Polisen som viftade som en stins

Jag såg kungen när han for förbi vårt hus i en turistbuss. Det såg ut som om han hade tre viktiga tankar i huvudet. Vilket stort hus. Så trevlig mannen vid vägkanten såg ut. Är det så en skåning ser ut? Ers Majestät Konungen kan inte hålla koll på allt. Inte lätt att se skillnad från ett bussfönster på en skåning och en tvättäkta hallänning.
De andra i kungafamiljen var också med på bussen. Dem hann jag aldrig se. Jag kände till att de var på väg till Torekov för lunch hos Richard och Robert Nilsson på Restaurang Kattegatt.
Efter min egen lunch som jag var tvungen att fixa till själv kände jag för att göra en utflykt med min tvååriga dotter Jennifer. Bestämde mig för att åka till Torekov och parkera vid hamnen. Därifrån skulle jag ta en solskenspromenad med sulkyn och njuta av utsikten mot Hallands Väderö. Man måste passa på när det är fint en oktoberdag. Ursäkta. Kungen hade jag redan glömt bort. Han levde sitt liv och jag var fullt tillfreds med mitt eget som småbarnsförälder. När jag kört den halva milen till Torekov fortsatte jag vägen förbi kyrkan. Hundra meter längre fram delade sig vägen. Idag skulle jag följa med vägen till höger ner till hamnparkeringen. Om jag istället kört rakt fram hade jag hamnat i centrum.
En bit in på den folk och biltomma Centrumvägen stod en polisman vid vägkanten. Jag noterade i backspegeln att ingen bil kom bakom mig. Just som jag skulle följa vägen åt höger började polismannen att gestikulera, vevade med högerarmen, allt fortare så jag trodde att armen skulle släppa vid axelfästet. Han gjorde en stor rund rörelse som för mig betydde. Fortsatt rakt fram på min väg. Fort. Det är livsfara på vägen. Jag tittade ännu en gång i backspegeln och i sidospeglarna. Fortfarande tomt på vägen. En lagman är alltid en lagman. Jag kände mig tvingad att köra åt det håll som polismannen så tydligt hade visat. Då rusade polismannen som en självmordskandidat rakt ut i vägen och jag tvingades att panikbromsa. Han sprang runt min bil och ryckte upp dörren. En massa ord som inte stod Svenska Akademins ordlista flödade ut från hans dreglande mun.
”Vad sysslar du med?”var de enda orden som fanns med i den kända ordboken.
”Du markerar tydligt att jag ska köra rakt fram, fast jag var på väg till hamnen”, sa jag kolugnt.
”Det är ju för he…det jag menar.”
Jennifer satt tyst i baksätet men började gråta när skriken nästan fick bilen att hoppa. Jag fick tillåtelse att backa. Samtidigt fortsatte han att lära min dotter ord som hon inte får lära sig. Jag var även rädd för att hans hjärta skulle börja strejka och att han skulle segna ner på fläcken.
När jag parkerade vid hamnen var det min tur att bli arg, när verkligheten hunnit ikapp mig. Jag satt kvar i bilen och drog några djupa andetag. Hjälpte inte mot denna oväntade överkörning av en lagens man. Jag bestämde mig för att följa upp episoden. Placerade Jennifer i sulkyn och marscherade iväg uppåt igen. Det fick bära eller brista. Jag tänkte att om jag höll mig någorlunda lugn kunde han inte slänga in mig i en piketbil. Vem skulle ta hand om Jennifer då?
Polisen stod kvar. Det var lika tomt på bilar som tidigare. När jag sneddade över gatan med sulkyn kom jag på att polisnärvaron måste ha att göra med det fina främmandet från Slottet. Antagligen var de inte klara ännu utan festade på en smaskig efterrätt.
”Ursäkta. Jag skulle vilja ha ditt fullständiga namn”, sa jag och trollade fram min lugnaste röst.
”Jag heter Karl-Erik”, muttrade han.
”Kan jag få ditt efternamn och var du är stationerad?”
Jag fick konstigt nog båda uppgifterna innan han med på ett litet skamset sätt frågade:
”Var det du som körde här nyss?”
”Det stämmer.”
”Jag tog kanske i lite för hårt. Jag har stått här i två timmar. Ingen har kört fel tidigare.”
”Kört fel! Du lurade mig med ditt felviftande att köra rakt fram fast jag skulle följa vägen till vänster. Du svor inför min tvååriga dotter.”
Polismannen svamlade på och gjorde ett tamt försök att be om ursäkt. Det var nu som det komiska hände. En Volvo kom körande från samma håll som jag kommit ifrån med bilen. Ingen kunde anklaga denna äldre polis för att ha dåliga reflexer. I en nanosekund stod han där igen och viftade med sin felaktiga; kör- på- rakt- fram- rörelse. Den unga tjejen i Volvon tolkade kommandot som jag. Hon körde lydigt rakt fram och Karl-Erik rusade efter och hade exakt samma osande svada som tidigare när han fått stopp på bilen. En påslagen videokamera hade varit guld värd.

