Kvällsposten som gick åt

Jag var glad för min gula väska med röd text som hängde på axeln. Jag kände mig stor. Var på väg att bli tonåring, men ännu var jag bara tolv år.
På helgerna sålde jag Kvällsposten. Jag hade eget distrikt. Två gårdar med hyreslägenheter och sex villagator. På lördagen hade jag gott om tid. Tyvärr brukade det bli kvar tidningar i väskan när jag var klar med turen. Efter några helger lärde jag mig hur många tidningar jag var kapabel att sälja. Därför minskade jag antalet begärda exemplar. Det hjälpte inte. När bunten låg på min trappa var det ändå samma antal tidningar i den som tidigare. Visst gick det bra att skicka tillbaks osålda tidningar, men det var struligt och gav inga pengar i min kassa. Goda råd var dyra. Efter ett tag hade jag blivit varm i kläderna och tog till taktiken att smyga in på kollegornas områden. Inte helt riskfritt att ge sig in på andras revir.
”Vad bra att du kommer redan. Är den ordinarie killen sjuk?”
”Jag brukar köpa av en annan grabb.”
”Mitt barnbarn har detta distriktet.”
Det hände att jag såg en snubbe med en gul väska på avstånd. Det kittlade till av blandade känslor när jag såg hur han gled in i en trappuppgång som jag besökt och sålt i för en stund sedan. Såg han stor och farlig ut krympte jag en bit.
Varannan söndag hade jag andra sorts problem. Då spelade Halmstad Bollklubb sina allsvenska fotbollsmatcher på Örjans Vall. Antingen var tidningsbudet en supporter till andra storlaget i staden, Halmia, eller så var han bara anti mot fotboll. Just dessa söndagar måste han ha haft sirap i biltanken. Min tidningsbunt var alltid sen. Det slog aldrig fel. Jag stressade genom distriktet. Ringde bara på hos de säkra korten. Sedan fick det bli ös på cykeln mot den idylliska fotbollsarenan. Väl framme stod jag utanför grindarna och sålde min väska tom. Inte var jag populär där heller. Några tuffa storvuxna kids ansåg att just den platsen var deras domän. Ett par kom med inlindade hot.
En sommardag gick det extra dåligt för mig. Nästan ingen var hemma på mitt distrikt. Semester och badstranden var säkert orsaken. Moloken kom jag hem med en tung väska. Axeln värkte och det kändes som om det var fler tidningar i väskan än det var när jag startade min runda. Pappa tyckte synd om mig och föreslog en tur ut till Grötvik vid havet. Bland sommarstugorna blev jag en efterlängtad kille. Tidningarna gick åt som smör i solen. Snabbt blev väskan tom. Allt borde varit frid och fröjd. Det var det inte. På hemvägen satt jag tyst i bilen och kände en klump växa i magtrakten. Jag hade ljugit och inte berättat hela sanningen för en snäll kvinna som till och med bjudit in mig på ett glas svalkande hallonsaft. Mellan klunkarna hade jag farit med osanning för kvinnan som satt i rullstol. Hon hade varit så glad för servicen med tidning till stugan. Hon berättade att hon skulle tillbringa hela sommaren där och att hon redan såg fram emot att få träffa den trevlige tidningspojken igen nästa helg.
”Du lovar väl att komma nästa lördag? Då ska du få glass.”
Orden skavde i mitt samvete. Pappa undrade varför jag såg så deppig ut när han hade ställt upp och kört ända ut till Grötvik. Det låter löjligt. Men denna korta stund av samvaro med den trevliga kvinnan hade lämnat ett mycket starkt intryck efter sig. Mina tankar gled dystert iväg till filmen ”Rännstensungar” och till den söta flickan som satt i rullstol. Varje gång minnet dök upp kände jag mig som en riktig förrädare.

Fjorton år senare satt jag själv i rullstol. Jag jobbade som medhjälpare på ett handikappläger i Delsbo i Hälsingland under sportlovet. Första kvällen skulle vi ha lekar och tävlingar. Först skulle föreståndaren på Delsbo Center presentera sig. En glad blond kvinna rullade in i samlingsrummet. Hon pratade en stund, men jag var oartig och lyssnade bara med ett halvt öra. Rätt snart hade jag insett att världen är bra liten. Eller så hade min fantasi spelat mig ett spratt. Minnet från min korta Kvällspostförsäljarkarriär dök oväntat upp. När föreståndaren vid ett senare tillfälle berättade för mig att hon hade en sommarstuga utanför Halmstad kröp jag till korset.
”Ligger din stuga i Grötvik?”
Jag visste svaret innan det kom. Först tog hon en klunk Loka.
”Ja. Alldeles precis ovanför handikappbadet de byggde i somras.”
Jag berättade om mitt barndomsminne. Hur jag hade haft dåligt samvete genom åren.
”Nu när du säger det minns jag en trevlig mörklockig pojke som dök upp mellan tallarna som på beställning. Du är för gullig. Jag förlåter dig här och nu. Om du sticker och köper en tidning till mig.”
”Kvällsposten eller Expressen?”
”En klass bättre. Svensk Damtidning.”

