300 inlägg – ”Mina fotsteg i ditt hjärta” – Fram och baksida

Detta är alltså inlägg nummer 300. Jag som bara skulle lägga in ett kåseri en gång i veckan. Det var tanken när jag startade bloggen i slutet av juni förra året. Aldrig håller jag vad jag lovar. 🙂
Här fick ni Solveigs baksidetext till min debutroman. Nu är det dags för sista möjligheten att ändra något. Jag kommer att vara helt fokuserad på den uppgiften och tar därför bloggpaus. Har ni svårt att läsa texten är det bara att trycka en gång på bilden så blir allt större. Njut av vårdagarna. Själv måste jag köpa Gyllene Tiders nya skiva. Den har jag sett fram emot länge. Hoppas att Per Gessle kommer att läsa min bok. Förhoppningsvis småler han i så fall åt att jag vävt in en del av hans låttitlar i min text.
Kram Bosse

Vilken stolt känsla det var

Åren går. Ibland känns det som om det var igår. Tänk att lilla jag har spelat i Svenska fotbollslandslaget i fotboll. Vilken känsla det var. I alla fall i första matchen. Sedan blev dräkten smutsig. Mamma tvättade. Konstigt att just min mamma tvättade landslagsdräkter. Nåväl. Hon var van vid sysslan. Det gick bra. Värre var att hon strök kläderna efteråt. När hon kom in med klädesplaggen på mitt rum blev jag sur. Hon bad om ursäkt. Skyllde på att hon inte hade en aning.
Det blev aldrig samma stolta feeling igen. Ett vemod stort som hela vårt avlånga land landade på mina unga axlar varje gång jag såg den fula flaggan som jag bar på bröstet. Värmen från strykjärnet hade förvandlat den blågula färgen till något splittrande.
”Bosse! Det syns fortfarande att det är Sveriges flagga. På långt håll ser ingen att…”

