Det kan bara inte hända på riktigt

DSCN3430

Visst kan det någon gång vara frestande att tänka elaka tankar om människor som man inte tycker om. De som stjäl energi och bara letar fel. Vet inte om någon sätter i nålar i en docka och svamlar trollformler om mig just nu. Själv står jag i fönstret i vår villa och tycker att livet är för lugnt och stilla. Jag har drabbats av akut rastlöshet. Alla förberedelser inför eftermiddagens besök är i hamn. Allt är städat och undanstoppat. Fruktfatet välfyllt och färska blommor på strategiska ställen ger ett fräscht intryck inför husvisningen som stundar. En paj står inne i ugnen och puttrar. Om en liten stund ska jag inta den på trappan i vårsolskenet för att inte smula ner. Solveig och tjejerna kommer hem om ett par timmar. Sedan ska vi försvinna vidare till staden. Både mäklaren och vi ville ha det så. Han ensam med all sin optimism och aldrig sinande fantasi inför en skara av spekulanter, som snart ska äta från hans utsträckta hand. Jag känner till att det redan finns ett flertal anmälda till villavisningen och den är dessutom öppen för alla. Mäklaren har stolt som en tupp pratat om att även långväga spekulanter ska rulla hit på stora motorvägen. Han hade redan igår haft en smygvisning och ett bud är lagt som en aptitretare. En dag innan huvudvisningen.
”Allt går som på räls”, skrockade han vid sista samtalet.
Jag flyttar blicken från en fjäril och ser slött att det kommer en smal sträng vatten utanför staketet på gatan.
Tvättar grannen bilen? Har han aldrig gjort tidigare på parkeringen.
Jag tar min pajbit och går ut. Sätter mig på trappan och ser i ögonvrån att det rinner mer vatten nu. Måste ha blivit stopp i gatubrunnen. Typiskt idag. Tur att brunnen inte är utanför vårt hus. Eftersom jag inte har på mig mina glasögon går jag nyfiket fram till brunnen. Stirrar en stund dumt på vattenriktningen. Mina hjärnceller kallar till ett snabbmöte på lunchtid. Om det är stopp i brunnen måste vattnet komma från brunnen. Detta vatten som verkar rinna fortare och fortare rinner NER i brunnen. Jag spanar med en djup intelligensrynka i pannan suddigt åt vänster. Märkligt. Det verkar upphöra utanför vårt nymålade staket. Jag går dit. Ser med förvånad blick att det bubblar i gräsmattan innanför staketet. Värre och värre. På kort tid ändrar vattnet skepnad till en tjusig fontän. Snart kommer vi att ha en egen bubbelpool också, funderar jag rationellt. Tänk om det ändå varit olja, hinner min ironiska sida tänka innan färgen stämmer. Svart geggigt vatten. Vet inte om det beror på maten, men mitt nervsystem pajar ihop. Jag rusar in till närmsta telefon. Får tag på rätt gubbe på kommunen. Han måste ha befunnit sig i närheten. Är där på kort tid.
”Nu ska vi se om du har tur. Slutar det komma vatten när jag vrider om får du stå för fiolerna. Fortsätter det att strömma upp vatten står pappa kommunen för kalaset.”
Jag hoppar regndansen. Känner mig ändå inte rätt klädd. Med eller utan fiol. Aldrig trodde jag att man kan bli så glad för en objuden fontän i gräsmattan tre timmar innan en av de viktigaste dagarna i ens liv. Jag ringer mäklaren som ser det från den ljusa sidan.
”Nu kan jag berätta om att det ska läggas nya rör som kommer att hålla i minst femtio år.”
Kontrasten när jag stått där uttråkad och tittat på en fjäril mot den aktivitet som råder nu är megastor. Lyktstolpen har lyfts ner och ligger på gräsmattan. Fyra bilar med olika yrkesmän jobbar på med sitt. En elektriker leker med sladdar. En yngre kille gräver bort asfalt från gatan utan att träffa på vårt staket med skopan. Det sprutas orange färg på gräsmattan av en vuxen graffitiman. På trädet som får stå kvar står det Villa till salu på en mäklarskylt. Elektrikern fäller en passande replik med tanke på fontänen.
”Strålande tider för husförsäljning”, hostar han fram.
Jag hoppar både impulsen att slå till hårt i ryggen och att fälla stickrepliken att han ska böja sig fram och passa på att ta en slurk. Själv är jag torr i halsen som efter en picknick i Sahara. Vattnet är avstängt i vår skräckvilla. Tankarna lever sitt eget liv. Finns det någon galning som blir sugen på att ens titta in i huset? Vi kommer att få bo kvar här tills de bär ut oss. Tänk de som åkt långt. De kommer aldrig att glömma fontänhuset. Det enda som fattas är att murvlarna får nys om scoopet. Pricken över i:et.
Vi lämnar kaoset bakom oss. Kan ändå inget göra. När vi kommer till staden är det precis som inget har hänt. Det geografiska avståndet lurar oss som ett falsklarm. Jag har glömt talet som jag nyss dystert räknat ut. Summan av de dagar som vi bott i denna villa. Alla dessa tusentals stillsamma vardagar när inget otrevligt hände. Så just idag av årens alla dagar.
Ibland går det bättre än man tror. Budgivningen porlade på och huset blev sålt till ett pris som gjorde oss mer än nöjda. Rena fontänpriset.

OBS! Detta hände dagens datum för två år sedan. En sannhistoria. Idag hoppas jag återigen att min provbok ska ligga i postlådan och bli en annan sannhistoria.

Annonser