Lantisar på soptippen – del ett

Våra bopålar var nerstuckna på en ny ort igen. Aldrig tidigare hade vi bott så långt ner i Sverige. Den här gången hade vi hamnat i sydligaste staden Ystad.

Efter någon vecka var bilen fylld igen. Det mesta var trädgårdsavfall som förra ägarna glömt kvar. Det andra var skräp i garaget som samma ägare också lämnat kvar. En givmildhet så man blir djupt rörd.
Solveig höll kartan i handen medan jag sakta körde iväg med den tungt lastade bilen. Närmaste återvinningscentral, som det så vackert heter nuförtiden, låg en halv en mil utanför tätorten. Vi var tidigt ute. Riktigt nöjda med att vi hittade dit så lätt. Spikade avtagsvägen. Fint verkade det vara också. Asfalt istället för leråker som på förra stället. Rätt många bilar och personer som ilade mellan alla containrar, med tjusiga skyltar med text på vad som fick slängas i dem. Ordning och reda.
”Vi börjar med trädgårdsavfallet”, sa Solveig.
Hon pekade mot ett högt berg som syntes långt bort. Bra idé tyckte jag som visste att de välfyllda plastsäckarna låg överst i bagaget och var mest tillgängliga. Jag rattade iväg till vänster och kom in på en guppig grusväg. Det blev till att sicksacka mellan de värsta hålorna. Inte lätt. Rätt snart var hela den smala slingrande vägen full av djupa hålor. Kunde man verkligen kalla det för väg? Det skulle ha behövts ett vägstrykjärn för att fixa till det värsta.
Vi mötte inga andra bilar som tur var. Var det för sent för säsongen för att lämna trädgårdsavfall? Hade alla andra redan gjort säsongssysslan? Efter många krokiga svängar nådde vi bergets fot. Lite konfunderade blev vi av att allt verkade vara så söndertuggat på berget. Antagligen hade personalen varit här nyss med sina fordon och resurser. Det såg ut som att det rök på toppen av berget. Skulle inte förvåna mig om det på andra sidan berget stod diverse arbetsfordon uppställda. Min fantasi tänkte på att personalen satt och grillade korv på toppen. Fackföreningspampen lät en fredspipa vandra arbetsgänget runt. Jag fick parkera den värsta fantasin och istället koncentrera mig på de trilskande säckarna vi lyfte ur kofferten.
Vi kämpade länge med att få ut allt från de svarta sopsäckarna (vi ville inte vara olydiga och lämna plastspår efter oss). Inte så lätt eftersom nyfikna taggiga rosgrenar hade tittat ut från olika håll i plasten. Vi fick några minnesrevor på armarna. Till slut var den sista säcken tom. Jag satte mig bakom ratten och tog på mig mina glasögon igen. Fäste blicken framåt. Då började bokstäverna dansa på en skylt som stod en bit bort. Den svarta näven såg verkligt skrämmande ut på tavlan. Otäck och respektinjagade för en lagföljareman som undertecknad. Hade någon varit och bankat ner skylten när vi stod med ryggen emot?
”Kan… kan du läsa högt för mig?” frågade jag Solveig som är lärare till vardags.
”Absolut förbjudet att… Hjälp! Vad har vi nu gjort för dumt?”
Solveig hann inte längre i texten innan en gul grävskopa syntes runt hörnet. Jag var inte säker på att hon skulle slänga sig ner i sätet på ett kommando så därför tog jag till en annan taktik. In i stormens öga. Femton meter längre bort möttes vi. Inte våra blickar. Jag såg i ögonvrån att han inte försökte preja vår Volvo. Jag slängde upp en näve som skulle föreställa en hälsning oss kollegor mellan. Utan att ha hört några sirener körde jag flera dryga minuter senare upp bland de andra bilarna på sorteringsplattan. Framför tre containrar stod det trädgårdsavfall. Dem stannade vi inte framför. Istället la vi prydligt i resten av sakerna på rätt angivna ställen. Avslutningsvis rullade vi ut i 10 km som det stod på skylten. Ingen stoppade oss vid huset. Vi kom till och med undan och slapp ett gult viftande kort. Vi bestämde oss unisont för att nästa gång. Nästa gång skulle vi göra allt rätt.
Så fel vi hade. Men det visste vi som tur var inte då…

Annonser