Kvällsposten som gick åt

Jag var glad för min gula väska med röd text som hängde på axeln. Jag kände mig stor. Var på väg att bli tonåring, men ännu var jag bara tolv år.
På helgerna sålde jag Kvällsposten. Jag hade eget distrikt. Två gårdar med hyreslägenheter och sex villagator. På lördagen hade jag gott om tid. Tyvärr brukade det bli kvar tidningar i väskan när jag var klar med turen. Efter några helger lärde jag mig hur många tidningar jag var kapabel att sälja. Därför minskade jag antalet begärda exemplar. Det hjälpte inte. När bunten låg på min trappa var det ändå samma antal tidningar i den som tidigare. Visst gick det bra att skicka tillbaks osålda tidningar, men det var struligt och gav inga pengar i min kassa. Goda råd var dyra. Efter ett tag hade jag blivit varm i kläderna och tog till taktiken att smyga in på kollegornas områden. Inte helt riskfritt att ge sig in på andras revir.
”Vad bra att du kommer redan. Är den ordinarie killen sjuk?”
”Jag brukar köpa av en annan grabb.”
”Mitt barnbarn har detta distriktet.”
Det hände att jag såg en snubbe med en gul väska på avstånd. Det kittlade till av blandade känslor när jag såg hur han gled in i en trappuppgång som jag besökt och sålt i för en stund sedan. Såg han stor och farlig ut krympte jag en bit.
Varannan söndag hade jag andra sorts problem. Då spelade Halmstad Bollklubb sina allsvenska fotbollsmatcher på Örjans Vall. Antingen var tidningsbudet en supporter till andra storlaget i staden, Halmia, eller så var han bara anti mot fotboll. Just dessa söndagar måste han ha haft sirap i biltanken. Min tidningsbunt var alltid sen. Det slog aldrig fel. Jag stressade genom distriktet. Ringde bara på hos de säkra korten. Sedan fick det bli ös på cykeln mot den idylliska fotbollsarenan. Väl framme stod jag utanför grindarna och sålde min väska tom. Inte var jag populär där heller. Några tuffa storvuxna kids ansåg att just den platsen var deras domän. Ett par kom med inlindade hot.
En sommardag gick det extra dåligt för mig. Nästan ingen var hemma på mitt distrikt. Semester och badstranden var säkert orsaken. Moloken kom jag hem med en tung väska. Axeln värkte och det kändes som om det var fler tidningar i väskan än det var när jag startade min runda. Pappa tyckte synd om mig och föreslog en tur ut till Grötvik vid havet. Bland sommarstugorna blev jag en efterlängtad kille. Tidningarna gick åt som smör i solen. Snabbt blev väskan tom. Allt borde varit frid och fröjd. Det var det inte. På hemvägen satt jag tyst i bilen och kände en klump växa i magtrakten. Jag hade ljugit och inte berättat hela sanningen för en snäll kvinna som till och med bjudit in mig på ett glas svalkande hallonsaft. Mellan klunkarna hade jag farit med osanning för kvinnan som satt i rullstol. Hon hade varit så glad för servicen med tidning till stugan. Hon berättade att hon skulle tillbringa hela sommaren där och att hon redan såg fram emot att få träffa den trevlige tidningspojken igen nästa helg.
”Du lovar väl att komma nästa lördag? Då ska du få glass.”
Orden skavde i mitt samvete. Pappa undrade varför jag såg så deppig ut när han hade ställt upp och kört ända ut till Grötvik. Det låter löjligt. Men denna korta stund av samvaro med den trevliga kvinnan hade lämnat ett mycket starkt intryck efter sig. Mina tankar gled dystert iväg till filmen ”Rännstensungar” och till den söta flickan som satt i rullstol. Varje gång minnet dök upp kände jag mig som en riktig förrädare.

Fjorton år senare satt jag själv i rullstol. Jag jobbade som medhjälpare på ett handikappläger i Delsbo i Hälsingland under sportlovet. Första kvällen skulle vi ha lekar och tävlingar. Först skulle föreståndaren på Delsbo Center presentera sig. En glad blond kvinna rullade in i samlingsrummet. Hon pratade en stund, men jag var oartig och lyssnade bara med ett halvt öra. Rätt snart hade jag insett att världen är bra liten. Eller så hade min fantasi spelat mig ett spratt. Minnet från min korta Kvällspostförsäljarkarriär dök oväntat upp. När föreståndaren vid ett senare tillfälle berättade för mig att hon hade en sommarstuga utanför Halmstad kröp jag till korset.
”Ligger din stuga i Grötvik?”
Jag visste svaret innan det kom. Först tog hon en klunk Loka.
”Ja. Alldeles precis ovanför handikappbadet de byggde i somras.”
Jag berättade om mitt barndomsminne. Hur jag hade haft dåligt samvete genom åren.
”Nu när du säger det minns jag en trevlig mörklockig pojke som dök upp mellan tallarna som på beställning. Du är för gullig. Jag förlåter dig här och nu. Om du sticker och köper en tidning till mig.”
”Kvällsposten eller Expressen?”
”En klass bättre. Svensk Damtidning.”