Fem bruna löv

Strax innan vi flyttade sålde vi vår gräsklippare. Det var en trött före detta självgående klippare av äldre modell. När det var dags för årets grässäsong investerade vi i en ny Stiga med uppsamlare. Med nyhetens behag studerade jag den tjocka instruktionsboken som följde med i köpet. På skisserna från de två modeller som visades lärde jag mig i faktarutan att man skulle trycka tre gånger på bensinblåsan. Det sistnämnda var ytterst viktigt vid varje kallstart och när man tagit en längre paus i klippandet.
Det var denna blåsa som blev den första motgången. Hur jag än vände och vred på ”Stigan” upptäckte jag ingen liknande manick. Till slut tog fantasin slut. Jag tryckte desperat på allt som inte rörde på sig. Ingenstans fanns någon rund blåsa. Så småningom upptäckte jag att vår klippares serienummer inte fanns med i boken. Vår klippare var av 2006 års modell. Instruktionsboken visade två tidigare modeller.
Det fick bli ett telefonsamtal till Lantmännen. Solveig drog vinstlotten och fick ringa. Hon lärde sig att vår klippare hade inbyggd chock. Genom att samtidigt hålla i tre svarta reglage med vänster hand, lyckades jag stolt med höger hand rycka igång maskinen.
Premiärturen rök det om. Det höga gräset hade tuff konkurrens om uppmärksamheten med små oönskade bunkrar med torr jord. Jag funderade på att ta på mig sliparglasögonen. Som ny i området avstod jag, ville inte sticka ut. Jag vågade inte ens stoppa in bomull i öronen. Den förra klipparen hade varit rejält högljudd, så på den tiden var det ett måste för att rädda hörseln.
Jag var glad för två saker; att bensinen räckte hela rundan och att jag slapp stanna för att tömma uppsamlaren. Jag hade sett hur en gammal granne fick avbryta stup i kvarten för att gå iväg till komposthögen.
Klipparen fick svalna innan jag noggrant torkade av både här och där. Tyst funderade jag på om alla dessa goda råd i instruktionsboken skulle innebära att efterarbetet skulle ta dubbelt så lång tid som själva klippandet. Som avslutning tänkte jag mig en tömning av uppsamlaren. Nöjd lyckades jag med ett par smidiga grepp få loss gräsuppsamlaren.
Jag vet inte vem som blev mest förvånad. Jag eller de fem bruna löv som hade letat sig in i uppsamlaren. Med tom blick stirrade jag på höstlöven. Förstrött letade jag efter någon form av inre inbyggd uppsamlare. Ett lönnfack. Ett hemligt litet inre rum där allt grönt gräs vilsamt låg. Så måste det vara, försökte jag övertyga mig själv.
Någonstans når man dit. Till gränsen där man måste inse sanningen. Till stationen där det sunda förnuftet får råda. Där hjärnan äntligen tar till sig ren fakta. Inte ett enda grässtrå var uppsamlat under premiärturen. Där var logiken.
Några timmar senare cyklade jag nära havet bland sommarstugorna. En tidig sommargäst höll på att klippa gräset med en Stiga. Hans fru bläddrade från sin Baden-Baden-stol förstrött i en tidskrift. Jag cyklade ner till stranden. De friska västanvindarna ruskade om mig. Fick mig att släppa på både min stolthet och manlighet.
Jag tog samma väg tillbaka. Det visade sig vara en trevlig Västerbottning från Umeå. Jag berättade om mitt dilemma. Hans modell var från 2005. Bensinblåsan satt där den skulle såg jag när min nya kompis sprang in i stugan. En kort stund senare kom han ut med en grå plastmojäng.
”Den här ska du ta väck.”
Han satte den på plats i sin gräsklippare och gav mig en lektion.
”Nu ska jag hem och impa på frugan”, bjöd jag käckt på.
Det blev inte så. Något gick snett. Eller stod still efter att jag elegant tagit ur plastgrejen. Solveigs leende låste sig i en stel grimas.
”Vad skulle du visa mig för roligt?”
Gasvajern fastnade på första rycket. Hur jag än drog eller lirkade satt reglaget orubbligt fast. Det gick inte ens att prata den tillrätta. Ingen dialekt eller språkvariation kunde ändra på situationen. Mina mörka tankar gick till vår gamla Huskvarna. Denna luggslitna maskin som behövt så mycket omsorg och lirkande, men som ändå hållit gräset kort i vår stora trädgård. Jag borde inte ha sålt gräsklipparen till mannen med det häftiga humöret. Det var den inte värd på ålderns höst. Det var gräsligt gjort av mig.
Med gemensamma krafter fick vi in den nya gräsklipparen i kofferten på bilen. Jag höll krampaktigt i garantisedeln. Om jag hade tittat i backspegeln skulle jag sett hur fem bruna löv fladdrade iväg i vinden.