Det kan bara inte hända på riktigt

Visst kan det någon gång vara frestande att tänka elaka tankar om människor som man inte tycker om. De som stjäl energi och bara letar fel. Vet inte om någon sätter i nålar i en docka och svamlar trollformler om mig just nu. Själv står jag i fönstret i vår villa och tycker att livet är för lugnt och stilla. Jag har drabbats av akut rastlöshet. Alla förberedelser inför eftermiddagens besök är i hamn. Allt är städat och undanstoppat. Fruktfatet välfyllt och färska blommor på strategiska ställen ger ett fräscht intryck inför husvisningen som stundar. En paj står inne i ugnen och puttrar. Om en liten stund ska jag inta den på trappan i vårsolskenet för att inte smula ner. Solveig och tjejerna kommer hem om ett par timmar. Sedan ska vi försvinna vidare till staden. Både mäklaren och vi ville ha det så. Han ensam med all sin optimism och aldrig sinande fantasi inför en skara av spekulanter, som snart ska äta från hans utsträckta hand. Jag känner till att det redan finns ett flertal anmälda till villavisningen och den är dessutom öppen för alla. Mäklaren har stolt som en tupp pratat om att även långväga spekulanter ska rulla hit på stora motorvägen. Han hade redan igår haft en smygvisning och ett bud är lagt som en aptitretare. En dag innan huvudvisningen.
”Allt går som på räls”, skrockade han vid sista samtalet.
Jag flyttar blicken från en fjäril och ser slött att det kommer en smal sträng vatten utanför staketet på gatan.
Tvättar grannen bilen? Har han aldrig gjort tidigare på parkeringen.
Jag tar min pajbit och går ut. Sätter mig på trappan och ser i ögonvrån att det rinner mer vatten nu. Måste ha blivit stopp i gatubrunnen. Typiskt idag. Tur att brunnen inte är utanför vårt hus. Eftersom jag inte har på mig mina glasögon går jag nyfiket fram till brunnen. Stirrar en stund dumt på vattenriktningen. Mina hjärnceller kallar till ett snabbmöte på lunchtid. Om det är stopp i brunnen måste vattnet komma från brunnen. Detta vatten som verkar rinna fortare och fortare rinner NER i brunnen. Jag spanar med en djup intelligensrynka i pannan suddigt åt vänster. Märkligt. Det verkar upphöra utanför vårt nymålade staket. Jag går dit. Ser med förvånad blick att det bubblar i gräsmattan innanför staketet. Värre och värre. På kort tid ändrar vattnet skepnad till en tjusig fontän. Snart kommer vi att ha en egen bubbelpool också, funderar jag rationellt. Tänk om det ändå varit olja, hinner min ironiska sida tänka innan färgen stämmer. Svart geggigt vatten. Vet inte om det beror på maten, men mitt nervsystem pajar ihop. Jag rusar in till närmsta telefon. Får tag på rätt gubbe på kommunen. Han måste ha befunnit sig i närheten. Är där på kort tid.
”Nu ska vi se om du har tur. Slutar det komma vatten när jag vrider om får du stå för fiolerna. Fortsätter det att strömma upp vatten står pappa kommunen för kalaset.”
Jag hoppar regndansen. Känner mig ändå inte rätt klädd. Med eller utan fiol. Aldrig trodde jag att man kan bli så glad för en objuden fontän i gräsmattan tre timmar innan en av de viktigaste dagarna i ens liv. Jag ringer mäklaren som ser det från den ljusa sidan.
”Nu kan jag berätta om att det ska läggas nya rör som kommer att hålla i minst femtio år.”
Kontrasten när jag stått där uttråkad och tittat på en fjäril mot den aktivitet som råder nu är megastor. Lyktstolpen har lyfts ner och ligger på gräsmattan. Fyra bilar med olika yrkesmän jobbar på med sitt. En elektriker leker med sladdar. En yngre kille gräver bort asfalt från gatan utan att träffa på vårt staket med skopan. Det sprutas orange färg på gräsmattan av en vuxen graffitiman. På trädet som får stå kvar står det Villa till salu på en mäklarskylt. Elektrikern fäller en passande replik med tanke på fontänen.
”Strålande tider för husförsäljning”, hostar han fram.
Jag hoppar både impulsen att slå till hårt i ryggen och att fälla stickrepliken att han ska böja sig fram och passa på att ta en slurk. Själv är jag torr i halsen som efter en picknick i Sahara. Vattnet är avstängt i vår skräckvilla. Tankarna lever sitt eget liv. Finns det någon galning som blir sugen på att ens titta in i huset? Vi kommer att få bo kvar här tills de bär ut oss. Tänk de som åkt långt. De kommer aldrig att glömma fontänhuset. Det enda som fattas är att murvlarna får nys om scoopet. Pricken över i:et.
Vi lämnar kaoset bakom oss. Kan ändå inget göra. När vi kommer till staden är det precis som inget har hänt. Det geografiska avståndet lurar oss som ett falsklarm. Jag har glömt talet som jag nyss dystert räknat ut. Summan av de dagar som vi bott i denna villa. Alla dessa tusentals stillsamma vardagar när inget otrevligt hände. Så just idag av årens alla dagar.
Ibland går det bättre än man tror. Budgivningen porlade på och huset blev sålt till ett pris som gjorde oss mer än nöjda. Rena fontänpriset.

OBS! Detta hände dagens datum för två år sedan. En sannhistoria. Idag hoppas jag återigen att min provbok ska ligga i postlådan och bli en annan sannhistoria.

När kommer nästa mord?

