Vi tummade på det

Jag tog min nyinköpta signeringspenna i handen för att signera det första exet av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” när minnet kom ikapp mig…

Jag har tre starka minnen av henne.

Hon var en tolvåring som
visste vad hon ville ha, men mig fick hon aldrig. Jag var i skarven då det kändes pinsamt att bli ihop med någon som gick på mellanstadiet när jag själv gick i nian. Hon hade långt blont hår och var söt som en docka i ansiktet. Minns att hon en period brukade stå stationerad utanför vårt radhus när jag var på väg hem från skolan. Hon fick inte många vettiga ord från min mun. Jag var en mästare på att rymma från liknande situationer med hjälp av spontana skämt. Däremot brukade min mamma gärna prata i telefon med yngre damer som ex. Lena Sanders. Jag tror att mamma trivdes i rollen som ett snällt förkläde. Jag tjuvlyssnade aldrig. Ville absolut inte ha telefonen. Var inte ens hemma enligt de tecken och miner jag delade med mig av om det ringde där eller på dörren. Ibland fick jag ta till speciella knep för att ta mig hem. Jag hade tur i flera månader. En granne snett emot vår inneträdgård hade tagit ner sitt höga staket. Jag smög in bakom deras fruktträd och klättrade sedan uppför det ca 2 m höga staketet. Det fanns en tvärgående bräda där jag kunde placera fötterna. Vid nedkomsten hamnade jag i vår komposthög, men aldrig på igelkottens rygg.

Efter en nattklubbskväll avrundade jag och en kompis med ett besök på ett nattöppet fik i centrum. Ett nytt recept i nöjeshimlen i vår småstad. Vid ett bord satt två tjejer för sig själva. Våra fötter styrde dit. Först kände jag inte igen Lena. Hon var lika söt men hade fått fler kvinnliga former. Pratade mjukt utan dialekt. Från att varit slö blev jag snabbt pigg av koffein och av sällskapet. Vet inte vad vi skojade om men jag kommer aldrig att glömma vad vi sysslade med efter en stund. Först tramsade vi alla fyra. Sedan tog ordflödet slut för våra kompisar. Med jämna mellanrum turades vi om med att hämta påtår och servetter. Vi skrev nämligen korta texter på de vita servetterna. Dikter. Skämtade först. Drev med olika ämnen. Högt och lågt. Vi turades om att ha ett gemensamt tema alla fyra. Efterhand hade vi en stor hög med servetter på bordet, alla med färsk nyskriven poesi. Lena var en begåvning. En ordkonstnär. Med inlevelse läste hon sina strofer. Själv tyckte jag att jag överraskade mig själv med ordsnickrandet. Här lirade jag emellertid på bortaplan. Ibland bytte vi servetter och läste upp de andras alster. Jag blev riktigt impad. Det var hög klass på orden från den personliga handstilen. En storebrorsida av mig ansåg att hon fortfarande borde tillbringa lördagskvällen i familjens stora läkarvilla. En annan sida av mig tyckte att hon var mer mogen än vad jag var på vissa plan. Som alltid när jag hamnade i denna sits levde mina tankar sitt eget liv. Min broms till en fortsättning var given vid första intrycket. Den ständiga giftpinnen mellan två fingrar och den växande högen av fimpar talade sitt tydliga språk. Jag kysser aldrig askkoppar. Rökallergiker som jag var och är. Jag och Lena bytte stolar med våra kompisar. Vi skalade av några lager. Berättade om drömmar. Framtidsmål. Vi hade båda det gemensamma att vi brann för att skriva. Bestämde på sittande fot oss för att vi någon gång skulle ge ut var sin bok. Lovade varandra att dedicera ett ex. till den andre. Vi tummade på det. På blodigt allvar. Mitt i den poetiska vinternatten medan Europa red på tjuren i fontänen mitt på torget.

