Tics smittar fort

Jag hade ensam tagit rälsbussen till mormor. En resa på sju mil. Med mina sex år kände jag mig stor och stolt. Mamma hade satt mig på rälsbussen i Halmstad och mormor stod beredd en timme senare på perrongen i Landeryd.
Mormor bodde bara sjuttiofem meter från stationen. På kvällarna brukade jag ligga vaken och lyssna på när vagnarna växlades mellan de olika spåren. Jag gillade gnisslandet när lokföraren körde fram och tillbaka. Landeryd var på den tiden en stor järnvägsknut med mycket godstrafik.
Efter välkomstkramen gick vi in på stationen för att hämta dagens post i boxen. Jag minns boxnumret än idag. Samma tal som namnet på min älsklingsglass, 88:an. Trots den korta sträckan hem fick vi stanna halvvägs eftersom mormor Hanna var tvungen att lägga en tablett under tungan. Hennes jobbiga kärlkramp hade gjort sig påmind.
Jag älskade det stora gula huset med de vita knutarna. Alla rum och vrår. Spänningen att gå ner i den mörka matkällaren utifrån. Morfars gamla urmakeriaffär. Kakelugnarna. Fast jag var fortfarande skraj för att gå in till den mörkbruna kakelugnen i Herrummet. Tur att godisskålarna fanns utanför rummet. De två kristallskålarna var alltid välfyllda, där de stod på sekretären i Sällskapsrummet, som kort och gott gick under namnet Salen. Röda och svarta båtar i den ena och punschpraliner i den andra. Hos mormor fick jag alltid provsmaka innan maten om jag lovade att äta upp middagen.

Vi hade det mysigt ihop, mormor och jag. Hanna försökte dra lite nytta av sin dotterson. Hennes förslag om att jag skulle luka, ta bort ogräset på grusgången, gick sådär. Så länge som hon satt med på en pall och vi kunde prata var det helt okej. När hon lämnade mig ensam tröttnade jag fort. Däremot var hon nöjd med mina insatser när det gällde att fara omkring med dammvipan och dammsugaren. Hon var så belåten att hon skröt om mig i telefon till två av sina väninnor.
Tant Hilda och tant Hulda såg sin chans. Innan jag visste ordet av var jag anställd som hembiträde. Anställningen innebar fem kronor i lön och gratis fika. Jag visste inget om semestertillägg på den tiden.
Eftermiddagen hos tant Hilda gick fort. Hon hade många spännande saker att damma av. Hennes dotter hade flyttat till Amerika. Det var tolv år sedan mor och dotter senast hade träffats. Med jämna mellanrum kom det souvenirer från det stora landet i väster. Det var när vi satt och fikade som smittan uppstod. Den smittades fortare än löss. Hilda hade sin vana. Eller snarare ovana. Med mycket jämna mellanrum drog hon ihop ögonlocken djupt och länge. Det blev som en lång blinkning som ständigt upprepades.

Nästa eftermiddag var det tant Huldas tur. Nu hade jag blivit varm i kläderna. I denna gamla stuga fanns det färre rum och mindre intressanta saker. Det gick fort att klara av städningen. Hulda verkade tillfreds och bjöd på nybakade scones med hjortronsylt. Jag satt och smaskade medan jag lyssnade och tittade på henne. Hon berättade om sin barndom. Hon var en god berättare, men en ännu bättre gapare. Mellan orden och tuggorna vid det lilla köksbordet gapade hon med munnen som en hungrig gråsparvsunge. Jag tittade fascinerat på den där tappen som dinglade i halsen.

Mormor fick stolt ta emot massor av beröm i telefonen efter mina två jobb. Dagarna går fort när man har det trevligt. Det var dags för min hemresa. Rälsbussen till Halmstad gick snabbare än beräknat så vi anlände tio minuter före ordinarie tid. Jag hade hunnit kliva av innan mamma dök upp. När hon såg mig försvann hennes glädje tvärt och hon fick en djup rynka i pannan.
”Bosse. Vad gör du för konstigt? Varför blinkar du… och gapar hela tiden?”
Redan på bussen hem fick mamma ihop pusslet.
”Du har väl inte varit hos mormors kompisar Hilda och Hulda?”
Jag berättade malligt om jobben och visade stolt mitt livs första lön.

Mitt gapande och mina starka blinkningar höll i sig i veckor. Mamma försökte skrämmas med att käkarna kunde fastna. Min storebror Dan såg det mest som något festligt. Fick han en chans gick han gärna och härmade mig.
Jag drabbades alltså två gånger på två dagar av två olika tics. Vilket grymt öde för en hårt arbetande sexåring. I smyg hörde jag hur mamma skrattade åt eländet i telefon när hon pratade med moster Majsan.
Jag kunde bara inte låta bli att göra mina tics. Ett tag var de omöjliga att stoppa. Blev jag stressad blev det bara värre.
Vid min nästa soloresa till mormor var det hårda direktiv med hemifrån.
”Inget extraknäck. Bosse får träningsvärk i hela ansiktet.”

DSCN7605

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Annonser

32 thoughts on “Tics smittar fort

  1. Haha… nu har du förgyllt min dag igen! Underbar berättelse och jag sitter här och ser dig framför mig… och tanterna Hilda och Hulda 🙂
    Fick sms från brevlådevakten… boken har kommit – hurra! Längtar efter att få hålla den i mina händer och läsa, men får tåla mig ytterligare några dagar.
    Ha det gott!
    Kram

  2. Härlig berättelelse! Visst är det fantastiskt att minnas händelser, företeelser och dofter från vissas platser där man var som liten. Själv kan jag minnas precis hur det kändes att kliva in hemma hos mormor och morfar, och även där fanns alltid en skål med godis på skänken i ”kammaren” och där var den fylld med ako-kola.