Hade Karl-Erik en dålig dag på jobbet? Nej jag tror inte det. Jag är övertygad om att han hade en dålig personlighet och hade gjort fel yrkesval. Han hade passat mycket bättre som tågstins på den tiden när stinsen gick ut på perrongen och viftade med sin spade. Lokföraren hade bara en riktning att köra. Rakt fram. Det skulle inte gå att spåra ur…

Detta var tredje och fristående kåseriet om mina kontakter med poliser. Jag är tacksam för att jag privat har träffat på trevliga poliser i andra sammanhang. Det var inget fel på kontakten i första heller där jag och Dennis var skyldiga. 😀

När musiken tystnar släcker jag ner – del två

Jag tyckte det fungerade riktigt bra i januari. Därför hängde jag på direkt en gång till. Genom att sätta på en CD och under tiden surfa runt på Blogglandia bland alla mina favoritbloggar, kunde jag både ha trevligt i öronen och samtidigt läsa vad ni bjöd på, men ändå inte bli sittande för länge som är så lätt hänt. Mitt manus kräver fortfarande så mycket tid. Nu av helt annan art. Datakunskaper som inte är min starka sida.

Här får ni se vilka skivor jag lyssnade på från A till Å denna andra gång. Ni ser att jag fick problem med bokstaven Ö redan i andra rundan. Problem kan man inte säga att jag har på bokstäverna L och S. De dominerar klart. Roligt att vädra skivorna. Annars blir det mest Spotify och Tuben nu förtiden.

Varför krångla till det. Samma frågor som sist. Vilken dag skulle du gärna ha velat sitta med mig och lyssnat?
Vilken dag skulle du vägrat att sitta med?
Hoppas få många svar. Gärna även från er som inte brukar kommentera annars.

Adolphson & Falk: 81-87
Bo Kaspers orkester: Hittills
The Corrs: Talk on Corners
Dahlgren, Eva: En blekt blondins ballader 1980-2005
Eldkvarn: Kungarna från Broadway
Freda´: Tusen eldar
Gessle, Per: Mazarin
Hörberg, Barbro: Gamla älskade barn
Isaksson, Patrik: 10 år – en snäll mans bekännelser
Josefsson, Helena: Dynamo
Klassiska Mästerverk: Volym 1
Lennox, Annie: Medusa
Melua, Katie: Call off the search
Nationalteatern: GH
Orup: Faktiskt
Peyroux, Madeleine: Half the perfect
Rea, Chris: The best of…
Supertramp: Crisis? What crisis?
Tyler, Bonnie: The best
Ugglas, Caroline af: Så gör jag det igen
Waterboys: Best of
Young, Neal: Unplugged
Zamfir, Gheorghe: The feeling of Romance
Åkerström, Cajsa Stina: (Inget titelnamn)

Hon bjöd på sig själv

En glimt från mina barndomskvarter fladdrade förbi. Jag tänkte på de som bodde där. Det fanns gott om barn i alla åldrar. Inte många personer stack ut rejält om man betraktade hur de såg ut och levde. Igår kom jag att tänka på en kvinna som skiljde sig från mängden. Egentligen bodde hon inte på min gata, men i ett radhus precis där vi var tvungna att köra ut varje dag. Hon var en av de få som inte hade bott där sedan starten. Hade strax innan en sommar flyttat in med en liten parvel som precis lärt sig gå och en söt flicka i 3-4 årsåldern. Det fanns en man med, men honom minns jag inget av. Själv var jag i tioårsåldern. I skarven mellan låg och mellanstadiet. Det var mest sport, bus och grabbkompisar som rörde sig i mitt huvud. Snabbt presenterade sig kvinnan för mig. Sedan brukade vi slänga några fraser med varandra när vi möttes på gatan. Hon var totalt olik alla andra mammor och kvinnor som bodde där. Inte de vanliga slitna orden. ”Hej!”, ”Hur känns det att ha sommarlov?” ”Ska du spela fotboll?” (Nä, min fotboll vill bara ut och åka cykel en runda…)