Ett år på mig

Sju kullar bort ska det ligga. Jag skulle hålla utkik efter en bro. Det sa mannen som viftade med en rödvit flagga i ena handen och en halväten pölse i andra. Jag har med kompass och jag har ett helt år på mig. Det är bara så svårt att se. Det rinner från ögonen. Ingen direkt livsfara. Det är ”Only teardrops”. Tur att jag har med proviant i ryggsäcken. Ha en skön Pingstdag. Jag ser en skog därborta. Hoppas det växer halvdanska Emmelie de Forest buskar. Eller är de halvsvenska? Vänta lite. Var de inte franska? Måste kolla i broschyren jag fick på Turistbyrån i Ystad.

Danmark

Piet Hein

Jag är förtjust i mångsysslaren Piet Hein och hans berömda grukar, små korta dikter med sköna filosofiska vardagstankar. Han hann med hela 20 gruksamlingar. Piet Hein föddes i Köpenhamn 1905 och dog 1996. Han var en dansk vetenskapsman, matematiker, filosof, författare och konstnär. Piet har tillsammans med arkitekten David Helldén formgivit Sergels torg i Stockholm.
Tillsammans med kände möbelarkitekten Bruno Mathsson utformade Piet Hein det klassiska bordet superellips.
Piet Hein hann även med att vara gift fyra gånger. En gång med en svensk skådespelerska med namnet Gerd Ericsson. 1932-68.
Denna underbara gruk och hälsoråd hade vi på väggen på Lidéns Samlingsmuseum. Enligt mig behöver han bara några få ord för att få sagt det som många behöver ha sidor för att förklara. Visst har Piet rätt? Man känner sig väldigt fjollig. 🙂

Bloggfredag

Vill ni ha hjälp med danskan? Flöde=vispgrädde, vaegt=vikt, nedad=neråt, föler=känner, sidder=sitter.  Malene! Skrev jag rätt? 😀
Tryck en gång på bilden om du vill ha texten större.

Ha en fin helg. Vi ska ha trevligt med släkt och vänner. Lizette ska konfirmeras imorgon i Mariakyrkan i Ystad.

Det är inte manligt att gråta

Det är inte manligt att gråta. Ändå gjorde jag det nyss. Ingen som såg. Det var bara lite och ytterst diskret.
Vad jag kan minnas har jag aldrig gråtit under en sorglig film som jag sett offentligt genom åren. Inte ens varit i närheten. Stoppet var alltid långt ifrån ögonen. Däremot på hemmaplan när ingen såg. Med flickvänner i TV-soffan. På senare år tror jag att jag präglats av att leva tätt tillsammans med tre kvinnor. Eller så är det åren… man mjuknar i hörnen. Behöver inte bevisa något längre.
Jag gick i en gammal låda. Letade efter en pryl. Hittade istället en annan sak som det så ofta blir. Ett brev. Jag drog fram papperet ur kuvertet och läste. Mindes. Tyckte det var märkligt att jag just nu i maj 2013 kom i kontakt med dessa snälla rader. Det måste finnas en mening med saker och ting. Den stiliga och trevliga damen hade varit skolfröken för de yngre barnen. En av dessa underbara medmänniskor jag besökte som socialbibliotekarie. Sonja bodde i en mysigt inredd liten lägenhet. Jag gillade verkligen mina stopp hos Sonja. Vi hade mycket att prata om. Hon var godheten själv. Kände till mina planer på att skriva en bok. Just då skrev jag regelbundet för en tidskrift och fick sålt noveller och berättelser. Men hon visste att jag egentligen brann för att skriva en roman. Sonja började närma sig 90 år. Det var sorgligt när jag för sista gången åkte runt till mina vänner. Tog tårfyllda avsked. Året efter kom detta brev till min dåvarande adress. Flera mil därifrån.

