Den hunden gick inte på diet

Jag och Hansa var på språkresa i England. Vår värdfamilj hade två barn och en hund. Doggy var en blandrashund av okänd släkt, som alltid sökte sig till platsen under köksbordet när jag och Hansa skulle äta. Vaxduken som hängde långt ner från bordet var guld värd. Dessa matstunder hade sina givna rutiner. Reglerna var kristallklara. Vi fick inte ta vår portion själva. Alltid var det mamman som la upp på tallrikarna utan att fråga om tycke och smak. Åt vi inte upp förrätten blev vi utan efterrätt.
Vid frukosten var vi oftast ensamma vid bordet. Mamman hade dukat fram åt oss. Hon huserade sedan omkring i köket eller i närheten.
Så starka ben jag fick under de fyra veckorna. Först drack jag snabbt upp mitt eget glas mjölk vid ett lämpligt tillfälle när mamman vände ryggen till. Kvickt bytte jag mitt urdruckna glas mot Hansas välfyllda glas och smuttade lite på det för att jämna ut skillnaden en aning. Hansa mådde illa bara av en enda klunk mjölk. I skolan och hemma drack han aldrig drycken. På helgerna när det var trångt runt bordet hade han det inte lätt. Därför blev han oftast utan efterrätt. Alternativet vatten fick han inte dricka för sina nya ”fosterföräldrar”. Jag tyckte det var pinsamt att smaska i mig efterrätterna, som alltid var mycket godare än själva maten, när min kompis blev utan.

När vi kom hem från skolan där vi gick tre timmar på förmiddagen, fick vi lunch. Mamman serverade oss på tallrikarna, men satt som tur var inte med vid bordet. Jag och Hansa lärde oss ett eget språk med ögonblink och ansiktsmimik. En gaffel på köttbiten och en blink med Hansas vänsteröga betydde: Vill du ha? Svarade jag med vänsterblink bytte köttbiten tallrik vid lämpligt tillfälle. En blink med högerögat betydde att jag inte var intresserad av den torra och sega köttslamsan. I så fall hamnade köttbiten i väntrummet. När det sedan passade tog Hansa biten i sin hand och öppnade handen under bordet.
Doggy var tystgående. Han smaskade aldrig eller hade några andra ljud för sig. Antagligen svalde han godbitarna hela. Vid vissa enstjärniga måltider hade han fullt upp att hinna tömma våra händer. Efter en tid blev vi så fingerfärdiga att vi kunde utföra våra tricks även när hela familjen var närvarande vid bordet. Stor hjälp fick vi av sonen Neil, som ofta drog till sig uppmärksamheten med sitt bordsskick. Antingen spillde han eller också krånglade han mer allmänt. Pappan skällde och mamman var tvungen att hämta en trasa. Då dök tillfället upp av sig självt.
Vissa dagar hände inget när Neil hade en av sina mörka dagar för oss. När han gillade maten och åt på. Då fick vi byta taktik. Antingen fylla våra fickor eller leka hamstrar och besöka toaletten så fort som möjligt för att minska storleken på fettfläckarna i fickorna.
Det där med ögonkontakten fick vi starta med när svenskan blev för livsfarlig. De första dagarna pratade vi svenska ord med varandra vid bordet.
”Jag hatar det här sega köttet”, sa Hansa artigt.
”Jag med. Tror du att det kan det vara deras förra hund?” svarade jag med en ännu trevligare röst.
Värdfamiljen tröttnade på vårt nordiska språk. De hotade med att köpa ett svenskt lexikon.
”I like the meat”, svarade Hansa hövligt.
”I love it”, kontrade jag med.
Det var alltså efter lexikonämnet och även hotet om att vi inte fick prata svenska, som taktiken med ögonen föddes. Segt kött, torrt kött, fettspår i köttet, konstiga grönsaker. Allt som vi inte gillade hamnade en våning ner.
Doggy var som en slask. Det behövdes ingen källsortering. Han svalde allt. Strejkade inte som en tomburksautomat kan göra. Inget kom i retur. I alla fall inte inomhus. Det var inte många av våra måltider då han blev utan bidrag. Det var annars de enda gångerna som vi hörde Doggy. Ett egendomligt läte, som lät som en mistlur under vaxduken.
Undra´ hur det gick med hans ordinarie måltider? Det hade varit intressant att ha vägt hunden innan vi kom till Brighton och sedan jämfört med när vi skulle åka hem fyra veckor senare. Doggy måste ha gått upp flera viktklasser. Kanske var det inbillning när vi tyckte att han började vagga på slutet. Hur gick det med hans kolesterolvärden? Detta var såklart innan Pro-activs gyllene dagar.
Aldrig kom värdfamiljen på oss. I så fall hade vi legat pyrt till. De anade kanske att det fanns en hund begraven. I så fall de få gångerna när Doggy lät mistluren ljuda.
”Vad är det med dig Dogg? Är du sjuk?”

