Min långa väntan är över

När dörrklockan ringde vaknade jag tvärt. Jag trodde först att det var en av döttrarna som kom hem och väntade på att få höra ljudet av en nyckel. Då ringde det igen…
Det var ingen dotter med nyckel, men väl en mycket efterlängtad postbil. Den här gången var leveransen till SolBo Förlag. Det känns overkligt!
Nu har jag fyllt bokhyllorna med en och samma titel.
Du som vill veta mer om vad som gömmer sig innanför dessa pärmar kan klicka på ”Köp boken”. Där finns nu alla uppgifter som behövs för att bli ägare till ett exemplar av min debutroman.

 

Längtan

Längtan. Det är ett otroligt vackert ord med många inre bottnar. Fast jag åldras synligt på utsidan har jag kvar förmågan att kunna längta. Jag gör det numera med en ärrad touch. Låter aldrig saker skena iväg. Håller i en osynlig handbroms. Vetskapen om att saker kan gå fel finns ständigt i min närhet. På gott och ont.
Idag fick SolBo Förlag äntligen reda på att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska vara på väg. Om jag ska vara ärlig hade jag tröttnat på att gå in i aktuell mejlbox. Så många oräkneliga tittar i över en vecka utan resultat. Igår fick det vara nog. Resignerat gjorde jag bara ett par obligatoriska besök. I förmiddags satt jag och läste Ystad Allehanda under förmiddagsfikat. Då ringde den fasta telefonen. Jag tog med mig min rykande kopp, resten av fikat och gick ner och svarade. Det var min älskade moster Majsan. Hon undrade hur det hade gått, liksom många andra gjort i ett par veckors tid. Samtidigt som vi pratade om allt mellan himmel och jord lät jag fingrarna nästan av sig självt söka sig till Förlagets inkorg. Därför fick min gudmor reda på nyheten först av alla.
Handbromstänket. Kan ge ett bra exempel som jag tvingas förkorta rejält. Vi hade i sju månader längtat efter att få bo i ett visst hus. Vårt hopp hade pendlat mellan hopp och förtvivlan så många gånger. Lurade. Priset som hela tiden höjdes. Väntan. Tystnad. Vi letade andra objekt. Lämnade bud. Förlorade. Tvingades bo kvar i vårt redan sålda hus. Betalade dyr hyra. Så ringer mäklaren och undrar om vi fortfarande är intresserade. Vi låter generöst andra parten bestämma priset. Flyttdatum. Precis allt. Vi är så lyckliga. All den långa längtan efter en bra bostadslösning är över. Vi seglar fram på moln. Inför affärsuppgörelsen på fredagen får vi reda på att andra parten ska komma ett par timmar senare och skriva på. Skönt att slippa mötas öga mot öga. Vi köper en tårta med texten ÄNTLIGEN garnerat prydligt på grädden och tar med oss den till mäklaren. Skriver på alla papper. Betalar in ”startavgiften”. Åker direkt upp till Hotell Falkenberg Strandbad och firar en framgång som vi verkligen är värda efter allt slit, sjukdomar, cancer och död. Har en underbar weekend. På måndagen tar jag itu med brådskande ärenden. Flyttar barnens skolgång. Beställer besiktningsman m.m. Vår mäklare har börjat sin semester. På onsdagen ringer han hemifrån. Låter beklämd på rösten. En Bosse berättar för en annan Bosse om vad som INTE hänt. Namnteckningarna är inte på plats. Skulle först kommit dit på fredagen, ändrat till lördagen, måndagen, tisdagen. Nu hade säljaren tagit tillbaka allt utan en bra förklaring. Min namne är ytterst förvånad trots sin långa erfarenhet inom yrket.
Det där var en riktigt förkortad variant. En snäll variant. 😦
Kopplingen. Jag vill först se att böckerna hittar till rätt adress. Att det är rätt böcker. Att färgen på omslaget är 100 % likadan som på bilden som Jennifer tog och som vi är utlovade efter att ha betalt ett extra provtryck. Att det står på svenska och inte på danska. 🙂 Först då kan jag sätta dit ett ÄNTLIGEN på rätta stället. Då är min längtan efter att få ge ut en roman i hamn… för denna gång. 😀

Bild

Lilla rapsturnén

Jag gillar verkligen det gula majhavet.

Både på långt håll och nära inpå.

Blev nyfiken på väderkvarnen som jag såg långt därborta genom kameralinsen.

Steget till att bli sugen på att fika är aldrig för långt. Vi gjorde ett stopp på Åbergs Trädgård & café i Öja. Njöt av hembakat vid ett av borden utomhus.

Vi gillar att vandra runt på våra favorit-handelsträdgårdar och alltid kommer vi hem med något som vi ”behöver”.