Käre Bosse!
Tack för ditt trevliga och innehållsrika brev. Allt verkar vara så positivt för er båda. Det är underbart, när man trivs på en plats… jag går mina promenader på balkongen och någon gång runt huset. Jag hör och ser dåligt och måste ha någon som skriver brevet åt mej genom diktamen… jag tycker tiden går fort. Jag har alltid någon att vänta, många kommer på besök, men dessa får inte bli för långa…
Jag hoppas att du har tur med din bok, om inte den blir antagen, så ge inte tappt. Så önskar jag er båda lycka för kommande år och hälsar er båda hjärtevarmt.
Vännen Sonja.

Hjärtevarmt tyckte jag var ett gulligt ord som words ordlista godkände. Sonja hade gärna fått ett signerat ex av min bok. Kanske hade jag varit nervös för att hon skulle uppleva bokens språk för grovt stundtals. Men vetskapen om att hon var en person som trodde på mig värmer än idag. Flera år efteråt. Jag glömmer aldrig människor som betytt något för mig. På olika plan. De sitter osynliga på en kvist någonstans i mitt inre. När jag minst anar det rör de lite på sina spröda vingar och visar sig på nytt. I en ny skepnad med en utstrålande varm och positiv energi.

DSCN8494

 

Två vita, två blå

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om en tradition som jag och tjejerna har veckorna innan jullovet börjar.  https://bosseliden.wordpress.com/2012/12/13/skarp-eriks-skatt-i-krakbergets-gruva/

Jag, Jennifer och Lizette har fler traditioner. En liknande den tidigare nämnda, är att se Kullamannen. Denna svartvita ungdomsklassiker från 1967 med de klassiska karaktärerna Doktor Miller, farbror Ludvig, fru Werner och författaren Harry. Vem av dessa fyra som var ond och vem som var god var inte helt självklart. Ungdomarna Kaj, Peter, Marianne och sexåriga charmtrollet Tommy hamnade i ett riktigt spännande äventyr, som de sent skulle glömma, när de hade föräldrafritt i tre veckor på idylliska Kullahalvön i Skåne. Ni som var med på den tiden minns säkert ”Två vita, två blå. Victoria med c.”
Jag frågade i förra veckan om Jennifer skulle hoppa av. Nu när hon var ett år äldre.
”Aldrig. Vill ni bli av med mig? Det blir inget sommarlov förrän vi sett de sju avsnitten. Så är det bara pappa.”
Idag är det dags för andra avsnittet.

Jag glömmer aldrig när den svenska klassikern gick för första gången på TV. Andra såg fram emot semesterresan. Det gjorde inte jag. Vi och en familj till skulle hyra två små stugor i Blekinge. Mitt inne i skogen. Ingen TV, inte ens en toalett inomhus. Det första var värst. Den veckan skulle nämligen sista avsnittet av Kullamannen visas. Missade man avsnittet när det sändes så missade man det. Någon repris fanns inte och videoinspelning var inte påtänkt på den tiden. Jag var bara en liten grabb och kunde därför inte stanna hemma ensam i Halmstad. På plats i stugan gruvade jag mig i flera dagar över hur jag skulle lösa världens största problem. Kunde knappt ens koppla av när vi en dag tog båten till Öland för att besöka djurparken och Solliden. (Det fanns ingen bro då). På hemvägen till stugan ville pappa ha en kvällstidning. Han stannade bilen vid ett lämpligt ställe. Vi andra i familjen och våra reskompisar gick ur bilarna och köpte glass. Jag följde med in den kombinerade kiosk och puben. På en vägg hängde en liten TV. Det var då min plan föddes. Samtidigt skulle det vara omöjligt för mig att hitta dit själv. Fast jag förgäves försökte lära mig alla svängar från baksätet i bilen.