Redan första gången berättade hon sig för mig att hon hette Kajsa. Hon var skånska. Hennes personliga sätt att tilltala mig var trevligt. Hon blev som en storasyster. Gissar på att hon var någonstans mellan 25 och 30 år. Öppen, alltid glad. Skälet till att hon ofta befann sig på gatan var att hon blivit bekant med en kvinna med två små barn som bodde längre ner på min gata.
När det blev riktig sommar började snacket säkert gå i husen. Kajsa gick alltid barfota. Fötterna blev snabbt smutsiga. Ingen annan vuxen person gick barfota i kvarteret. Kajsa hade på sig bikini. Hade definitivt ingen annan kvinna i hennes ålder. Inte öppet på gatan. Sådan klädsel hörde till stranden eller bakom en tät häck. Jag förstår mycket väl pratet nu när jag tittar i backspegeln. Det blir så när det inte har hänt förr. Tro nu inte att det handlade om några skvallerkärringar på gatan. Det minns jag inte att det fanns några. Däremot är jag övertygad om att Kajsas klädsel diskuterades innanför väggarna. Männen fick verkligen något att titta på. Om någon tittade för länge skulle han mycket väl ha kunnat köra in i en häck med bilen eller cykeln.
Kajsa hade kurvorna på rätt ställe. Möjligtvis lite övervikt som en kvarleva från sin sista graviditet. Extremt solbränd. Hade jag varit ett par år äldre skulle jag säkert tyckt att hon var riktigt sexig. Istället upplevde jag henne enbart som söt. Gillade hennes glugg mellan framtänderna. Att hon ofta hade sitt långa hår i flätor eller i en hästsvans. Men mest uppskattade jag att hon, utan att vara jobbigt nyfiken, hade lust att prata med mig en stund. Det var mysiga små stunder om vad som helst.
Det var mest denna enda sommar jag minns henne. När jag började i mellanstadiet blev det andra tider. Antagligen träffade jag inte på Kajsa så ofta längre. Hejade kanske på henne när jag cyklade förbi hennes radhus eller om hon var på väg till sin väninna på vår gata. Jag minns inte nu.
Det gick ett tag. Flera månader. En ny sommar började göra entré. Någon gång fick jag höra några fraser från ett samtal mellan mina föräldrar. Insåg att det hänt något i närheten. De visste inte så mycket mer än att Kajsa hade hittats död inomhus. Självmord. Mitt på ljusa dagen. Antagligen hade döttrarna inte varit hemma.
Om jag blundar nu ser jag henne klart. Ett hest smittande skratt. Lite sliten i ansiktet. Glittrande busiga ögon. Brun som en pepparkaka. Sommarblont hår. Smutsiga fötter. En kort tid efteråt såg vi en Till salu skylt på gräsmattan. Den osynliga mannen och barnen flyttade snabbt efteråt om jag minns rätt. Däremot har inte Kajsa flyttat från mig för alltid. Tillsammans med andra fina medmänniskor som betytt något speciellt för mig finns hon kvar i mitt minnets skafferi. Ibland träffar vi fortfarande på varandra. Då är hon precis som hon var. Utåt sett. När det var sommar för mig. Något hände som förändrade hennes liv. Solen gick i moln. Hon klarade inte av att tackla och bära sina privata bekymmer. Nu långt senare skriver jag TACK för den tid du gav mig Kajsa. Pojken inom mig tycker att vad det än var som skavde, känner jag att det var onödigt. Fick du inte den hjälp du behövde? Mina dammiga frågor kommer aldrig att få några svar. Vila i frid.

PS. Kajsa är ett alias.

En fru för mycket

Vi skulle bort i lördags. Träffa nya vänner. Vi tog därför vägen om en Blomsterhandel på förmiddagen. Jag skriver inget namn. Vill inte göra reklam för något. Skriver bara att den är stor och välsorterad. Okej! Den ligger i Ystad. Mer skriver jag inte. 🙂
Jag hade duschat och tvättat håret på morgonen. Hann inte raka mig. Synd på ett vis. Bestämde mig innan vi åkte för att skjuta upp det till senare.

