Månadens boktips – ”En osynlig” av Pontus Ljunghill

DSCN86490002

Det finns väl få saker som enar människor så mycket som avskyn för övergrepp och mord på små oskyddade barn. Efter att under några tillfällen ha skapat ett vänskapsband med en åttaårig flicka utnyttjar en man detta i Vasaparken i Stockholm, en kväll i början av september 1928.
I kursiv stil följer vi mördarens tankar och handlingar genom hela kriminalboken. En ung John Stierna blir utsedd till att hålla i utredningen. Parallellt förflyttas läsaren till Visby 1953 med jämna mellanrum, dit en åldrad John Stierna rest. Han har valt att sluta ett år innan sin pensionering. Om några dagar går preskriptionstiden ut för Ingrid Bengtsson. I samma stund som Domkyrkans klocka kommer att slå tolv slag, natten mellan den andra och tredje september, kommer en mördare att gå fri.

Redan första morgonen på värdshuset där John Stierna tagit in knackar det på dörren. En frilansjournalist med tusen frågor jobbar på en artikel om det uppmärksammade och ouppklarade fallet. Börje Grönwall skriver om olösta mordgåtor där tiden rinner ut. Allt rullas upp igen när han och John Stierna träffas med jämna mellanrum på värdshuset.

Jag är impad av Pontus Ljunghills debutroman ”En osynlig”. Liksom Leif G W Persson ser jag fram emot nästa bok. Tonen i boken tilltalar mig. Jag tycker om att bli ”vän” med en bra bok. Stillsamt och metodiskt följs polisens insatser i jakten på spår och misstänka. Stierna är likt Kurt Wallander en melankolisk polisman som är gift med jobbet. Ingen muntergök precis. Den som gillar aktion och seriemord ska inte välja denna bok. I samma ”paket” som allt flyter fram i en maklig takt, får läsaren en inblick i olika Stockholmsmiljöer i slutet av tjugotalet och fram till början av fyrtiotalet. En intressant historielektion för den intresserade. Möjligtvis kan jag ha åsikter om att dialogen känns för modern för tiden. Kanske har jag fel. Sättet att bli vän med en snäll väluppfostrad flicka med en ensamstående mamma hemma är tyvärr däremot lika brännande hett även 2013. Tänk så lätt det är om man både är smart och ett monster i en och samma kropp. I en större stad finns dessutom många möjligheter att vara just en osynlig.

En osynlig är utgiven på Wahlström & Widstrand 2012.
Pontus Ljunghill är utbildad kriminolog med ett särskilt intresse för polishistoria.

OBS!
Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.

Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.

Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet. Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Annonser

19 thoughts on “Månadens boktips – ”En osynlig” av Pontus Ljunghill

  1. Tack för tipset… verkar vara en bok i min smak. Har just börjat läsa din bok – blev avbruten av barnbarnsbesök och John Blund, men jag känner redan att jag kommer att älska den.
    Tack Bosse!
    Trevlig helg och kram 🙂

    • Jag förstår att det inte bara beror på innehållet i min bok som gjorde att John Blund kom på fint besök. Men om han gör det varje kväll blir jag orolig. 🙂 Vi som följt din långa resa på din blogg vet att du varit i farten ett bra tag nu. Med intryck det måste vara att smälta. Ett bra sätt att se sig omkring på. Något att satsa på för oss när tjejerna är utflugna ur boet.
      Önskar dig också en trevlig helg. Kram

  2. Tack för tips om en bok som jag faktiskt inte har hört talas om.
    Det låter som en bok som jag mycket väl skulle kunna tänka mej att läsa.

  3. Jaha, nu har jag dåligt samvete – det var ett tag sen jag tittade in hos dig. Men jag tänkte på dig häromdagen.

    SV:n ej jag är inte avundsjuk på någon. De som är offentliga personer har väl ofta valt det själva, så de ska kanske inte klaga.
    Jag har jobbat inom hemtjänst på Stockholms finaste stadsdel. Lite läskigt med alla de som tror att de är så skitförnäma, för skrapar man på ytan kan man hitta både det en och det andra (t.ex. bajsiga kläder i garderoben.)

    Önskar dig en fortsatt bra helg
    Hälsningar och kram från ett svalt Stockholm

    • Inget att ha dåligt samvete för. Du är välkommen när du kommer. 🙂

      Det är ett annat läge när man är född in i det och inte kan komma ur det. Sedan är det inte lätt om man drabbas av den stora kärleken. Den ärliga och äkta som inte basers på pengar och andra ytliga saker. Brukar också tänka så. Om man skrapar på ytan… men så är det med mycket… inte med alla.
      Kram från ett åskigt Ystad.

    • Du har ju fullt upp med en annan bok. 😉 Den kommer kanske att räcka hela sommaren och du känner dig tvingad att ta dig igenom… 🙂
      Här åskade det och ösregnade för en stund sedan. Just nu är det paus och jag har vågat sätta i sladdarna igen.
      Kram

  4. Det du skriver påminner mig om en bok jag helt nyligen läste. ”Den döende detektiven” av Leif GW Persson. I det fallet hade fallet blivit preskriberat bara några månader innan polisen/detektiven började undersöka det. Han låg dessutom på sjukhus efter en stroke samt hade stor risk för hjärtinfarkt.
    Lugn berättarstil, ingen heavy action men väldigt spännande.
    Har en roman till här av GW som jag tänker läsa. Gillar hans stil, helt klart. Har en sorts torr humor i det hela. Ja inte i fallet som sådant förstås.

    • Det kan förklara varför Leif GW Perssons tunga ord fanns på bokomslaget. Två grabbar i samma anda. Den där torra humorn som du skriver om har även Henning Mankell i Wallanderserien. Den dyker inte upp ofta. Om man inte är vaksam märker man inte ens det. Jag älskar sådan humor. Nu känns det som om du har lockat mig att läsa min första Leif GW bok.

      • 😀 Det gör det!
        Det är sant, man märker inte humorn så där påtagligt med en gång. Inte den typen man skrattar rakt ut eller viker sig dubbel av.
        Jag älskar också den här sortens humor. Och jag älskar GWs sätt att skriva. Språket.
        Den döende detektiven var min första av honom, och jag vill läsa fler. Helt klart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s