Jag vågade mig inte på att provsitta.

Röd Rhododendron har vi redan hemma som blommar. Nu betalar vi och åker vidare till nästa rapsfält.

”Vindkraften” informerar oss om att vi är snart hemma igen på mammas gata. Två dagar senare hade vi tänkt oss den ”Stora rapsturnén”. Då var vi lyckligt omedvetna om att den skulle regna bort.
Jag önskar er en fin avslutning av maj. Njut av naturen och ta vara på varje dag.
Carpe Diem.

Det är bara kaffet som saknas

 

Den vann aldrig min kopptävling i våras men idag är det rätt läge för en reprisbild. Grattis alla Mor och alla andra Kvinnor också.
Kram från ett regnigt Ystad.

 

Färgen har stor betydelse

Jag har längtat efter grönt i flera månader. Varför blir jag inte nöjd då?

I fredags åkte jag och Solveig iväg på eftermiddagen. Vi tänkte kombinera olika ärenden. Jennifers systemkamera fick följa med på utflykten. Jag hade ett huvudmål. Måste hitta den plats som vi av en slump råkade på förra året i maj. Där jag tog några magiska rapsfältbilder med vår gamla digitalkamera. En av dem är denna vårmånad omslagsbild på almanackan i köket. Ett böljande gult hav på flera kullar med en spännande omgivning. Blå himmel med vita tussar.

Under fredagens bilresa såg vi flera rapsfält längs med vägen. Där det gick stannade jag till och klev ur. Fotade från olika vinklar. Zoomade in. Kröp in på det gula. Kunde  inte riktigt koppla av till hundra procent när jag vände blicken uppåt. Det fanns moln på himlen och solen försvann med jämna mellanrum. Jag var rädd för att den skulle sluta att komma fram helt. Då skulle jag inte nå max på bilderna när vi nådde mitt huvudmål.
Måste skryta med att jag kan vara riktigt duktig på att hitta platser som jag bara besökt en gång i mitt liv.
”Kommer du verkligen att hitta dit?” frågade Solveig.
”Jag kommer att hitta. Om allt stämmer finns en vit tjusig kyrka till höger bakom dungen. På andra sidan vägen en väderkvarn. Jaaaa. Där är den skarpa kurvan.”
”Vad duktig du är på att hitta. Jag kommer inte ens ihåg vad orten hette”, sa Solveig.
Kammen växte på mig. Självförtroendet började rinna över. Alltid en farlig kombination hos Bo Lidén. 🙂
”Till höger därborta låg ett slitet gammalt hus med en skräpig gårdsplan. Gör inget. Det bästa är att det går att ställa bilen utan att vara en trafikfara. Vilka häftiga bilder det kommer att bli. Där är huset med svalor på fasaden…men… detta är inte sant. Driver någon med mig?”
”Du gjorde allt rätt men glömde att ta med en viktig sak i planeringen”, sa min kloka fru som växt upp på landet.  ”I år tycks de inte satsa på raps. Det är nog havre i år. Man måste oftast variera mellan säsongerna för att…”
Den sista informationen kunde jag varit utan, tänkte jag tyst som den stadsgrabb jag alltid varit, när jag med en rynka i pannan betraktade det gröna fältet.

Det hjälper inte att tjura. Vi fick en fin eftermiddag på tu man hand ändå. Blommor i alla färger och former och gott utomhusfika väntade bara någon mil bort. Hade inte Jennifer sovit sin skönhetssömn skulle jag kunnat tanka över bilder. Det får bli en annan dag. För idag… nä det kan inte vara sant… det regnar ute och är genomgrått. Vi som planerat och förberett en heldagsutflykt på Österlen denna Mors dag. Ofta blir inte livet som man tänkt sig. Ska vi göra som när barnen var små och en utflykt blev inställd? Då la vi ut filten i något rum och lät barnen duka fram. Minns att vi aldrig var fyra på dessa speciella utflykter. Både på filten och strax utanför satt mängder av nallar och andra djur och deltog i festligheten. Tjejerna var så duktiga på att ställa om och göra om motgångar till något ännu bättre. Nu tror jag inte ens att det är lönt att jag kommer med idén…

Jag blir yr

I tio dagar har jag gått omkring och varit lite nostalgiskt småkär sedan skivan dök upp i postlådan. I lagom tid till den efterlängtade sommarturnén släppte Gyllene Tider en skiva med tolv nya låtar förra månaden. De gyllene tiderna glider iväg och det är ”Dags att tänka på refrängen”.  Ett passande albumnamn, men jag tror inte att det handlar om ett definitivt avsked. Den här gången tycker jag ingen låt sticker ut ur dussinet. Det är jämnt skägg. Det kan vara både en för och nackdel. Ingen ”Tuffa tider för en drömmare” som golvar mig direkt. Sedan är det något som säger mig att Halmstadgruppen även kommer att sjunga någon av sina gamla hits. 😉 Rätta mig om jag har fel. Därför var det svårt för mig att välja ut ett smakprov på morgonen. ”Jag blir yr” i presens fick det bli.

