Hon bjöd på sig själv

En glimt från mina barndomskvarter fladdrade förbi. Jag tänkte på de som bodde där. Det fanns gott om barn i alla åldrar. Inte många personer stack ut rejält om man betraktade hur de såg ut och levde. Igår kom jag att tänka på en kvinna som skiljde sig från mängden. Egentligen bodde hon inte på min gata, men i ett radhus precis där vi var tvungna att köra ut varje dag. Hon var en av de få som inte hade bott där sedan starten. Hade strax innan en sommar flyttat in med en liten parvel som precis lärt sig gå och en söt flicka i 3-4 årsåldern. Det fanns en man med, men honom minns jag inget av. Själv var jag i tioårsåldern. I skarven mellan låg och mellanstadiet. Det var mest sport, bus och grabbkompisar som rörde sig i mitt huvud. Snabbt presenterade sig kvinnan för mig. Sedan brukade vi slänga några fraser med varandra när vi möttes på gatan. Hon var totalt olik alla andra mammor och kvinnor som bodde där. Inte de vanliga slitna orden. ”Hej!”, ”Hur känns det att ha sommarlov?” ”Ska du spela fotboll?” (Nä, min fotboll vill bara ut och åka cykel en runda…)

Redan första gången berättade hon sig för mig att hon hette Kajsa. Hon var skånska. Hennes personliga sätt att tilltala mig var trevligt. Hon blev som en storasyster. Gissar på att hon var någonstans mellan 25 och 30 år. Öppen, alltid glad. Skälet till att hon ofta befann sig på gatan var att hon blivit bekant med en kvinna med två små barn som bodde längre ner på min gata.
När det blev riktig sommar började snacket säkert gå i husen. Kajsa gick alltid barfota. Fötterna blev snabbt smutsiga. Ingen annan vuxen person gick barfota i kvarteret. Kajsa hade på sig bikini. Hade definitivt ingen annan kvinna i hennes ålder. Inte öppet på gatan. Sådan klädsel hörde till stranden eller bakom en tät häck. Jag förstår mycket väl pratet nu när jag tittar i backspegeln. Det blir så när det inte har hänt förr. Tro nu inte att det handlade om några skvallerkärringar på gatan. Det minns jag inte att det fanns några. Däremot är jag övertygad om att Kajsas klädsel diskuterades innanför väggarna. Männen fick verkligen något att titta på. Om någon tittade för länge skulle han mycket väl ha kunnat köra in i en häck med bilen eller cykeln.
Kajsa hade kurvorna på rätt ställe. Möjligtvis lite övervikt som en kvarleva från sin sista graviditet. Extremt solbränd. Hade jag varit ett par år äldre skulle jag säkert tyckt att hon var riktigt sexig. Istället upplevde jag henne enbart som söt. Gillade hennes glugg mellan framtänderna. Att hon ofta hade sitt långa hår i flätor eller i en hästsvans. Men mest uppskattade jag att hon, utan att vara jobbigt nyfiken, hade lust att prata med mig en stund. Det var mysiga små stunder om vad som helst.
Det var mest denna enda sommar jag minns henne. När jag började i mellanstadiet blev det andra tider. Antagligen träffade jag inte på Kajsa så ofta längre. Hejade kanske på henne när jag cyklade förbi hennes radhus eller om hon var på väg till sin väninna på vår gata. Jag minns inte nu.
Det gick ett tag. Flera månader. En ny sommar började göra entré. Någon gång fick jag höra några fraser från ett samtal mellan mina föräldrar. Insåg att det hänt något i närheten. De visste inte så mycket mer än att Kajsa hade hittats död inomhus. Självmord. Mitt på ljusa dagen. Antagligen hade döttrarna inte varit hemma.
Om jag blundar nu ser jag henne klart. Ett hest smittande skratt. Lite sliten i ansiktet. Glittrande busiga ögon. Brun som en pepparkaka. Sommarblont hår. Smutsiga fötter. En kort tid efteråt såg vi en Till salu skylt på gräsmattan. Den osynliga mannen och barnen flyttade snabbt efteråt om jag minns rätt. Däremot har inte Kajsa flyttat från mig för alltid. Tillsammans med andra fina medmänniskor som betytt något speciellt för mig finns hon kvar i mitt minnets skafferi. Ibland träffar vi fortfarande på varandra. Då är hon precis som hon var. Utåt sett. När det var sommar för mig. Något hände som förändrade hennes liv. Solen gick i moln. Hon klarade inte av att tackla och bära sina privata bekymmer. Nu långt senare skriver jag TACK för den tid du gav mig Kajsa. Pojken inom mig tycker att vad det än var som skavde, känner jag att det var onödigt. Fick du inte den hjälp du behövde? Mina dammiga frågor kommer aldrig att få några svar. Vila i frid.

PS. Kajsa är ett alias.