Vi var ett härligt gäng som skulle ta färjan från Göteborg till Fredrikshamn. Gamla kompisar som skingrats mellan landskapen, skulle mötas upp vid hamnplan. Själv tog jag tåget från den gamla textilstaden. I tankarna var jag redan halvvägs till Danmark. Därför kände jag inte handen på axeln och hörde inte frågan som kom snett bakifrån.
”Bobo! Det var inte igår.”
Jag vände mig om. Den slitna kvinnan med det stripiga håret var främmande för mig. Den inte helt rena klänningen avslöjade fula stickmärken på armarna. Hon sluddrade på orden. Mitt på eftermiddagen. När hon hjälpte mig på traven var det svårt att hålla masken. Ett vemod drog in i vagnen som ett taggigt stickspår. Jag och Lena Sanders satt bredvid varandra. Ett omaka par, betraktat från en person i samma vagn. Inombords kände jag både sorg och samhörighet. Det var mycket som hade gått snett. Skolan, förhållanden, halvtidsarbetet, droger från svagt till starkt. Jag hade svårt att intala mig själv att människan som satt bredvid mig inte ens fyllt 25 år. Det flottiga håret hade grå stänk. Huden var gulaktig. Blicken verkade redan ha sett för mycket. Dimmig. Inåtvänd. Mitt hjärta blödde för Lena, men inget kunde jag göra. Bara lyssna denna enda gång. Vid ett svagt ögonblick såg jag något blinka till. Vakna till liv. Den söta tjejen fanns där. Djupt därinne. Förlorad i sig själv. En liten bit av den unga Lena Sanders dök upp för att lika snabbt försvinna igen. In i de dimmiga skuggorna. Hennes späda kropp hade börjat skaka. Jag lät hennes huvud vila mot min axel för en stund.

Mitt mellan allt roligt smet jag iväg från mitt glada sällskap. Tog mitt halvfulla glas och gick ut på däck. Riktade min blick mot stjärnbaneret. Lät mig svepas tillbaks till tjejen med den röda cykeln. Vidare till servetthögen med de djupa orden. Livet är mycket. Slump. Ödet. Små och stora beslut. Vägar och lockelser. Små felbeslut kan ibland leda till stora lavinfaror på sikt. Vi alla små människor behöver nog någon som finns där ibland. Fast vi inte vill erkänna det. En stadig hand som sträcks ut till oss. En lugn hamn att segla in i där vi kan slicka våra sår. Inre och yttre. Där är vi lika. Fast få skulle erkänna det. Inte ens öppet för sin egen spegelbild.

I torsdags kom böckerna. Alla med samma vackra titel. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. När jag lyfte upp första exet och vägde det i handen fick jag något vått i ögat när jag insåg att skyddsänglarna inte räckt till. Lena Sanders skulle fått första boken av mig. Nu blir det inte så, tänkte jag för mig själv. Bestämde mig för att Lena har det bättre nu. Tryggare. Med ett snett leende insåg jag att jag vann vadet. Borde ha förlorat det. Hon jag tummade med var helt klart nummer ett. Livet är ofta inte rättvist. Men jag hoppas och tror att fortsättningen blir det.

Lena Sanders är ett alias som jag lånade från min egen bok. Hon hoppade just nu vackert in i på sin kvist i mitt inre skafferi. Men först blåste hon en rökring rakt in i mitt ansikte och önskade mig lycka till. Aldrig mer ska jag prata eller skriva om henne offentligt. Även mitt i glädjen över att ha min bok i handen ser jag livet, då och nu och även döden på mitt eget speciella sätt. Min förhoppning är att många ska gilla min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
I vilket fall som helst är det försent att ändra på det nu. 🙂

Söndagsbild

Vad snabbt SolBo Förlag fick in de första pengarna. Första laddningen var klar redan i fredags kväll.

Vill du läsa smakprov? Tryck på ”Smakprov…” under Headern.
Vill du köpa boken? Tryck på ”Köp boken”. Där finns alla uppgifter.
Ha en trevlig söndag.

Annonser

33 thoughts on “Vi tummade på det

  1. Så sorgligt Bosse – men hon fick en annan sorts dedikation ändå. Och samtidigt så härligt att du får skicka iväg många böcker (fast varför köper du inte Postens (på nätet enbart) platta kartonger, 10 st för 390 kr, billigare än 45-kr påsarna). Kram på dig och lycka till med fortsatt försäljning och fortsatt skrivande.