Jag är dyr i drift

Vi är flitiga på att källsortera i vårt hushåll. En blå plastback står i diskbänksskåpet bredvid avfallsspannen. Fast jag nästan varje dag går ut till soprummet är backen snabbt överfull igen. Med jämna mellanrum, när saker börjar ramla ut när jag öppnar soprummet, fyller jag bilen och åker och slänger i containrarna.

Det är ett konstigt kretslopp. Jag fyller på i klädescontainern och polackerna plockar ut kläderna igen. Tidigare kunde det hända, jag ska vara ärlig och erkänna, att när det var knökat så tog det emot att trycka till och stoppa in halva armen i den skumma mörkgröna miljön. Tänk om en råtta med taskigt humör bet till och jag blev av med ett par fingrar. Den rädslan har gått över sedan vi flyttade till Skåne. Jag är så van numera att det jobbas för fullt därinne. Helst när det är mörkt ute. Kan inte finnas några råttor och möss där inte. Ibland byter jag några fraser på polska. Svårt att förstå alla ord. Helst med tanke på att det ekar därinne. Deras gamla minilastbilar står ofta i vägen när jag kommer med bilen. Motorn är på. Bråttom för att hinna med nästan färja till Skavinski. 🙂

Jag behöver inget beröm för att jag sköter grovsoporna. Papper, kartonger, mjukisplast, ofärgat glas, färgat glas, batterier, kläder osv. Jag är duktig på att stoppa rätt. Borde skriva upp det på mitt CV. Ändå händer det att Solveig tilltalar mig:
”Bosse! Har du varit iväg till återvinningsstationen idag? Eller ligger skräpet kvar i soprummet?”
”Ja och Nä.”
”Du har väl inte gjort det igen?”
”Vilket? Man är alltid oskyldig tills motsatsen är bevisad. Så det så. Hör med Kurt Wallander.”
”Du är överbevisad sedan länge. Den här gången var förpackningen oöppnad. Hur många nya paket har jag köpt som du sedan slängt?”
”Jag har ingen siffra så där direkt.”
”Du är dyr i drift.”
”Du får ta det på min veckopeng. Jag kan inte hjälpa att jag är superstark eller att förpackningen ingenting väger.”

Jag har blivit bättre. Tack vare att jag är läskunnig. Helst på svenska. Lizette hängde gärna på tåget. Hon körde med engelska.
Orsaken till mina upprepade fadäser är att när diskbänksskåpet blir fullt ramlar saker lätt över och vid sidan om den blå plastbacken. Ingen i vårt kvinnodominerande hushåll har heller nappat på mitt förslag att ställa in paketet i kylskåpet eller lägga det i frysen. :)Jag har inte bara blivit bättre. Jag har blivit superduktig. Om jag får skriva det själv. Skrattar när jag håller på att få med mig paketet av misstag. Lyfter ut det och ställer snyggt tillbaka det igen. Ingen ska lura mig.
Denna gång låg det underst i backen. Kunde det verkligen ha ramlat så långt ner? Jag såg paketet med varningstexterna, den svenska och den internationella, när jag kom ut till soprummet. Ändå tvekade jag. Vände på det. Vilka regler gäller? Ska jag gå efter texten eller tomheten? Tål att fundera på. Jag vill bara inte att det ska bli fel så att min veckopeng ryker. Vill att alla ska tycka om mig. Hoppas att Solveig inte har tid med att läsa dagens inlägg. 😉 Hoppas också att hon inte kommer med exakt statistik i en bloggkommentar över hur många gånger jag gjort om blundern. Är rädd för att statistiken är otäckt hög.

Väntans tider

Lite fortsättning på inlägget igår som jag la in på Lite galet och därefter mer allvar i texten som hamnar i kategorin Diabetes.

