Lantisar på återbesök på tippen – del två

Människor lär av sina misstag. Sägs det i allvarskulisserna. Så finns det de som gör nya. Till och med på samma plats. Tänk att det kan vara så illa.

Jag och Solveig åkte iväg tidigt på lördagsmorgonen. Det hade varit en kall natt. Jag fick skrapa rutorna för första gången denna säsong. Nu såg vi ett rött klot som började stiga upp på himlen och det var sådär underbart härlig frisk och klar luft. Det fina höstvädret bidrog till att vi tyckte att det var riktigt trevligt att åka iväg med bilen full av gamla sopsaker. Solen som höll på att stiga upp, höll våra mörka tankar i schack på vad som gick galet förra gången vi besökte återvinningscentralen. Då var det vår premiärtur som nyinflyttade. Nu spikade vi avtagsvägen från stora vägen. Allt kändes mer hemtamt. Endast en bil låg framför oss. Jag höll ett bra avstånd. Från ungefär hundra meter bakom såg jag att en gallergrind gick upp när bilen närmade sig anläggningen. Behövs kanske en säkerhet så här tidigt på morgonen. Mina tankar gick till koppartjuvar. När vi kom in på området såg jag aldrig vart bilen tog vägen. Gissade på att den svängde av direkt till vänster vid en byggnad. Vi körde vidare i de 10 km som det stod på skylten. Vi hade ändå ingen brådska och vägbulorna var många.
En fin återvinningsanläggning. Belägen högt på en kulle. Tydliga anvisningsskyltar. Ändå hade vi gjort vi fel förra gången när vi slängde trädgårdsavfall lite tokigt. 🙂 Nu var vi hemtama. Varma i kläderna.
Min träningscykel som kollapsat åkte ner bland metallavfall. Vi lät bilen stå när vi gick mellan containerns. Flera gånger stannade jag upp och njöt av utsikten. Milsvida kändes det som. Trots det klara vädret fanns det ett lätt dis och dagg som låg kvar längs fälten. På avstånd såg jag en hjort vända sig mot mig. Jag log åt det bisarra, när jag konstaterade att detta måste vara första gången i mitt liv som jag tänkt på att vara tacksam för livet på en soptipp. Vi sa inte många fraser till varandra. Ord kändes oviktiga. Som ett buller och slöseri med tiden. Det var som om vi båda hade ett tidigt magiskt möte med naturen. Som om vi inte ville lämna just denna plats på jorden. Sakta körde vi tillbaks.
”Är folk så morgontrötta tro?” frågade Solveig.
När vi kom fram till utgången var grinden stängd. Det stod på en skylt att man skulle köra ända fram så öppnades grinden. Jag gjorde så. Inget hände. Backade och försökte igen. Ingen framgång denna gång heller. Ett moln drog förbi och skymde solen. Mina tankar gick till en grabb som blivit instängd på en soptipp någon gång i våras vid stängningsdags. Han hade tur som hade en mobil, men det tog en timme innan någon kunde komma och hjälpa honom ut.
Molnet mörknade till färgen. En låtsasvind drog genom bilen. En natt bland råttor lockade inte. Inte efter att jag sett en dokumentär med gömda kameror på en tipp. Vilken aktivitet. Hundratals äckliga råttor på samma kvadratmeter.
Solveig gick ur bilen och promenerade tillbaks till huvudbyggnaden. Hon fann dörren öppen och gick in. En man i overall visade sig med en mugg rykande kaffe och viftade med ett visitkort i handen.
”Tänkte att du skulle behöva våra öppettider.”
En annan man dök upp med två frågor i morgonhumöret.
”Var det ni som körde bakom mig för en stund sedan? Såg ni inte den stängda grinden?”
”Nä. Jag såg inte ens en grind”, svarade Solveig ärligt och drog diskret in kaffedoften.
Jag gissar på att det var en stor fördel att skicka in en trevlig, uppriktig kvinna istället för om jag gjort visiten. Inte så att de bjöd henne på frukost och kaffe, men ingen blev sur. De hade mest glimten i ögat. Det visade sig att på lördagar öppnade de inte förrän klockan nio. Annars redan klockan sju.
Nästa gång ska vi klara allt. Man måste ha tålamod med två lantisar.
Tredje gången gillt. 😉