Jag läste en välskriven spännande bok för några veckor sedan via Läslustan vi är med i. Titeln var ”Laglöst land”. Författaren Håkan Östlundh. Såg att han hade gett ut ett tiotal böcker. Eftersom handlingen var förlagd till min favoritö Gotland låg han bra till i mina ögon redan från start. Insåg att huvudpersonerna figurerat i tidigare böcker. När jag hittar en bra författare som skriver ”serieböcker” vill jag gärna börja på ruta ett. I lördags var vi en runda på Ystad Bibliotek. Först gjorde Solveig mig uppmärksammad på två böcker med min favoritförfattare Jussi Adler-Olsen som stod frestande uppsatta på en hylla. Jag läste snabbt de okända titlarna och blev glad som en speleman tills jag insåg att min danska är sådär. 😦

Inne bland deckarna och spänningsböckerna blev jag glad igen när jag hittade åtminstone en bok av Håkan Östlundh. Ett rätt spännande fotoomslag. ”Jag ska fånga en ängel” var titeln. Jag vände på boken och läste baksidan. Funderade på polisnamnet Paul Bäckström. Var han med i boken som jag nyss läst? Mitt taskiga minne. Antagligen. Han flyttar såklart från Sollentuna till Gotland senare i sin karriär. Prasslar med en framgångsrik gift bokförläggare med kontor i Gamla stan. Samtidigt sker en konflikt med allvarliga följder mellan ungdomsgäng från skilda samhällsklasser.
Håkan är en god stilist. Själv försöker jag dra mina egna slutsatser och se mönster i handlingen som har psykologiska inslag. Många bottnar. Vad ska hända för spännande? Ungdomsstoryn måste såklart höra ihop med vuxenvärlden på något dolt sätt. Eftersom boken är välskriven läser jag på. Snart har jag läst 300 sidor av de ca 400 sidorna totalt. Jag ligger i sängen och kan inte sluta läsa eftersom jag är så pigg. Solveig har somnat för länge sedan. Då börjar jag storskratta så hon vaknar. Jag kan inte hindra anfallet. Visst hade jag de sista femtio sidorna börjat ha inre åsikter. Hade författaren inte tappat tempo? Körde han inte fast i detta med det dåliga samvetet för otrohetsaffären? Var det inte dags att släppa fram fler obehagliga episoder? Började inte alla detaljerade förhör med de misstänka unga grabbarna ta för stor plats? Det flöt inte på. Håkan hade verkligen utvecklats i senaste boken, tänkte jag.
Där ungefär ringde en ljudlös klocka i mitt huvud. Jag vände på boken. ROMAN stod det mellan författarnamnet och titeln. Efter att jag pussat min älskade godnatt igen kunde jag läsa vidare med de nya förutsättningarna, när jag insett att personalen på bibblan hade satt upp boken fel. Den skulle stått i hyllorna bland svensk skönlitteratur. Nu blev det en helt annan läsupplevelse när jag inte hade samma krav och förväntningar längre. Kraven på att det skulle dyka upp något hemskt skruvades ner.

För första gången funderade jag på om inte en av mina vänner hade rätt. Förlagschefen och jag tyckte att det blev ett ord för mycket i ”himlen” om hon skrev dit ordet Roman på mitt omslag. För plottrigt. Det var ju så självklart till den fina framsidan. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Inte kunde någon få för sig att det var en kriminalbok.
Men nu börjar jag fundera… kommer någon att vänta på att författaren ska redogöra för hur det är tekniskt möjligt att se fotspår i denna viktiga faktabok som står placerad på Ve (Medicinavdelningen) på ett av Sveriges kommunbibliotek. Jag ber om ursäkt på förhand och hänvisar fegt till förlagschefen och till att bibliotekspersonal och butikspersonal kan göra placeringsmissar. Fel gör vi alla. Det gäller bara att variera dem. 😉

Igår kväll fick jag äntligen ett livstecken från Danmark. Provboken är på väg enligt mejl. Gissar på att boken skickas via flaskpost eftersom det tagit sådan tid jämfört med hemsidans information. Bäst att sticka ner till havet och spana idag. 🙂 Vilken färg tycker ni att jag ska välja när jag börjar göra markeringar i boken?

Stort GRATTIS till Kerstin Nilsson!

Visst var det Hjo som var staden. För er som inte hade en aning fanns det en chans att luska reda på svaret i min korta text: Orsaken till att jag la in tävlingen klockan TRE är att antalet bokstäver i denna mysiga stad vid Vättern är endast tre. Kanske var det så Kerstin tog det. Annars har jag en bloggbesökare som besöker mig ibland, som bor i staden.