Annonser

35 thoughts on “Kvällsposten som gick åt

  1. Gissa om jag kände med en lille försäljaren! Det var väl förunderligt, att hon skulle komma i din väg så många år senare … Ännu bättre att få lätta sitt hjärta och berätta om hur det var och hur det kändes. En riktigt fin och lärorik berättelse tycker jag. Ha en fin dag i solskenet! I alla fall här är det sol och vi ska hem och packa … men det är härligt att kunna återvända till lugnet sen! 😉

    • Jag skulle ha blivit trött på mig själv om jag fegat ur och inte berättat det för kvinnan i Delsbo. Kristallklart minns jag den obehagliga känslan när jag gick ut från hennes fina trädgård. Även min pappas vuxna oförstående kommentar.
      Vad bra att ni har kvar den oasen. 🙂

  2. Ja de barnen de barnen .Jag blir så rörd att läsa sitter med ett leende på läpparna . Det var bra att du fick lättat ditt samvete efter så många år.. Tänker tillbaka då min son sålde Kvällsposten o delade ut reklam .. Hmm Det var ett o annat som hände då också .. 😃 Idag säljer hans dotter Kvällsposten . Hon är energisk vill tjäna så många pengar som möjligt !! Ha en fortsatt trevlig sommar ⛅. Kram

  3. Tänk att efter alla år mötas igen, det var ju förväl att du blev förlåten. Du stack väl iväg och köpte svensk damtidning åt henne ? Ha en trevlig tisdag även om regn är på väg från den lilla ön där ute i Östersjön .

    • Det klart att jag gjorde. 🙂 Många saker fanns inom samma huvudbyggnad. Jag älskade att åka dit och umgås med gående och sittande medmänniskor. Vi hann nästan aldrig med att sova mer än ett par timmar varje natt på de där lägren. Skulle man råka somna var det alltid någon som just då behövde kissa. 🙂
      Det där dumma regnet kom mitt inne i idylliska Fyledalen.

  4. Alltför många minnen ligger kvar och skaver. Ord, som inte menat att såra, ligger kvar hela livet och fungerar som en bromskloss…
    Skönt du blev förlåten!

    • Det gäller att smörja de där bromsklossarna medans tid finns. Världen är häftig. Att stöta på varandra så många mil och år från händelsen. Jag gillar att ha ett stort arkiv att titta in i. Just den händelsen skavde säkert bara en vecka. Men varje gång jag åkte bil eller cyklade i de krokarna kunde jag le åt minnesbilden.

  5. Trivsam och välskriven berättelse med mycket känsla. Den väcker omedelbart några minnen hos mig om motsvarande övningar i barn- / ungdomens dagar. Min tidning var ÖstersundsPosten och visst – det var långtifrån alla gånger som väskan blev tom…
    Du är en strålande berättare, Bosse!

  6. Hi hi! 🙂 Världen är allt bra liten ibland. Vad gott att du blev förlåten 🙂 Hoppas ni har det gott där nere i Skåneland idag, att solen lyser på er. Kram!

  7. Vilket härligt inlägg, sådana man blir alldeles varm i hjärtat av!! En liten sak bara, du i rullstol??? Eller missförstod jag dig? Vad skönt det är när man kan rätt till något som legat och gnagt, om än inte så aktuellt. Tänk vad mycket skräp vi bär på lite till mans..
    Ha en fortsatt mysig kväll!!
    Kramen

    • Nej. Du läste inte fel. Just vid det tillfället hade vi maskerad. Ungdomarna ville att vi medhjälpare skulle sitta i var sin rullstol. Mest för att de skulle slå oss i tävlingarna senare på kvällen. Vi hade givetvis inte en chans även om jag med åren blev duktig på att trixa med ”idrottsrullstolar”. Det var ett roligt minne som får mig att inse att världen är mindre än vad man tror. Kram.

  8. Ja, världen är bra liten. Vilken härlig berättelse om dåligt samvete hos ett barn och en förlåtelse många år senare. Delsbo är inte alls långt härifrån där jag bor, c:a 4 mil är det dit. 😀

      • Ja, det är otroligt vackert här. Men jag har ingen aning om centret finns kvar. Jag kan höra med gamle Greve Skogs von Mulle, han kanske vet. Hette det Delsbo Center eller hade det ett annat namn också?

      • Jag minns inte nu. Kommer knappt ihåg vad jag heter i efternamn. Jag har bara varit där på vintrar. Låg vackert. Nybyggt. Den stora sjön låg precis bredvid. Dellen? Härligt att köra snöscoter. När vi åkte till en stad blev det glada Hudik. Jag har nog aldrig varit i din stad. Kan bero på att jag inte har något förflutit som bandyspelare. 🙂 Men om ni har järnväg i din stad har jag definitivt varit där.

  9. Gott med ett avslut pa historien. Marklig tillfalighet anda, att du traffade kvinnan igen.
    Jag har ocksa salt tidningar. GT. Gick inget vidare faktiskt. Men det vore synd att skylla pa forsaljaren, sa det var formodligen tidningens fel. Den var inte tillrackligt bra:)

  10. Kvällsposten!! Det ger mig också minnen, goda sådana. Kökssoffan hos mormor och morfar, en påse Twist, fläskstek och glassen Snövit till efterrätt. Och en pappersfemma i handen innan hemfärd. Ditt mångåriga dåliga samvete tyder på att du redan i unga år var en god människa 🙂
    Kram

    • Den där påsen Tvist får du allt dela med dig av Lippe. 🙂 Snövit minns jag inte. Undra´ vilket glassbolag som sålde den. Pappersfemmor och papperstior var något riktigt stort. Det sistnämnda försvann visst 1991 lärde jag mig i förra veckans korsord. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s