Vi passade på att leta efter Gerbia som vi såg förra gången. Fanns inte längre på samma ställe. Solveig gick in i kylrummet för att hämta en ny bukett tulpaner som vi skämmer bort oss med vid denna tid på året. Jag avstod från att gå in eftersom jag och vissa starka blomdofter inte trivs ihop. Jag gick istället iväg mellan raderna och forskade på egen hand. Det finns så mycket fint att titta på. Jag noterade att Solveig ställt sig i kön vid disken. Det stod ett yngre par framför henne som fick betjäning. Jag fortsatte att studera lockande växter. Planera våren och sommaren. Då och då såg jag att inget hänt vid disken. Varför stod hon där förresten? Vi betalar ju alltid i den andra delen av affären. Minst femtio meter bort. Jag tråcklade mig in bland krukor och presentartiklar. Killen framför Solveig stod med ryggen mot disken och tittade på mig istället för framåt eller mot sitt damsällskap. Nu började jag bli varm i min vinterjacka och ville vidare. Inte lätt i den trånga passagen. Jag slöt upp tätt intill min fru. Kröp in i hennes revir som man har rätt att göra när man är en lyckligt gift man.
”Varför står du här för? Hittar vi säkert ikväll? Vet du var de bor?”
Jag hade ställt frågorna samtidigt som jag störde mig på den långa killen. Hade han inget hyfs alls. Glo så på mig. Det retade mig så jag hade inte riktigt hört vad Solveig sa för svar. Bara något mumlande. Därför ställde jag om samma fråga och vände mig om mot henne. Då kom det en hel mening, som jag fortfarande inte kan komma ihåg ett enda ord från. Dumt tittade jag på hennes kind. Fick lust att pussa på den.
”Va sa du?”
Min blick var högst en decimeter från kinden. Samtidigt såg jag Solveig komma från ett annat håll och ställa sig bakom sig själv. Det ska tilläggas att jag hade glasögon på mig. Som jag inte ser bra med på nära håll. Min hjärna var så dum att den inte var helt övertygad om att det var fel trots att beviset var väldigt nära. Det började dock krypa dumt på min rygg. Jag tog några steg ut från reviret. Vände tillbaks. La en hand på en främmande kvinnoaxel och kläckte ur mig.
”Sorry! Jag trodde du var min fru.”
Snabbt gick jag iväg med ett stelt orakat och neutralt ansiktsuttryck mot några intressanta slingrande växter. Inombords var det mer storm. Höga vågor av bubbelskratt som ville ut. Efter att Solveig nummer två fått hjälp vid betjäningen försvann vi till andra kassan. Vi sa inget om det där, förrän vi kom till bilen. Då pratade jag inte först. Istället dunkade jag min hönshjärna i ratten och skrattade samtidigt som jag hörde fraser jag hört förr.
”Du får stanna i bilen i nästa gång. Man kan inte ha dig med.”
”Såg du inte? Hon såg ut som du. Nästan mer lik dig än du själv.”
”Nu får du ge dig. Hon hade en svart jacka.”
”Har inte du det?”
”Nä. Dessutom var hon minst tio år äldre än jag. Svarthårig.”
”Vad bra. Det var därför hon inte skrek på hjälp. Hon tyckte inte att jag var en äcklig gammal snuskgubbe. Hon tyckte säkert att jag var ett perfekt lördagskap. Synd att jag inte hade rakat mig. Då skulle hon säkert bjudit hem mig. Varför tänkte jag inte på sådant här förr?”
”Hur många Bosse Lidénare har du gjort egentligen? Kör hem så jag får vila upp mig innan vi ska bort. En sak är säker. Det blir aldrig enformigt. Du är en mästare på att variera dina tokigheter. Nästa gång åker jag själv.”
”Så långt kan inte jag räkna. Vilket klipp jag gjorde. Fick en tio år yngre fru på en nanosekund. Hoppas att hon inte känner igen mig nästa gång vi träffas. Tror du jag passar som rödhårig?”

