Lantisar på återbesök på tippen – del två

Människor lär av sina misstag. Sägs det i allvarskulisserna. Så finns det de som gör nya. Till och med på samma plats. Tänk att det kan vara så illa.

Jag och Solveig åkte iväg tidigt på lördagsmorgonen. Det hade varit en kall natt. Jag fick skrapa rutorna för första gången denna säsong. Nu såg vi ett rött klot som började stiga upp på himlen och det var sådär underbart härlig frisk och klar luft. Det fina höstvädret bidrog till att vi tyckte att det var riktigt trevligt att åka iväg med bilen full av gamla sopsaker. Solen som höll på att stiga upp, höll våra mörka tankar i schack på vad som gick galet förra gången vi besökte återvinningscentralen. Då var det vår premiärtur som nyinflyttade. Nu spikade vi avtagsvägen från stora vägen. Allt kändes mer hemtamt. Endast en bil låg framför oss. Jag höll ett bra avstånd. Från ungefär hundra meter bakom såg jag att en gallergrind gick upp när bilen närmade sig anläggningen. Behövs kanske en säkerhet så här tidigt på morgonen. Mina tankar gick till koppartjuvar. När vi kom in på området såg jag aldrig vart bilen tog vägen. Gissade på att den svängde av direkt till vänster vid en byggnad. Vi körde vidare i de 10 km som det stod på skylten. Vi hade ändå ingen brådska och vägbulorna var många.
En fin återvinningsanläggning. Belägen högt på en kulle. Tydliga anvisningsskyltar. Ändå hade vi gjort vi fel förra gången när vi slängde trädgårdsavfall lite tokigt. 🙂 Nu var vi hemtama. Varma i kläderna.
Min träningscykel som kollapsat åkte ner bland metallavfall. Vi lät bilen stå när vi gick mellan containerns. Flera gånger stannade jag upp och njöt av utsikten. Milsvida kändes det som. Trots det klara vädret fanns det ett lätt dis och dagg som låg kvar längs fälten. På avstånd såg jag en hjort vända sig mot mig. Jag log åt det bisarra, när jag konstaterade att detta måste vara första gången i mitt liv som jag tänkt på att vara tacksam för livet på en soptipp. Vi sa inte många fraser till varandra. Ord kändes oviktiga. Som ett buller och slöseri med tiden. Det var som om vi båda hade ett tidigt magiskt möte med naturen. Som om vi inte ville lämna just denna plats på jorden. Sakta körde vi tillbaks.
”Är folk så morgontrötta tro?” frågade Solveig.
När vi kom fram till utgången var grinden stängd. Det stod på en skylt att man skulle köra ända fram så öppnades grinden. Jag gjorde så. Inget hände. Backade och försökte igen. Ingen framgång denna gång heller. Ett moln drog förbi och skymde solen. Mina tankar gick till en grabb som blivit instängd på en soptipp någon gång i våras vid stängningsdags. Han hade tur som hade en mobil, men det tog en timme innan någon kunde komma och hjälpa honom ut.
Molnet mörknade till färgen. En låtsasvind drog genom bilen. En natt bland råttor lockade inte. Inte efter att jag sett en dokumentär med gömda kameror på en tipp. Vilken aktivitet. Hundratals äckliga råttor på samma kvadratmeter.
Solveig gick ur bilen och promenerade tillbaks till huvudbyggnaden. Hon fann dörren öppen och gick in. En man i overall visade sig med en mugg rykande kaffe och viftade med ett visitkort i handen.
”Tänkte att du skulle behöva våra öppettider.”
En annan man dök upp med två frågor i morgonhumöret.
”Var det ni som körde bakom mig för en stund sedan? Såg ni inte den stängda grinden?”
”Nä. Jag såg inte ens en grind”, svarade Solveig ärligt och drog diskret in kaffedoften.
Jag gissar på att det var en stor fördel att skicka in en trevlig, uppriktig kvinna istället för om jag gjort visiten. Inte så att de bjöd henne på frukost och kaffe, men ingen blev sur. De hade mest glimten i ögat. Det visade sig att på lördagar öppnade de inte förrän klockan nio. Annars redan klockan sju.
Nästa gång ska vi klara allt. Man måste ha tålamod med två lantisar.
Tredje gången gillt. 😉