Visst. Solveig hade rätt. ”Dina bokstäver” gälldes inte på lotten. Strunt samma. Jag är så förtjust i att höra någon från Gotland prata så det gjorde inget alls. Kvinnan förklarade för mig i telefonen så gulligt att jag knappt lyssnade utan mest satt och smälte. Därför frågade jag ett par extra gånger. Tre…eller fyra om sanningen ska fram på bordet. Ska erkännas att hennes röst inte var riktigt lika len och tilldragande sista gången. Hon fick också hemskt bråttom av någon orsak. Nästa gång får det bli en Trisslott. 🙂

Igår höll regnandet på igen. Det blir så mörkt på nedre botten. Därför klev jag upp en våning för att likt Jack Nicholson se ”Livet från den ljusa sidan”. Orsaken var även att fixa till en lunch. Eftersom jag var ensam tog jag med något att läsa. Denna gång Diabetes, en tidskrift som jag själv gästspelade i några år som kolumnist en gång i tiden. Vad glad jag blev av rubriken ”Hopp om en framtid utan diabetes”. Vet inte om jag var så upprymd när jag kommit en bit in i texten. Det regnade ute men blev även rätt mörkt inne i den kropp jag bor i. ”Skillnaden mellan typ 1 och typ 2 i världen är att hälften av alla med typ 2 inte är diagnostiserade. Alla med typ 1 är diagnostiserade – eller döda. Sju personer i sekunden dör i världen av diabetes och förra året kunde 4.8 miljoner dödsfall knytas till sjukdomen.”
Jag följde sekundvisaren på köksväggen och kände ingen större livsglädje trots att jag insåg att jag tillhörde överlevarna. Just nu. I denna sekunden. För att inte missa något i livet unnade jag mig en god efterrätt. 😉
Jag bläddrade vidare och läste om sju myter om fetma. Fördomar sprids som sanningar. ”Du har säkert läst att långsam viktnedgång är bättre än snabb, att amning förebygger övervikt i framtiden, att jojo-bantning är farligt och att det bästa är att ha låga realistiska mål för din viktnedgång.”
”Fel, fel, fel”, säger nu danska och även amerikanska forskare och avslöjar ett antal myter och fördomar kring övervikt och fetma. Myter som utan vetenskapligt stöd sprids som sanningar.

Möss och råttor har fått konkurrens i forskningsrummen av en fisk. Ett alternativ som prövas på KI, Karolinska Institutet, i Solna är zebrafisk. Fisken har tre stora fördelar jämfört med möss och råttor. En av dem är att den är genomskinlig och lämpar sig väl för analys med mikroskop. Mycket intressant tycker jag som följer med i all forskning jag kommer över. Tänker tillbaks på när jag kom hem från sjukhuset med diagnosen typ ett diabetes och mamma ringde till mig och var jätteglad. Hon hade läst på en trottoarpratare från bussen att de kunde bota diabetes. Matt tog jag ut cykeln och tog mig till närmsta kiosk. Köpte tidningen och lärde mig bryskt en lärdom som sitter i fortfarande. Lita ALDRIG på en fet stor tidningsrubrik.

Jag måste erkänna att jag igår tittade in väldigt många gånger i mejlboxen på Solbo07. Igår var det arbetsdag nio på tryckeriet, som ska trycka upp x antal ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Informationen 8-10 arbetsdagar och 1-3 leveransdagar har jag lärt mig utantill. Hellre en dags extra väntan än att fel bok dyker upp. Jag är lättlurad även om jag själv står för trösten. 🙂

Idag har jag beställt sol. 😀 Vad beställde du för väder?

Tio små ynkliga ord

Att det ska vara så svårt att hitta tio ynkliga ord. Jag kräver inte omöjliga elva. Det ser så enkelt ut och det känns som om jag ska lura småbarn på godis när jag tar fram ett mynt och börjar skrapa. Självförtroendet är på topp.
Först hade jag mått dåligt en stund. Det var när Solveig sa att det inte behövdes något mynt. Istället började hon skrapa otäckt med en nagel. Jag hatar det ljudet och minns läbbiga stunder från svarta tavlan i klassrummet där det skrek i mina öron. Snabbt trollade jag fram en turkrona. Trodde jag. Vi turades om. Jag lät Solveig börja. Sedan skrapade vi en i taget. Samma gamla visa. Vi blev lottlösa. Eller… egentligen skrapade jag fram en massa bokstäver precis i mitten av spelplanen. Solveig sa att de inte gälldes.
”Varför inte då?”
”Det fattar du väl?” fick jag till svar.
Dumt att bråka om små bokstäver men tänk om hon har fel för en gångs skull. Även
Sol-veig har sina fläckar. I så fall har vi missat väldigt ofta ”D-i-n-a b-o-k-s-t-ä-v-e-r”.
Nu är jag ensam. Det regnar och humöret är relativt lågt. Fram med kronan. Här ska skrapas klart… och sedan ska jag ringa till Visby. Eller ska jag vänta på att de ska ringa? Vänta på att gräset ska växa… nix, jag ringer. Åker gärna till min favvo-ö och hämtar en check. Där skiner säkert solen likt i Karlstad. För en mille får man fortfarande rätt mycket. En bra investering borde vara att köpa lotter för pengarna. Man vinner på var tredje… 😉

 

She will be loved – Jennifer gästsjunger igen

Hoppas att ni får en fin tisdag. Här regnar det och är grått.