Jag hade tur på fredagen. Min mycket äldre bror och hans kompis tänkte sig en frikväll från föräldrarna. De fick tillåtelse att gå iväg. Jag gjorde någon slags manöver där jag lät dem kila iväg utan att störa dem med frågor. Några minuter senare dök jag på mamma och lyckades övertala henne om att jag också skulle få gå med till den där kiosken vi hade stannat vid tidigare för några dagar sedan. Jag låtsades komma ut från utedasset. Mamma kunde inte kolla upp hur det låg till. Det fanns inga mobiler. Hon kunde inte hinna ikapp de äldre grabbarna. Vi bodde långt in i skogen någonstans. Kanske tyckte mamma att det var bra om lilla jag var med de större grabbarna så de inte hittade på något bus när de hade ansvar för mig.
Sanningen var naturligtvis att de inte visste att jag skulle med. I skogen gick det bra. Många träd att gömma sig bakom. När vi kom ut på den första asfalterade vägen blev det svårare. Jag såg till att ”vi” hunnit så långt bort att min bror inte skulle orka gå tillbaks med mig och att han inte heller kunde kräva eller våga att jag skulle gå hem själv. I början när han upptäckt mig viftade han med en näve och ropade något som jag inte alls förstod. Jag tog det som om han var arg på de blekingska myggen eller knotten.
”Du är inte med oss”, sa han när vi närmade oss kiosken och de lockande tjejerna.
De tuffa grabbarna behövde aldrig oroa sig. Men jag kände mig inte säker. Jag såg att en del åkte ut från rummet där TV:n fanns för att de inte åt eller drack något. Jag hade inga pengar. Ändå lyckades jag göra mig så osynlig att jag kunde vänta in och se sista avsnittet och på så sätt rädda min barndom. 🙂
Regissören Leif Krantz låg bakom både Kråkguldet, Kullamannen, Pojken med guldbyxorna och Ärliga blå ögon. Manus till Kullamannen skrevs av Folke Mellvig. Visst håller inte allt längre men fortfarande har jag behållning av att se serien en gång om året. Men det bästa är naturligtvis sällskapet i soffan. Varje år upptäcker vi något nytt som vi inte sett tidigare. För barnen är det extra roligt eftersom vi har bott i trakterna där serien spelades in. En del av scenerna fuskades det med, de är inspelade i Hovs Hallar på den andra halvön, endast tre km från där Jennifer och Lizette bodde när de var små.
Jag var jättekär i Marianne (Maria Lindberg) när jag såg serien andra gången. Staffan Hallerstam var en mycket duktig barnskådespelare som blev läkare när han blev stor. En del av min hemliga läspanel som fick läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta” tyckte att manuset var som en film. Rätt tänkt. Det var genom inre filmsekvenser som jag skapade min bok. Vilken svensk regissör kommer att ringa först? 🙂

DSCN8552DSCN8554

Kuriosa om Ölandsbron:
Total längd: 60 72 m
Höjd: 41.69 m
Byggstart: 30 december 1967
Öppningsdatum: 30 september 1972

 

En bit av Österlen en söndag

I vanliga fall brukar jag bara lägga in en eller högst två bilder när vi åkt omkring någonstans. Idag ska jag göra skillnad…

Nästa gång

Vi startade turen på ”tre hjul” med ett besök vid Benestads backar. Här träffade vi bara på två ryggar. Nästa gång ska vi ha bänken och då ska det vara en grönare tavla att njuta av. Dessutom ska vi hitta den exklusiva orkidéfloran i de kalkrika kärren.

Gullviva

Vdi nästa stopp träffade vi på denna trevliga och glada gullviva.
Brösarps backar. De södra backarna. Här var vi långt ifrån ensamma på kullarna. Många hade med sig fikakorg. Nästa gång ska vi välja de norra backarna som jag inte tror är lika välbesökta.

Brösarpsprånget

Brösarpssprånget. Lizette har fortfarande mycket spring i benen.

Vissa saker blommade

Vi fortsatte serpentinvägen bara en liten bit. Jag var tvungen att titta till mina två kompisar Fritiof Nilsson Piraten och Olle Adolphson på Ravlunda kyrkogård.

DSC_1050

Måste säga att det är en viss skillnad på deras gravstenar. Jag la dit en enkrona på Ollles oansenliga gravsten för att göra något litet åt saken.

DSC_1055   DSC_1056

Vitemölla badhotell. En vacker träbyggnad från 1913. Det sägs att det var Jussi Björlings favoritställe. Nästa gång ska vi vara där när de röda rosorna blommar utanför hotellet. Varför inte ta in en natt och njuta av havsutsikten och göra en kvällsvandring längs med äppelkusten.

Badhotellet i Vitemölla

För att släcka törsten blev det några flaskor ädeldryck på Kiviks musteri.

Kiviks musteri

Vårt fikaställe kommer inte med på bild. Då kanske det snart blir allas favoritställe. 🙂

Dag H

Trist att inte STF har lyckats lösa det ekonomiska. Dag Hammarskjölds Backåkra håller stängt för besökare även i sommar. Verksamheten har gått med en halv miljon kronor i förlust de senaste åren. Jag tror inte att FN.s generalsekreterare omkom i en VANLIG flygolycka 1961 i dåvarande Nordrhodesia. Tror ni det?

Backsippor

På heden runt DH-gården fanns mängder av backsipor. Jag låg på magen bland komockor och fotade. Jag ska inte trötta ut er. Sätter bara in två bilder om detta.