Om annat: Tänk att det hjälper att nämna att jag tycker om ballonger… med tanke på att en Ullis fick det. 😉   http://bortamedvinden.wordpress.com/

Laddad för femte säsongen

Vad glad jag är för att ett av mina favoritprogram är tillbaka på TV ikväll. Mästarnas Mästare. Säsong fem. I en reklamfri kanal. Läser att de denna gång ska vara på en halvö i Grekland. Trevligt att de byter ort varje gång. De började i Spanien, sedan Malta och tredje säsongen var de på min favoritö Cypern. Förra säsongen höll de till vid Balatonsjön i Ungern.

När Solveig tycker det är trevligt att sitta bredvid mig i soffan är det beviset på att de lyckats med ett sportprogram. Hon liksom jag tycker det är mysigt att se att deltagarna kan sitta i sin TV-soffa och gråta över sina konkurrenters idrottskarriärer. De verkar ha kul när de träffas, fast det är viktiga tävlingsinslag varje dag. De går och köper inhemsk mat. Turas om att fixa i köket. Hyssen har varit många under säsongerna. Själv var jag förtjust i första säsongen när spjuvern Tomas Wassberg deltog. Sedan går det inte att komma ifrån det magiska under tredje säsongen. När de produktionsansvariga lyckades få dit ”Kungen” Ingemar Stenmark blev det extra kryddat. Inte bara för att han visade sig vara i en enorm fysisk form sin ålder till trots. Det starkaste intrycket var när han stod på trappan och mindes alla knasiga namn i rätt ordning. Vilken hjärna. Dessutom såg man att de andra deltagarna, flera var världsnamn, hade en stor respekt för Norrlandskillen. En av de berömda 56:orna. Redan där fick han ett osynligt övertag. Sedan vann han nästan alla tävlingar. I helt skilda slag. Ödmjukheten själv.

Förra säsongen ändrade de konceptet på grund av att vissa hade småbarn hemma och inte ville vara ifrån för länge. Istället för att ha en stor grupp delade de in deltagarna i två grupper med sex deltagare i varje. En sak som de inte ändrat på är att programledaren heter Micke Leijnegard.
För att friska upp minnet får ni namnet på de tidigare segrarna:
Säsong ett; Per Elofsson (skidåkare)
Säsong två: Armand Krajnc (boxare och Ystadbo)
Säsong tre: Ingemar Stenmark
Säsong fyra: Jörgen Jönsson (ishockey)
Säsong fem: ???

Skulle vara trevligt om en tjej vann. Jag ser gärna min gamla idol Magdalena Forsberg som vinnare. Vilken är DIN personliga favorit i säsongens deltagarlista?
Grupp 1
Bernt Johansson, cykling
Dan Corneliusson, fotboll
Helena Ekholm, skidskytte
Magda Forsberg, skidskytte
Malin Ewerlöf Krepp, friidrott
Torgny Mogren, skidor

Grupp 2
Anna Lindberg, simhopp
Anna-Karin Kammerling, simning
Christine Gandrup, badminton
Jesper Blomqvist, fotboll
Mats Näslund, ishockey
Mikael ”Äpplet” Appelgren, bordtennis

Jag önskar dig en fin söndag. 😀

Nästa vecka: Jag tänkte redan imorgon lägga in en sann sak som kanske upplevs som ett Lite galet inlägg. Själv önskar jag att det var påhittat. Det hände förra lördagen. Usch! Solveig sa att jag inte får följa med fler gånger in i affärer.
Jag ska visa upp en ny musiklista från A-Å på den musik jag lyssnat på när jag läst bloggar på Blogglandia.
Ni ska få tredje, fristående delen om mina kontakter med poliser. Denna gång en man som jag blev riktigt ilsken på. Jag blir mycket sällan arg, men om jag blir det så ska det göras rejält. 😀
Det drar ihop sig till en ny tiodagars-tävling. En kombinerad: 25 000 visningar och Påskblogglov, där vi ska fortsätta med bokprojektet.
Det är läge att berätta något om vad som hänt eller inte hänt med mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Polis eller kriminell?

