Ska det vara en smörgås?

Solveig satt kvar i bilen och läste i en tidning. Det brukar inte ta så lång tid att lämna blodprov för vanliga människor. Jag hade dessutom en förbeställd provtagningstid. Det står visserligen på en skylt att man ska sitta i femton minuter innan proven tas för att resultaten ska bli rättvisa. Vet inte det. Jag blir bara mer stressad av att vänta. Om sanningen ska fram tycker jag inte om att ta prover i armvecket. Om hela sanningen ska fram tycker jag väldigt illa om hela proceduren. Enda skälet till att jag kommer på besök på just den här vårdcentralen är att här jobbar en mörkhårig äldre kvinna som är suverän på att göra plågan så kort som möjligt. Hos henne känner jag mig trygg. Allt går smidigt och jag är snabbt ute i friska luften igen.

Idag jobbade inte Kerstin. En trevlig kvinna i min egen ålder kallade in mig. Som vanligt berättade jag att jag är en liggande patient. Vant plockade jag om med kudde och skydd innan jag la mig ner. Vi pratade på om vädret. Samtalet flöt på men det är det andra som får mig att vitna. Det som inte flyter på så bra för vissa. När stickerskan blir tyst. Börjar leta och till slut gräver runt i min arm. Själv tittar jag alltid under tiden på en plansch med en kraftig man i rött hår och stort skägg som blir tröstad av en liten söt flicka. Så kommer första svordomen och en sliten mening.
”Brukar dina kärl rulla ihop sig till nystan?”
Finns det inte röda och gula kort för fel frågor vid fel tillfällen? tänker jag medan jag blir mattare och mattare.
”Jag får hämta en kraftigare nål.”
Jag får en blixtrande tanke om att fly, men en yngre trevlig man med cykelhjälm på huvudet kommer in i rummet. Jag gissar på att det är en nyfiken vaktmästare som delar ut internposten. Kvinnan delar med sig av informationen till honom.
”Vad vit du är i ansiktet? Ska du ha något att dricka?” säger denna färgstarka Patrik.
Jag ler och säger att det är bra. Är rädd för att han ska föreslå mjölk som skulle kunna göra min hy ännu vitare. 🙂
Måste berömma denna energiska kvinna. Det är tåga i henne. Hon ger inte upp. Förra gången när Kerstin inte jobbade fick jag en kollega till henne som hade samma problem. Först pratade vi trevligt. Sedan blev hon tyst. Bytte stickställe. Gav sig på tabusamtalsämnet röda nystan. Efter evigheter, när jag redan var halvdöd skramlade det till. När jag frångick min vana att titta på planschen, för att se efter om den trevliga kvinnan svimmat först av oss, ser jag en äldre tystlåten kvinna sitta på pallen. Först ser jag det komiska. Kan hon av motgången ha åldrats så fort? Jag har läst om människor som blivit gråhåriga och till och med vita i håret på bara en endaste natt. Även min vilda fantasi får ge sig när jag inser att det har skett ett diskret byte bakom min rygg.
Jag väcks ur min dagdröm.
”Så där. Då är alla rör fyllda. Det gick till slut. Här har du lite vatten. Vill du ha en smörgås? Vi ska fika nu.”
Visst var det frestande. För min inre syn såg jag hur jag höll hov för alla söta sköterskor i fikarummet. Tog för mig av det som bjöds. Under tiden satt Solveig i bilen och undrade var i hela världen jag tagit vägen. På min näthinna gick hon in och letade efter mig i väntrummet. Hon hörde mitt skratt från den halvöppna dörren där det doftade nybryggt kaffe. Varför utmana ödet? För tjugotvå år sedan drog jag vinstlotten. Ja, det skulle vara Kerstin då. Solveig brukar skoja om det. Att jag borde vara gift med en sjuksköterska.

I en kvart höll de mig kvar på britsen, trots att jag hävdade som Mowgli i Djungelboken att jag mådde bra. På vägen ut såg jag fotografier på personalen. Vaktmästaren som presenterat sig som Patrik var visst läkare…