Annonser

22 thoughts on “Lantisar på återbesök på tippen – del två

  1. Haha, något som började så bra…blev så knasigt, igen. Det där med återvinning är
    en knivig pryl, jag vet, äldste sonen jobbar med sånt 😉 Jag hör hur kunderna beter
    sig, och då kan jag säga en sak. Dina ”misstag” är väldigt snälla mot vad jag har
    fått höra av honom, det var väl en tröst 😉
    Ha en riktigt mysig helg!

  2. Det var då en morgonstund med guld i mund, får man säga, uppe med tuppen! Renhållningsgubbar är ett snällt släkte, enl. min erfarenhet. Det gick ju bra, ni blev av med skräpet! Ni är verkligen ett skötsamt par, fast ni smet in under förbjuden tid!
    Jag hittade knappt till tippen en gång, trots att vi varit där flera gånger. Privatchaufför och dåligt lokalsinne är ingen bra kombination, eller så är det det – beroende på hur man ser det. Jag tyckte att det var pinsamt, men dit kom jag och hittade både det ena och andra.
    På 70-talet fick man ta med sig grejer, det var obevakat och öppet alltid, som jag minns. Då kunde man göra fynd på tippen. Idag är det så kringgärdat med regler att inte ens fullt dugliga saker får avlägsnas därifrån. Knorkat tycker jag..

  3. Jag kan sätta mig in i hur ni kände er, jag är alltid lite nervös när jag kör till vår nämnda inrättning. Tänk så förargligt det skulle bli om man blev ertappad med att råka lägga något i fel container! Det värsta var en gång när jag kom mitt i lördags ruschen med släp och kvinnan som arbetade där ville jag skulle backa för att göra mer plats och jag, ve och fasa, inte kunde få släpet i den riktning det borde, mycket skamsen fick jag erkänna att jag inte är så bra på att backa släp och hela platsen blev i oordning medan jag sprang, som en rumpnisse fram och tillbaka mellan containarna. Er morgonfrid med hjorten och soluppgången låter mycket trevligare. 🙂

    • Förlåt att jag skrattar Lotta. Jag ser episoden framför mig. Inser att jag hade hamnat i samma dilemma. Backa med släp är knepigt. Tack för att du delade med dig av ett personligt minne. Det måste ha varit skönt för dig att komma där ifrån. 🙂
      Kram

  4. Vilket underbart sätt du har med ord Bosse! Och framförallt tack för dina fina ord och tips till mig i min blogg. Jag har också levt länge med diabetes runt mig innan den slog sig ner hos mig och lindade sin svans om min hals. Din blogg hamnade bland mina favoriter och hit hittar jag gärna fler gånger. Spännande med bok som är på gång.

    Kram & trevlig helg

    Nettan

    • Tack snälla du. Jag hoppas att ni blir kompisar så snabbt som möjligt. Bra att din familj hänger på nyttiga tåget. Glad att att jag hamnde bland dina favoriter. 🙂
      Jag hade lagt dit din blogg också. Numera har jag en härlig lång rad av favoritbloggar som jag besöker så ofta som jag kan. Var och en av dem har en egen liten speciell plats i mitt hjärta allt eftersom jag lär känna dem lite mer i den virtuella världen.
      Ha en fin lördagskväll. Vi fick sol för en stund sedan i vår del av landskapet.
      Kram

  5. Ha, ha…vad ni kan. Men man lär av sina misstag så nu blir det nog bättre, eller?
    Men jag måste medge att jag skulle kunna göra likadant. Såå skönt med”brottslingar”.
    Kram från Skogsfen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s