Det var en vanlig tisdag efter jobbet. Jag hade blivit klar tidigt på mitt brevbärardistrikt.
Efter en god lunch hos mamma åkte jag hem till min etta. Med en slarvig snabbparkering lämnade jag min röda Datsun för att hämta tennisprylarna. Tiden började bli knapp. Jag hade match i postmästerskapen klockan två. När jag kom in ringde telefonen. Det var min motståndare som ville ha skjuts. Mitt i samtalet plingade det ettrigt på dörren. I vanliga fall brukade jag alltid kasta ett getöga i tittglaset. Den här gången öppnade jag direkt och stod öga mot öga med två långa, mörkklädda herrar med bister uppsyn.
”Polisen. Vi behöver pratas vid”, smattrade den grövste av dem.
Mina tankar fladdrade. Hade jag kört för fort? Troligen lite. En slarvig parkering? Varför hade de inga uniformer? Var de verkligen riktiga poliser? Finns det oriktiga poliser? En kvinna hade bott i lägenheten tidigare. När hon vräktes tog hon med sig tittglaset. Efter att jag satt in ett nytt hände det flera gånger att det ringde på dörren. Ibland satte främlingen dit ett finger eller ett paraply för glaset. Jag öppnade aldrig. När sikten kom tillbaks såg jag att det var skumma okända typer. Ryktesvägen hade jag hört talas om bordellverksamhet i lägenheten.
”Jag pratar i telefon”, sa jag svävande.
”Prata på. Vi väntar i köket.”
Jag gick tillbaks till telefonsamtalet. På avstånd hörde jag hur det drogs ut lådor och öppnades i skåp. Det skramlade till i bestickslådan. Efter att ha avslutat samtalet tog jag mod till mig och vandrade på osäker mark in i mitt eget kök.
”Sätt dig”, sa en av dem.
Själva stod de upp och tog upp minst halva köksytan.
En sak hade vi gemensamt. De trodde att jag var rätt snubbe på grund av mitt nervösa sätt och jag trodde definitivt att de var två farliga kriminella typer. Bara en kvart tidigare hade jag suttit i mammas trivsamma och ombonade kök. Vad hade gått snett?
Så började förhöret. Bara rakt på rödbetan.
”Vad gjorde du mellan sex och nio igår kväll?”
”Vet inte. Inget speciellt.”
Tankarna hade frusit fast. Den enda tanken som existerade var hur jag skulle komma levande ut ur detta dilemma.
”Det är nog säkrast att du vet grabben. Tänk efter. Var befann sig din bil då?”
”Bilen? Vad den gjorde? Var det inte jag?”
”Gör dig inte lustig. Säljer du klockor?”
Mannen med de buskiga ögonbrynen bytte spår och pekade på en hög med reklamblad som låg på golvet. Överst fanns en bild på en klocka.
”Min morfar var urmakare”, svarade jag klockrent.
”Vi vet att din bil observerades på flera ställen på Gustafsfält igår kväll. Någon ljuskänslig person sågs på ett antal adresser under kvällen. Vi har haft flera inbrott där på senaste tiden. Mitt tålamod har sina gränser. Förstår du grabben?”
Hans mörka blick borrade sig in i mina ögon. Jag var nervös och stressad av allt. Tidsbrist, dåligt samvete för parkeringen, fortfarande rädd för att de inte skulle vara poliser. Så gick sanningen sakta upp för mig. De var varken skummisar eller trafikpoliser. Jag var på säker mark. De var riktiga kriminalare som befann sig i mitt kök av alla kök. Med ens lossnade proppen och mitt självförtroende började växa.
”Skulle en inbrottstjuv med en intelligenskvot över 15 åka omkring i sin egen bil, med namnet BOBO på förardörren? Gå runt och skramla i 742 stycken postlådor? Dela ut reklam i busväder? Följa trottoarer och gator upp och ner utan att snedda in i en trädgård och sätta sin kalla snoriga näsa mot ett fönster? Försiktigt trycka ner ett handtag och testa möjligheter? Den inbrottstjuven är inte född. Jag är postiljon – med rätt att dela ut reklam.”
Min långa monolog höll i köksrätten. Jag var mest nöjd med James Bond slutet. Hade kriminalarna suttit i en civil bil och bevakat min parkering i flera timmar? Vilken villaägare på mitt distrikt hade så livlig fantasi? Den frågan grubblade jag länge på.
Utan att de bett om det fortsatte jag min historia. Nu mer avskalad.
”Det hade kommit rejält med nysnö. Därför skippade jag den gula postcykeln. Tog istället och flyttade bilen strategiskt på distriktet. Det tog extra lång tid att gå, men var säkrare än cykeln. Inte visste jag att det skulle få så stor uppmärksamhet. Min morfar sålde klockor i sin affär. Jag delar ut reklam och snart ska jag spela tennis”, avslutade jag ironiskt.
”Trevligt”, sa en och försökte sig på ett leende som fastnade halvvägs.
Inte bad männen om ursäkt. Däremot visade de sin legitimation när de kommit ut ur lägenheten. Borde det inte varit tvärtom?
Jag vann tennismatchen, låtsades att varje boll var en kriminalare. Så många runda gula kriminalare har Sverige aldrig haft. 🙂

