En naken kvinna åt gången räcker

Det måste ha sett festligt ut. En stor grupp av människor av samma kön som satt, stod och halvlåg. Alla livligt viftande åt samma håll – mitt håll. Snett framför dem försökte min blodsockerfattiga hjärna komma i rätt balans. Jag läppjade på min Cola och försökte njuta av havsutsikten. Det glittrade i det somriga vattnet. Jag såg Danmarksfärjan närma sig hamnen. Sakta kände jag kolhydraterna återvända till min diabetikerkropp. Försynt vände jag mig om för att se vilken populär person som befann sig bakom mig. Var det Uffe Lundell som stannat kvar efter gårdagen spelning vid Varbergs fästning? Han skulle säkert kyssa havet en sista gång.

Jag hade varit i mysiga Träslövsläge och badat. Denna fiskehamn är en av mina många favoritplatser på västkusten. Innan jag åkte hem till Falkenberg svängde jag in till Varbergs bibliotek för att hämta en bok som jag hade beställt. Inne på bibblan kände jag de första signalerna, kroppen började bli seg. Jag sneglade på klockan. Det var redan en bit över fikatid för Skalman. En stor del av min energi hade gått åt till att simma och leka kurragömma med några leksugna brännmaneter. När jag kom till bilen hade jag ingen lust att fika i bastuvärmen eller på parkeringen. Fast jag är diabetiker kan man väl få ha några krav på livskvalitet. På studs bestämde jag mig för havet vid fästningen, som den livsnjutare jag oftast är.
På darriga ben klev jag ur bilen med min kylväska och filt. Det fick bli rakt ner. I mitt flummiga tillstånd var det inte förhandlingsbart att leta efter världens bästa plats. Rakt ner fanns det bara vassa stenar. Jag tittade med oklar blick mot vänster och såg en kille och en tjej på en perfekt klippa tjugo meter bort. Bakom dem såg jag lediga klippor men vågade inte klättra dit. Jag vecklade istället ut filten och öppnade fumligt min väska. Bestämde mig trots mitt darriga läge för Light Cola. Detta för att undvika jättehöga värden på hemvägen, om jag valt den söta Cola som egentligen behövdes just nu.
Jag hade förutom de två obligatoriska smörgåsarna ett äpple med mig. Efter några glupska bett på frukten tittade jag förstrött på dem som råkade befinna sig närmast mig. Det skiljde säkert tjugo meter åt andra hållet också. Närmast låg en läsande kvinna i bikini och en tant i brun baddräkt. Nedanför dem fanns det ett räcke med en trappa rakt ner i havet. En äldre kvinna med en röd badhandduk virad omkring sig närmade sig trappan. Jag sänkte blicken från Grenåfärjan och såg förvånat hur kvinnan tog av sig handduken och knöt den runt trappräcket. Med sin skrynkliga rumpa gick hon försiktigt nerför trappan. Aha! Någon gammal frisk tanke vaknade till liv. Jag befann mig i ”Syndens Näste”. Staden där tanterna börjar slåss om någon okänd kvinna lagt rabarber på deras gräsplätt inne på Nudistbadet. Det hade jag nyligen läst i Hallands Nyheter. Inte en gång utan vid flera reportage genom åren. Sakta vred jag på huvudet och såg nu att den där tantens baddräkt inte alls var brun. Hela tanten var kroppsligt brun som en pepparkaka. Samtidigt som jag åt på min första smörgås försökte min tröga hjärna smälta informationen. Även en nyfikenhet började växa i takt med att blodsockret lämnade farligt låga gränsen. Utan att kunna hejda mina nackmuskler vred jag diskret på huvudet. Först nu insåg jag att överallt låg det kvinnor som glömt att önska sig badkläder i julklapp. Fortfarande var jag inte tillräckligt skärpt för att känna mig generad. Dessutom fanns det unga paret med kläder till höger om mig. Frestad vände jag mig om och såg varken staket eller plank. Så vitt jag visste hade jag varken flugit dit eller klättrat över ett elstängsel. Jag kände ingen extra värme i rumpan. Inga hål i mina nya sommarshorts efter en taggtrådskontakt. Nä. Jag hade på darriga ben tagit mig fram på offentligt område. Det var jag helt övertygad om.
Efterhand som sockret steg mot ett normalvärde flyttade jag blicken mot havet igen. I ögonvrån märkte jag att någon viftade som en stins. Nu var jag mitt vanliga blyga jag och låtsades som inget. Jag var rädd för att stinsen var näckklädd. Som en sommarepidemi spred sig viftandet bland klipporna. Ett par tjejer reste på sig. Somliga skrek något ohörbart. Trots mitt stirrande över havet förstod jag att det var lynchstämning på gång och att lilla snälla jag plötsligt var både i centrum och huvudperson i detta drama i verkliga livet. När en barsk kvinna började prata med en hög stämma förstod jag att Uffe Lundell inte var föremålet för deras dyrkan. Det var ingen mindre än Bosse Lidén som fått deras adrenalin att pulsera i blodet. Jag tog bort bladet från munnen. Letade bland alla ord jag lärt mig genom åren.
”Jag skulle bara fika”, var det enda snusförnuftiga textilBosse fick fram mellan tuggorna. Detta verkade inte alls lugna de argaste kärringarna. Med risk för att de bruna rumporna skulle skifta åt pionrött tog jag demonstrativt sakta ett sista smörgåsbett. När jag gick mot bilen bubblade det upp ironiska kommentarer som jag istället borde ha kläckt ur mig. Jag var arg, omtumlad och road i en salig blandning. Dessutom övertygad om att jag var oskyldig. Om jag varit lagd åt snuskhållet kunde jag väl hyrt en video från hemliga hyllan. 😉
Det var nog tur att min hjärna fortfarande led av sockerbristen och jag inte hade sagt någon av dessa dräpande fraser. Gatlopp kan vara jobbiga även för en gammal sprinter. Dessutom var mina smörgåsar slut.
På hemvägen kom jag på ännu fler smarta saker jag borde ha kläckt ur mig. Nåväl. Det går fler tåg. Om jag tar på mig fiskmåskostymen nästa gång. Döljer propellern under fågeldräkten. Landar på en behaglig sten en lagom lång bit ut från land. Blandar mellan fågelläten, mänskliga rörelser och strupljud kan de få lite att fundera över. Om jag skulle ta och vifta med en färgglad BH och en trosa för skojs skull. Då är frågan om de kastar smörgåskanter eller småsten mot fiskmåsen. 😉

Kra! kra! För er som är ovana med fågelspråket. Trevlig helg betyder det med denna betoning.

Annonser