I detta vackra kulturminneshus som någon docent eller läkare hade ägt förr bodde vi på nittiotalet. De hade gjort om huset till sex lägenheter. Jag hade gärna bott i vindsvåningen. Där bodde ett trevligt par som vi umgicks med. Kvinnan var syster till en bror som spelade i gruppen Freda´. Hennes man var en glad norrman som skapade musik.
En Pingstafton när vi promenerade utanför en konsthandlare såg vi i fönstret skickligt målade tavlor över några av alla supercharmiga trähus i staden som vann Europapris för sin bebyggelse, under tiden vi bodde där. Vi klev in och frågade om hur vi kunde få kontakt med den kvinnliga konstnären. Eftersom vi snart skulle flytta söder ut ville vi ha ett minne med oss. Rejält förvånade blev vi när det visade sig att hon befann sig bakom draperiet i butiken just då. Med hjälp av några diabilder som hon fick låna av oss skapade hon tavlan. Därefter inledde vi en ny hobby, eller hussamling. Därför har vi tavlor uppsatta på alla våra gemensamma hem. Hur många? Den frågan ser jag redan i ett kommentarfält. 🙂 Jag passar. Lite privatliv vill jag ha kvar. 😉
Ha en trevlig onsdag.

Tävling nummer sju; I vilken svensk stad finns denna kyrka?

Detta är en snabbtävling eller en maratontävling. Vi får se. Den som först lämnar rätt svar i en kommentar vinner en Trisslott. Ser jag inget rätt svar imorgon bitti fortsätter tävlingen resten av onsdagsdygnet. Lycka till!
Orsaken till tävlingen är att jag firar 30 000 visningar.
Orsaken till att jag lägger in detta klockan TRE har sina personliga skäl…

Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

Dagen då jag tog två steg tillbaka

Jag betraktar livet bakom en annan lins.
Författaren som tittar på fotografen, som tittar på modellen som lämnar spår, som sedan inte finns på framsidan. Låt mig hoppas att de finns på baksidan av omslaget. 🙂
Inget är som väntans tider. Sänder ut förhoppningar om att du har en fin och solig söndag. Själva har vi tänkt oss att fixa deklarationen. Sysslan man gärna skjuter upp till sista dagen.

Imorgon ska jag bli allvarlig. Ett inlägg i kategorin Funderingar. Blir det många besökare vankas det tävling på tisdag. Eller onsdag. Då handlar det om en snabbtävling som kanske gynnar mina följare. Orsaken till tävlingen är 30 000 visningar. Den som först gissar rätt stad där kyrkan på bilden finns vinner en Trisslott.

Någon lyssnar på mig

Någon lyssnar på mig. Som ett stort inbjudande grönt hav stod flaskan där när jag öppnade portarna till duschkabinen imorse. Med nyttiga oliver. Som är så nyttiga om jag bara håller munnen stängd. 🙂 Det står BALSAM med stora bokstäver med vit ram omkring.
Visst har jag muttrat några fraser. Munnen har glappat om ämnet. Även denna morgon. Vips hade Lizette förberett för mannen i huset. Ni som läste  https://bosseliden.wordpress.com/2013/02/28/kvinnligt-i-badrummet/ förstår mitt manliga dilemma. Där ser man. Det hjälper att hojta högt ibland. Vad gott jag doftar. Både här och där. Jag körde duschcreme med oliver också. I stället för den svarta som det står Men på och som jag brukar använda annars. Då är jag redo att möta världen. En vårlördag i Ystad. Som vi ska börja med att åka iväg på en tripp till tippen. Håll tummarna för oss. Nu vet vi VAR man slänger trädgårdsavfall. Vi vet att de öppnar klockan NIO på lördagarna. Vad kan gå fel?
Låt mig slippa skriva kåseriet ”Lantisar på tippen del tre”…
Ha en skön vårlördag. Solen lyser här. Hoppas solen lyser hos dig med. Tänk att det i så fall är samma sol. Märkligt.

Ska det vara en smörgås?