Förtjust i vårt grannlands språk och musik

Jag är förtjust i danska ord. Ofta tycker jag att de beskriver ting och sammanhang bättre än den mer stela svenskan. Dessutom är det trevligt med omväxling. Här bjuder jag på några danska ord och den svenska motsvarigheten.

brusebad – dusch
rensning – kemtvätt
lomme – ficka
dagligstue – vardagsrum
lukket – stängt
komfur – spis
Min lille skat – min lilla älskling

bland blir det svårare att hänga med:
efterår – höst
frokost – lunch
rundstykker – småfranska
hader – hatar
dyr – djur
tilfaeldig – slumpartad

Andra gånger mer åt det grekiska hållet:
blommer – plommon (trevligt i en vas?)
Jeg vil gerne have regningen – Notan tack (längtar efter regn?)
atten – arton (enkel svordom?)
tyve – tjugo
halvfjerds – sjuttio (något mellan å och fjord?)
firs – åttio (luft bakifrån?)
halvfems – nittio

Jag är även förtjust i dansk musik. Många av mina kvinnliga favoritsångerskor är danskor. Lis Sörensen, Anne Linnet, Anne Dorte Michelsen, Sanne Salomonsen, Sös Fenger, Malene Mortensen, Hanne Boel och inte minst min Facebookvän Malene Langborg, vars CD SommerhusSange jag gillar skarpt.

Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉

Alla yrken är lika mycket värda – eller?

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag vid kassan och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den fällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov. 🙂
Tack vare all tid som jag fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen.  Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att hon var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Jag inser att det har slarvats genom åren och att det på ett vis finns ett godtagbart skäl till detta ”avgiftsstraff”. Det är samma sak med besök på sjukhus och vårdcentraler. Problemet är att det är även de patienter som har giltiga skäl, som drabbas hårt.
I detta rättvisa samhälle vi lever i, har det genom åren hänt att Solveig ringt hem från sitt jobb sent på kvällen. Då jag förvånat frågat:
”Kan du ringa nu? Du har ju åtta utvecklingssamtal?”
”Två av dem kom inte.”
Tusen spänn i böter? Nä. Min trevliga fru ringer upp och det bokas en ny tid en annan dag.
När jag nyduschad och fräsch stod och väntade på en turistbuss i god tid för att gå ombord och greppa mikrofonen, hände det rätt ofta ingenting mer än att jag blev svettig om jag stod i solen. Ibland fick jag tag på en reseledare eller busschaufför i mobilen, som glatt berättade att de just då befann sig en bra bit därifrån. Inte så roligt när nästa buss rullade in samtidigt på parkeringen och jag var ensam hemma. En buss som jag noggrant hade sett till var bokad minst en timme senare. Sådant visste ju inte de femtio bussresenärerna om, som bara längtade efter att få komma ut ur bussen så fort som möjligt. Det var bara att gilla läget för mig. Idel solsken i ansiktet. Samtidigt som mitt yrkesval ifrågasattes i mitt huvud. Varför blev jag inte advokat eller doktor?

Från att stjäla pengar till att stjäla tid, är steget inte långt. Jag fick en lapp om att en doktor skulle ringa mig en vis dag. Inget om tid. Jag som brukar reta mig på när det står att någon ska ringa mig någon gång mellan 13-16. De äger mig i tre timmar. Nu skulle någon äga mig en hel dag. Jag fick inget gjort den här dagen. Vågade knappt gå ut och hämta tidningen och posten. Riskerade förstoppning. Struntade i att sätta på musik.Telefonen förblev tyst. Till slut åkte jag och hämtade Solveig vid stationen, sent på eftermiddagen. Då hade visst doktorn ringt mig. Nästa dag var Doktorn sur när hon tog sig dyrbar tid och ringde igen. Jag bad inte snällt om ursäkt för att jag fanns till. Någon måtta på torpet får det allt vara.

Vad konstigt det kommer att bli att borsta tänderna imorgon igen. Det är så lätt att få goda vanor. 🙂