Bloggserie

Nu vill jag be DIG om en tjänst. Berätta inte till någon annan. Helst inte till någon polis. Jag vet inte om detta är tillåtet. Så här ligger det till. Vår bil har varit sönder tre gånger inom fem-sex veckor. Jag litar inte på Volvon. Därför körde jag med en Bosse Lidénare. Lizette satt på styret. Solveig på flaket med fikakorgen. Detta pålitliga fordon på tre hjul fick Solveig på slutet av sextiotalet.
I nerförsbackarna gick det undan. Idag har jag träningsvärk i benen men är samtidigt nöjd med att Jennifer inte var med trots att jag saknade hennes sång… 😉

Fordon

Här lyser solen idag med. Nu ska jag ut och hälsa på den.

Ord som berör mig; 7

DSCN8547

Lyckan är lik en parfym,
vi kan inte stänka den på en annan
utan att ett par droppar faller
på oss själva.
WILLIAM SHAKESPEARE

Efter lunch ska vi ta med oss fikakorgen och åka på bilutflykt på Österlen. Jag har ett tag haft en utriven sida från en tidskrift med fem tips på ställen där man kan uppleva massvis med backsippor. Stenshuvuds nationalpark, Vitemölla, Brösarps backar, Backåkra och Benestads backar är fem kända ”lokaler” där man kan se dem i blom vid den här tiden på året. När det gäller den sistnämnda lokalen finns det en exklusiv orkidéflora lite senare på säsongen. Det står att man hittar några tusen backsippor i de torra delarna och orkidéerna i de kalkrika kärren. Bäst att hålla fötterna på de torra delarna. 🙂
Önskar dig läsare en solig och fin söndag.

Månadens boktips – ”De blå damerna” av Kristina Appelqvist

Majboktips

För den som gillar pusseldeckare är Kristina Appelqvist inget dåligt val. ”De blå damerna” är den fjärde och fristående delen i sviten som inleddes med ”Den svarte löparen” 2009. Sedan debutåret har Appelqvist troget kommit ut med en roman om året. Har man inte läst någon bok tidigare föreslår jag att man börjar med den första boken. Det blir alltid en viss hemkänsla när man lär känna karaktärerna från starten och får se hur de formas och utvecklas under resans gång.

Fem studiekamrater, alla tjejer, bestämmer sig för att efter ett helt års studier i konsthistoria på universitetet i Lund, fira med att åka till Kreta. Därnere blir de inspirerade av en guide som berättar att kvinnorna på Kreta för nästan fyra tusen år sedan var ovanligt självständiga. Enligt en tavla kallas de för de blå damerna. Den svenska kvintetten bestämmer sig för att bilda ett hemligt sällskap med samma namn, De blå damerna. Vid strandkanten i mörkret, i den ljumma natten, ligger de tysta och tittar på stjärnhimlen och låter de ljusa tankarna löpa fritt. Tjejerna lovar varandra att bara vara de fem, inga andra. De ska vara fria och självständiga. Ingen ska få utöva makt över dem. Ingen relation ska få begränsa deras liv. De ska alltid hjälpa, stötta och uppmuntra varandra så länge de lever. De kommer fram till att deras styrka både ska förändra världen och förflytta berg.
Västgöta universitet i Skövde och trakterna däromkring är som alltid fond i handlingen till Appelqvists böcker. Min fru Solveig som är från just dessa trakter uppskattar givetvis böckerna extra för det, liksom jag som också kan se platserna framför mig. Den unga rektorn Emma Lundgren är huvudperson i alla böckerna och numera är hon dessutom sambo med polisen Filip Alexandersson. Paret bor i prästgården i Berg. Emma har en viss ovana att hamna i mordhistorier, av böckerna att döma. I den här boken får Filip hjälp av kriminalinspektören Urban Nyqvist samt en kvinna och en man från rikskrim i Stockholm. De sistnämnda är inte så imponerade av livet på landet.
I upptakten sker två händelser som hör ihop, eller inte? Vincent van Goghs målning Det gula huset blir stulen från Konsthallen i Skövde och en död kvinna hittas i en hiss. Den döda kvinnan heter Helena Oscarsson och är ny chefsredaktör på lokaltidningen. Helena är också en av de fem i det hemliga sällskapet De blå damerna.
Nutid växlas med vad som hände på Kreta och det som hänt under de sammankomster som det hemliga sällskapet haft genom åren. Det är inte lätt för poliserna att få de fyra kvinnorna att lätta på sin överenskommelse. En av kvinnorna är dessutom bästa kompis med Emma. Mystiska män dyker upp allt eftersom i handlingen. Appelqvist lyckas som alltid att väva ihop storyn och avslutar med en raffinerande upplösning.