      • Jag har suttit och funderat över om mina vänner och bekanta har några tics för sig. Eller om jag har det.
        Men jag har faktiskt inget svar på det. Inte än i alla fall. 😀

      • Flera kompisar hade sina grejer. En del rätt oförargliga en del större saker. Själv hade jag fler i kortare perioder när jag var liten där jag började härma någon vuxen. Annars minns jag tydligast många förläsningar när jag pluggade som stor. Ibland fastnade jag och började räkna gångerna någon gjorde något speciellt istället för att lyssna på orden. Tror ändå inte att det visade sig på tentorna. 🙂

    • Det tycker jag också är ett sorgligt kapitel. Så mycket som missas. Våra barn har inga av de fyra kvar. Det har de varit ledsna för många gånger. Den kontakten är så speciell och kan bli så fin. Jag gillar många gamla människor precis som jag gillar barn. De två ytterligheterna.

  3. Vilken helt underbar berättelse! Barnarbete var tillåtet på den tiden, och vad duktig du var som genomförde det!
    Hoppas att du inte får återfall emellanåt. 🙂

  4. Jag började le redan efter en mening.Nu kommer det något roligt om Landeryd,och det gjorde det!Jag kommer allt ihåg din mormor och Hulda. Om Hildas dotter ”over there” heter Berit så har jag koll på tanterna.Så roligt att kunna komma ihåg så mycket från en så tidig ålder och samtidigt göra det till en rolig berättelse.Så blev du ju en författare också!. Din bok ska jag snart börja läsa,Det ser jag verkligen fram emot.Återkommer när jag läst den.

    • Känner du igen Hanna på bilden? Vet inte vad dottern hette. Min mormor hade ju också syskon som både åkt till ”Amerikat” för gott och även som kommit hem igen. En bror som tragiskt åkte dit för att de som upptäckt insulinet bodde i USA. Hjälpte tyvärr inte. Medicinen hann inte ut på marknaden.
      Önskar både trevlig läsning och en trevlig sommar.

  5. Jag har fortfarande inte blivit färdig att följa de där instruktionerna. Men det kommer, för boken ska jag ha! 🙂
    Mina tårar rinner faktiskt när jag läser dina slutord i denna blogg…så sant som de var skrivna! Och ja, jag ska försöka njuta så gott det går!
    Önskar dig en skön sommar oxå!
    Kram Carina

  6. Ha ha! 😀 Nu har jag fått mig ett gott skratt igen 🙂 Ja du, tics smittar verkligen, hade också såna konstigheter för mig under min uppväxt. Så du fick inte ”jobba” mer när du var på besök hos mormor? Hoppas du har en fin söndag! Kram!

  7. Haha! Vilken härlig berättelse. Det är kul att minnas det man gjorde som barn och när man berättar det för barn och barnbarn så verkar det som de trodde att man levde på stenåldern. Fast du är betydligt yngre så du behöver inte bekymra dig än. Kram

  8. Tack Gunnel! På sista tiden har våra tjejer frågat mycket om hur det var när jag och Solveig var i deras åldrar. Åt vissa saker som förändrats rejält skrattar de glatt och kan knappt tro sina öron. Det är roligt att de är seriöst intresserade. Vi lär av varandra. Måste vara en extra krydda när det skiljer en generation mellan. Där är du men inte vi än. Kram

    • Den tanken finns bland många andra. Fördelen är att jag har tid att blogga ett år till. Annars skulle jag aldrig orka och hinna med att kombinera. I sommar ska jag och vi fundera över hösten och framtiden. Det är klart att du i så fall skulle få den signerad. 🙂

    • Roligt att du tycker Frida. 🙂 Jag är en ”långskrivare” i grunden men försöker variera mig här på bloggen. Det finns så många olika smaker. Idag är det måndag. Jag har insett att jag oftast går in för tidigt hos dig. Det brukar sluta med att jag läser måndagsbloggandet på tisdagen istället. Den som väntar på något gott väntar…
      Kram

  9. Vilken underbar historia! Min son härmar tics och jag härmar dialekter. Helt ofrivilligt, det bara kommer utan att jag tänker på det. Jag fick skäl att verkligen skärpa mig när jag hörde mig själv härma en stammare. Så pinsamt. Stackars honom. Inget hål i golvet fanns det heller.

  10. Att kunna härma dialekter är en gåva. Det där med stammare känner jag igen. Där jag stålsatt mig för att sluta låta likadant. ”Jag får inte, Jag får inte.” Ett hål eller en hemlig dörr hade inte varit så dumt i vissa lägen.

  11. Hej Bosse.
    Bor i detta numera grå hus med vita knutar.
    Kul läsning men undrar var herrummet låg?
    Mannen min är dessutom intresserad av bilder på huset. Har du såna?
    Tack /Paula

    • Hej Paula!
      Det är inte lätt att för mig att hitta gamla blogginlägg.
      Vad kul att du bor i min mormors gamla hus. Min morfar fick jag tyvärr aldrig träffa. Det är dumt att vara sladdbarn ibland. 🙂
      Det var tics som var fokus i kåseriet. Annars har jag varit inne på att skriva betydligt mer om Landeryd i en längre text. Herrummet låg mot Franssons hus.
      Bilder med interiör saknar jag tyvärr. Jag gissar på att alla mina äldre kusiner kanske har det. Ni har ju Kjell-Owe på nära håll.
      Just detta kåseri fick plats i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
      Kram Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s