Den obetalda reklammannen

Jag har en stark magkänsla av att jag utnyttjas på något sätt. Vet inte om jag tänker tokigt eller klyftigt. Hela tiden upplever jag det som om jag går omkring och är en livs levande reklampelare. Ibland svider det till otäckt i magtrakten som ett slags klistrande tillstånd. Vågar inte gå till doktorn. Är rädd för att läkaren säger att jag lider av C-vitaminbrist. Tänk om den vitklädda säger att jag ska äta mer frukt. Jag känner mig redan märkt…

Bloggis

 

Annonser

26 thoughts on “Den obetalda reklammannen

  1. Vi bär våra kassar med reklam för stället där vi handlat. Alla ser denna levande reklampelare. Därför har jag i alla fall andra kassar när jag handlar mat. Både av praktiska och bekvämliga skäl där min egen vilja får styra. Nyss fick jag via ”berömmande mail” erbjudande om att tjäna pengar i bloggen genom att göra reklam för något som jag inte ens känner till. Reklamavbrotten i TV gör mig tokig och det är reklam på allt man tar i. Det är svårt att värja sig för farsoten ”reklam” som biter sig fast och utnyttjar alla tillfällen till att synas.
    ”Reklamfritt tack” har jag läst på postlådor och kanske det funkar … Ha en bra dag! 🙂

  2. Min känsla är att den brandgula på bilden antagligen har identitetsproblem. Så många bud om vem och varifrån den kommer. Någon kunglig gala är ett av de hetaste spåren, men i vilket land? Och är orange verkligen en kunglig färg? Jo, i Holland. Men det närmaste geografiskt angivna är Belgien. Visserligen med guldglans – Jonagold – men…
    Är Jona kanske släkt med Joppe, som bytte namn till Jaffa? Där börjar vi närma oss kärnfrågan. Är det inte nåt fyffens?
    Bobby Fischer spelade väl aldrig på gräs…

    Med ett påklistrat leende… 🙂
    /KerstinCecilia

  3. Ja, jag undrar varför det alltid finns en ruta med ”about these ads” under dina kåserier. Idag tryckte jag på pilen, det ser ju ut som ett vanligt fönster till en bostad.. men det var det inte och inte slutar det snurra heller! (Inte i mitt huvud just nu, haha… men i den där rutan)
    Jo lite i huv’et också, men det står jag ut med.
    Gå inte ut med alla de där klisterlapparna på dig, då vet man aldrig vad som händer! Inte i Ystad och absolut inte på Sladdergatan! Det kan man möjligen göra här uppe i obygden, där det inte är någon risk för ”möte”. Inte många kommer på ide’n att gå uppför den långa backen vi har här, de åker bil i stället. På vintern möter man bara snöplogen, och det tar inte många sekunder förrän den ha svischat förbi. Det är aldrig så någon större risk att man möter en levande själ på den vägen, inte till fots iaf. Jag har aldrig gjort det. Ingen tycker väl det är lönt ansträngningen att gå till Tjyvvattnet, eller Tuvattnet, som är det trevligare namnet på en fin plats… skulle vara ”bjenn” då, som nog har krupit ur idet nu. Faktum är att en gående människa är så sällsynt i backen, att jag skulle bli lika rädd för den/ honom, som jag är för att stöta på en björn. Man vill ju komma hem hel och hållen efter promenaden. Annars är det skönt nu, när snön tinar.
    Jag sympatiserar med dig idag och klämmer dit ett Fyffes i pannan. Man kan ju alltid dra ner sin mysse vid ev. möte. Hej då!

      • Ingen levande på 2 ben väljer den backen om han slipper, man kan få hjärtslag. Varför vill iPaden skriva hjärtelag… tja, inte mig emot – det var ju ett vackert ord och nytt för mig. Så är det heijle tia me iPaden. Ha de’!

  4. Jo, visst är vi alla mer eller mindre levande reklampelare. Skulle vi få betalt för varje gång vi mer eller mindre medvetet skyltar med olika märken skulle det nog skramla rätt bra i våra fickor…

  5. Jag ser att den där gula bollen har en paketlappsnummer #4173.
    Du ska lämna in den på posten så skickas det till den som beställt den.

    Det är en liten skogsälva.. hon gick där i skogen en gång och hittade ett stort gult klot.. kanske var det solen som lagt ett ägg? Ett solägg!
    Ja så måste det vara.
    Så gick det i alla fall att läsa i en vacker bok av Elsa Beskow.

    Men livet är inte alltid så trevligt.
    För.. en dag när den lilla söta skogsälvan vilade på en kudde av mossa, kom en liten figur som varit hos Klas Klättermus och hört Grönsaksätarvisan.. ”den som äter palsternackor han går inte av för hackor..”.. nu var han hungrig och genast förstod han.. att framför honom i den där gula bollen.. fanns massor av vitaminer..
    Och.. Vips var solägget uppätet.

    När det lilla skogsälvan vaknade blev hon så förtvivlat ledsen och hennes tårar fyllde alla daggkåpor som fanns i den stora skogen.
    Och hon grät. Och grät. Och grät.
    Tills han Ola-Conny från Ullared ringde och sa.. ”Men du kan ju beställa en ny!”
    Och då gjorde hon det.
    Men.. det kom visst på avvägar..

    Så.. DÄRFÖR..
    .. gå nu till nån post.. och gör den lilla soläggsbeställande skogsälvan glad igen..
    🙂

    • Jag ilar iväg direkt…det är klart att jag vill att skogsälvan ska bli glad igen…vänta det finns ingen vanlig post kvar längre i vårt land… jag ringer Ola-Conny på direktlinjen…. han sa att Morgan var seg idag… hur är han DÅ? 😉 Hade enligt ett falskt rykte somnat stående mellan två överfyllda kundvagnar.

    • Håller med. Kerstincecilia fick till det bra. Jag vill se en bra film i ”ett stycke”. Vill inte ryckas från handlingen. Signalen till mig blir så tydlig. Detta var bara en film. Inte på riktigt. Skapar en dyster distans och lägger en hinna över det som var bra och fängslande. Oftast lyfter jag från soffan. Sedan tar det en stund innan jag är tillbaka mentalt och kan njuta igen av en sevärd film. Stackars de regisörer som är extra konstnärligt lagda. Vissa reklamkanaler bryter även på helt fel ställen. Det är bara att gilla läget. 🙂

  6. Vägrar fortfarande köpa kläder där det står på utsidan vad det är för märke!!! Skulle jag ett sånt plagg vill jag ha betalt……..men ingen skulle betala mig…..så då får det vara! Du är PLU märkt du, med massor av olika nummer, hoppas du inte känner dig kluven, bara!
    Agneta

  7. Haha, ja nog är vi alla vandrande reklampelare alltid och när jag står där och muttrar framför vasken och försöker få bort alla dessa fruktmärken så försöker jag trösta mig med att de åtminstone skänker någon människa arbete. För antagligen står det någon med en märkningsapparat och märker frukt hela dagarna. Jag minns lyckan över klistermärkena på bananerna när jag var liten. Hur åtråvärda de var. Undrar om det finns barn som går runt med fruktmärken i pannan idag också? 😉

    Kram Lotta

    • Tack snälla du. Jag har besökt din blogg. Vilken duktig fighter du är. Jag läste flera inlägg tillbaks och blev imponerad av dig. En strong tjej som kan göra stor nytta i framtiden för många människor på olika sätt. 🙂
      Bamsekram till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s