Solveig satt kvar i bilen och läste i en tidning. Det brukar inte ta så lång tid att lämna blodprov för vanliga människor. Jag hade dessutom en förbeställd provtagningstid. Det står visserligen på en skylt att man ska sitta i femton minuter innan proven tas för att resultaten ska bli rättvisa. Vet inte det. Jag blir bara mer stressad av att vänta. Om sanningen ska fram tycker jag inte om att ta prover i armvecket. Om hela sanningen ska fram tycker jag väldigt illa om hela proceduren. Enda skälet till att jag kommer på besök på just den här vårdcentralen är att här jobbar en mörkhårig äldre kvinna som är suverän på att göra plågan så kort som möjligt. Hos henne känner jag mig trygg. Allt går smidigt och jag är snabbt ute i friska luften igen.

Idag jobbade inte Kerstin. En trevlig kvinna i min egen ålder kallade in mig. Som vanligt berättade jag att jag är en liggande patient. Vant plockade jag om med kudde och skydd innan jag la mig ner. Vi pratade på om vädret. Samtalet flöt på men det är det andra som får mig att vitna. Det som inte flyter på så bra för vissa. När stickerskan blir tyst. Börjar leta och till slut gräver runt i min arm. Själv tittar jag alltid under tiden på en plansch med en kraftig man i rött hår och stort skägg som blir tröstad av en liten söt flicka. Så kommer första svordomen och en sliten mening.
”Brukar dina kärl rulla ihop sig till nystan?”
Finns det inte röda och gula kort för fel frågor vid fel tillfällen? tänker jag medan jag blir mattare och mattare.
”Jag får hämta en kraftigare nål.”
Jag får en blixtrande tanke om att fly, men en yngre trevlig man med cykelhjälm på huvudet kommer in i rummet. Jag gissar på att det är en nyfiken vaktmästare som delar ut internposten. Kvinnan delar med sig av informationen till honom.
”Vad vit du är i ansiktet? Ska du ha något att dricka?” säger denna färgstarka Patrik.
Jag ler och säger att det är bra. Är rädd för att han ska föreslå mjölk som skulle kunna göra min hy ännu vitare. 🙂
Måste berömma denna energiska kvinna. Det är tåga i henne. Hon ger inte upp. Förra gången när Kerstin inte jobbade fick jag en kollega till henne som hade samma problem. Först pratade vi trevligt. Sedan blev hon tyst. Bytte stickställe. Gav sig på tabusamtalsämnet röda nystan. Efter evigheter, när jag redan var halvdöd skramlade det till. När jag frångick min vana att titta på planschen, för att se efter om den trevliga kvinnan svimmat först av oss, ser jag en äldre tystlåten kvinna sitta på pallen. Först ser jag det komiska. Kan hon av motgången ha åldrats så fort? Jag har läst om människor som blivit gråhåriga och till och med vita i håret på bara en endaste natt. Även min vilda fantasi får ge sig när jag inser att det har skett ett diskret byte bakom min rygg.
Jag väcks ur min dagdröm.
”Så där. Då är alla rör fyllda. Det gick till slut. Här har du lite vatten. Vill du ha en smörgås? Vi ska fika nu.”
Visst var det frestande. För min inre syn såg jag hur jag höll hov för alla söta sköterskor i fikarummet. Tog för mig av det som bjöds. Under tiden satt Solveig i bilen och undrade var i hela världen jag tagit vägen. På min näthinna gick hon in och letade efter mig i väntrummet. Hon hörde mitt skratt från den halvöppna dörren där det doftade nybryggt kaffe. Varför utmana ödet? För tjugotvå år sedan drog jag vinstlotten. Ja, det skulle vara Kerstin då. Solveig brukar skoja om det. Att jag borde vara gift med en sjuksköterska.

I en kvart höll de mig kvar på britsen, trots att jag hävdade som Mowgli i Djungelboken att jag mådde bra. På vägen ut såg jag fotografier på personalen. Vaktmästaren som presenterat sig som Patrik var visst läkare…