk att du varit i Ystad vid hamnen och inte jag. Jag missade inget. Imorgon måste jag ut och köra med bilen. Ser inte fram emot det. I natt har det kommit ännu mer snö. Med tanke på din tuffa väderleksvinter är det inte mer än rätt att ni har sol och fint väder ibland. Tänk nästa vinter bor du långt ner i söder men kommer ändå inte undan snön. Men det blir vår tidigare. 🙂

  8. Vilken fin och samtidigt så tragisk liten historia. Den andas 70-tal, inte sant. Plötsligt när jag lästa var jag själv en liten flicka på 10 bast som sprang barfota om somrarna och som doftade på grannens rosor. Åh, vad underbart! Tack för att du tog mig till mina barndoms dagar! 🙂
    Stackars, stackars Kajsa! Jag såg henne framför mig när du beskrev henne. Så vacker!
    Kram från ängeln Ida. 🙂

    • Jag tänker nästan alltid i bilder när jag skriver. Helst när jag skriver ner seriösa texter. Mysigt att läsa att jag fick dig att tänka tillbaka på din egen barndom. ibland är det skönt att bli lite nostalgisk.
      Min bild av Kajsa är vacker. Som ett gammalt fotografi som är vältummat i hörnen.
      Kram

  9. Vad fint att hon lever kvar i ditt minne. Jag hade tyckt om henne, oavsett hur gammal jag varit. Väldigt sorgligt att livet inte kom överens med henne, eller vice versa.
    Tack för att du delade.
    Hur har ni det i Ystad ikväll?

    • Jag är övertygad om att du hade tyckt om henne. Tack för att du kommenterade.
      Nu är det morgon igen. Ännu mer snö. Gissar ändå på att du har mycket mer. Jag tyckte det var bra att du inte körde iväg med bilen. Många avåkningar överallt i trakterna.

  10. Det var en tragisk historia, vad människor bär inom sig är ibland svårt att gissa. Jag är säker på att hon uppskattade stunderna som hon pratade med dig. Hon var en fri själ och de kan vara känsliga. Du mötte en människa som berörde dig och du fick ett minne, säkert finns det fler som minns Kajsa.
    Kram från Skogsfen.

    • Vissa döljer sitt inre totalt. Fast min gissning är att hon var som jag uppfattade henne trots min ringa ålder. Sedan hände något på hemmaplan som fick livet att börja gunga. Svaret får jag aldrig.
      Jag tror att flera som hon träffade i skåne, där hon bodde tidigare, hade starka och positiva minnen av henne. Hon måste ha varit en sådan person som det var svårt att INTE tycka om.
      Kram

  11. Tänk att någon med så mycket liv i sej väljer den vägen.
    Ofattbart och så tragiskt..
    Måste säga att jag blir nyfiken över Kaisa och hennes liv,
    vad hände egentligen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s