    • Vi gjorde bedömningen att postens vadderade påsar ska skydda böckerna på ett bättre sätt än platta kartonger. Har jämfört påsar och priser och kommit fram till att de här påsarna verkar vara de som är rejälast. Dessutom passar de perfekt i storlek till vår bok. Men visst är 45 kr ganska mycket…
      Vänliga hälsningar: SolBo Förlag / Solveig Lidén

  2. Så tragiskt och sorgligt, hade jag inte jobbat denna helgen hade boken redan varit ut läst, men jag är halvvägs, ler, läser för mig själv och emellanåt lite högläsning för maken, som väntar på sin tur. Där i början Danne Dahlin, där var det högläsning, vad som sades ska jag berätta i bloggen, när jag läst färdigt !

    Ha en härlig söndag själv längtar jag hem så jag kan fortsätta på den resa du bjudit mig med på !

  3. Ja livet består av ständiga vägkorsningar där vi måste välja vilken riktning vi ska gå. Efteråt är det omöjligt att avgöra om det var fel eller rätt. Vem ska avgöra det? Och vi vet inte vad som hänt om vi valt en annan riktning. Jag berördes mycket av din berättelse. Vill läsa din bok.

    • Tänk så många vägskäl vi stått vid sedan vi var små. Plötsligt var vi stora och skulle välja vägriktning själva. Inte lätt. Magkänsla, erfarenhet, kloka råd från dem vi litar på. Ibland blir det på impuls eller vad bästa vännen tycker. Tur att vägarna ibland korsas igen. Tack för intressanta tankar.

  4. Våra vägar går sällan parallellt, många gör avstickare för att sedan hitta tillbaka till ”sin” väg, medans andra går helt vilse.. Förstår mellan raderna att hon var väldigt speciell, och märkligt
    nog så är det de där speciella som ibland går alldeles för långt utan att vända sig om… Undra om någon av de vackra gröna påsarna innehåller min bok 😉
    Ha en härlig fortsättning på söndagskvällen!!
    Kram

    • Såg du inte din påse? 🙂 Vi vände på dem för att inte avslöja vilka som har extra god lässmak och som vågade chansa innan andra har läst och haft personliga åsikter. 😀
      Om posten sköter sig bör du ha din påse hos dig idag.
      Kram

  5. Låter som en toppenbok får nog bli en sådan i present till mig själv. Fyller 38 snart : ) Ha ha ja moster Ingeborg får nog bara drömma om Skansen ; ) inget mail har skickats : ) Vad du är duktig med boken fantastiskt! Grattis! kramar Sofia i Hjo

  6. Jag är glad att du ger henne erkänsla. Det finns ju trots allt en människa där innanför. Ert möte kan ha en innebörd som vi kanske inte kan förstå förrän senare. NU ska jag läsa ditt smakprov! 🙂

  7. Jag får lite ont i magen när jag tänker på sånt här. Hur himla lätt det är att ungdomarna kommer i fel gäng. Jag tror att jag måste låsa in mina barn när de kommer i den åldern.

    Fint skrivet. Som vanligt.

  8. Grattis till att du skrivit färdigt din bok. Det är ett jättejobb att skriva. Säger som dom andra verkar vara en bra men sorglig bok. Skall gå in och läsa ett kapitel.

    kram

  9. Här sitter jag med tårarna i ögonen när jag läst ditt inlägg. För din fina berättelses skull. Livet är så tufft ibland. Grattis till att ha din bok klar, Bosse! Du ger mig lust att sätta igång att skriva igen på min egen bok. Fast ibland känns det som att jag inte orkar det. Ibland väldigt tunga minnen som rullar förbi mina ögon när jag skriver. Jag behöver vara stark för att kunna berätta. Nu ska jag provläsa i din bok med den vackra titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta”! 🙂

    • Tack Anna-Karin. 🙂 Det tycker jag att du ska göra. Själva skrivbiten är den som är roligast. Sedan tar ett berg av nya sorters uppgifter och beslut vid. Då är jag tacksam för att jag inte är ensam på SolBo Förlag. 🙂
      Sorgsna minnen gör ont. Att lyfta fram dem i ljuset kan vara bra på sikt av flera skäl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s