Alfabeta Bokförlag, 2012

Övriga delar i serien: ”Den svarta löparen”, 2009, ”Den som törstar”, 2010 och ”Liv i överflöd”, 2011

Den stora städdagen

Jag vaknar av att någon stryker en hand över min kind. Vad mysigt tänker jag när jag tittar in i de där gröna ögonen som förtrollade mig en gång för lä…
”Du vet vad det är för dag idag”? säger Solveig.
Sömnigt letar jag runt. Förlovningsdag? Mors dag? Den stora utflyktsdagen? Nä. Just det!
”Dagen efter det att Drott vann SM-guld i handboll, efter att ha lett matchen en gång, sekunden innan domaren blåste av finalen”, säger jag stolt och mår som en prins.
”Det kanske det är. Stackars det andra laget. De kunde också fått guldmedalj. Var det Djurgården?”
”Kristianstad”, säger jag torrt till min idrottsintresserade fru.
”Jag menade att det är stora städdagen.”
Nu blir jag jättetrött. Tittar på klockan på sovrumsväggen och funderar på om jag ska sova en stund till.
”Vaddå städdag?”
”Vi ska ha konfirmationskalas snart. Vi har massor att göra. Det har jag sagt tusen gånger till dig.”
”Var det idag vi skulle storstäda?”
”Ja, men först ska vi ner till stan och köpa nya kläder till dig.”
Det blir lock för båda mina öron. Jag hör ingenting. Bara en härlig ramsa om SM-guld. ”Bara på ett villkor följer jag med.”
”Har det något att göra med att du ska slippa slänga något?”
”Kan du läsa mina tankar?”
”Du gubben. Jag har varit gift med dig i snart tjugotre år.”
Här suckade hon djupt. Hörde ni? Det lät nästan lite elakt…  🙂
https://bosseliden.wordpress.com/2012/08/10/nu-ska-vi-ha-mote/

 

Idag är det helgdag

DSCN6785

Idag är det helgdag. Jag känner för att bada badkar. Hela kroppen behöver mjukas upp. Kroppsarbete sliter på min lekamen. Vi har kämpat i flera dagar med att få loss skruvar och  andra mojänger i olika material som suttit fast i vårt garage. De tidigare ägarna var så givmilda att vi fick behålla allt eller så glömde de att ta med sig det de inte behövde. 🙂 Nu fick vi anvisningar från bostadsrättsföreningen att det skulle vara tomt och rent tre meter in i garaget. Orsaken var att vi ska få nya fjärrstyrda vikdörrar.
Det blev riktigt fint. Perfekt. Bilen kan stå närmre dörren. Jag slipper höra meningen:
”Pappa. Snabba dig. Flytta bilen. Jag kan inte ta ut cykeln. Skolan börjar snart.”
När mannen visade mig hur fjärrkontrollen fungerar tänkte jag på ”Fångarna på Fortet”. Att det gäller att komma under och ut från porten innan tigrarna släpps ut i garaget och att det inte får bli strömavbrott just då. Jag sa inget om detta till mannen. Jag vet inte om han var sugen på att leka med mig. Hade inte Jennifer också börjat bli sådär tråkigt vuxen kunde vi lekt som vi gjorde förr. Då räckte det med att jag smög ut i mörkret i trädgården och bankade på rutan. Tjejerna släppte allt de höll på med och hoppade i ytterkläderna och jag hörde dörren öppnas och stängas. Sedan lekte vi gömme med ficklampor. När jag går ut nu via altandörren ser jag Jennifer sitta vid sin dator på sitt rum. Möjligtvis hejar hon. Lizette sitter med sin dator eller någon annan teknisk leksak en våning upp. I sin egen värld. När jag samlat på mig tillräckligt med mod ska jag fråga grannarna om vi ska leka gömme när det blir mörkt. Kanske till hösten. Nu tar jag mig ett bad. Synd att det inte var badkaret på bilden som finns på ett av våra favoritfik på Österlen. Närmare bestämt i Backåkra. Härligt med skum. Var är min gula anka? ”Solveig! SOLVEIG! ÄR DET DU SOM TA…”

Önskar er en trevlig Kristi himmelsfärds dag. Här i Ystad välkomnas vi med ännu en soldag. Efter lunch ska vi åka på utflykt.