28 tankar på “Den hunden gick inte på diet

  1. Vilken rolig berättelse Bosse men fy vilka minnen det väckte! 🙂
    De hundar som fanns i min barndom åt dessvärre inte fisk. Det var synd för jag hade gladeligen langat ner både gäddor och strömmingar. För det serverades i parti och minut. Urk!
    Och mjölk.. drack man inte upp sin mjölk.. ställdes glaset in i kylskåpet och togs fram till nästa måltid.. då med vitrand på insidan av glaset. Allt för ofta var det även vita små pluppar i mjölken.
    Jag dricker INTE ”ren” mjölk bara när jag får blanda det till O’boy. 🙂

    • Där hade jag dubbeltur. Att den engelska slaskhunden åt allt och att jag inte levde i ditt barndomskök. Strömming gillar varken jag eller Sebastian i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Tror aldrig att jag smakat gädda. Gammelgädda måste det vara segvarning på. 🙂
      Jag mår illa bara av att läsa om dina mjölkäventyr. Rena O´boyen. 🙂

  2. Ja 🙂 vilken upplevelse! Hoppas ni förkovrade er i engelska språket, också, haha.

    Har även jag varit på språkresa, till Bournemouth. Min kompis bodde i en familj där den hårt permanentade och mejkade mamman rökte i ett, hela tiden. Ofta ihop med ett glas G & T. När jag var där på besök la jag märke till att hon fimpade i blomsterkrukorna som stod lite överallt. Jag kände mig en aning chockad. Så olik min egen mamma. Hon rökte inte, drack väldigt måttligt, permanentade aldrig håret. Och enda mejken var en aning rosa läppstift.

      • Jag hamnade hos en ungt par med två små barn, en son och en dotter. Väldigt trevlig mamma. Pappan var mycket borta. De duschade inte varje dag som jag var van vid. Jag skämdes lite eftersom jag för varje gång jag ville duscha var tvungen att säga till de att sätta på varmvattenberedaren. Det var inte jag van vid. Under tiden jag var där badade (duschade aldrig) mannen i huset en gång. Jag råkade komma in i badrummet efteråt. Den smutskanten… den gick inte av för hackor, ca 1 dm bred runt hela badkaret. Jag vet fortfarande inte vem som gjorde rent sen, inte jag iaf. Jag gick ut igen.

        När jag efter fyra veckor skulle åka hem var mamman i upplösningstillstånd, hon bara grät och grät. Och jag kommer ihåg att jag var förvånad. Varför gråter hon? Jag kände inget vemod. Men jag var ju bara 17år och längtade hem till min pojkvän.

        Själva kursen var bra. Jag tyckte det var kul. Men mest tror jag att jag lärde mig av att vara tvungen att enbart prata engelska.

      • Hon hade säkert blivit både fäst och lite beroende av dig. Äckligt med den smutsiga mannen. Givetvis lär man sig mest engelska om man bor ”ensam”. För mig var tennisen tusen gånger viktigare än språket. Omogen bollgrabb. Men oj vad nyttig resan var på många sätt. Förstår att det var pinsamt att be om att varmvattnet skulle sättas på.

  3. Hur stod ni ut så länge? Jag har full förståelse för det där med mjölken. Kan inte för mitt liv svälja ner vanlig mjölk. Det får vara en mjölkdrink i så fall som är så maskerad att jag inte har en chans att se nåt vitt.

    • Vi var inte i huset mer än vad vi var tvungna till. Hemma två kvällar på en månad. Spelade tennis flera timmar om dagen. Piren populär på kvällarna med alla sina spel. De som har svårt för mjölk har det tufft. Jag fick dubbel ranson den månaden. 🙂

  4. Oj, vilken sträng kvinna. Ja orkade den hunden med sin egen mat tro? Du och din kompis kom nog varandra väldigt nära under de veckorna ni var där. Är ni kompisar än idag? Fortsätt och ha en skön sommar nu.

    • Hon var verkligen tuff mot min kompis. Mig verkade hon tycka om. Jag hejade på rätt fotbollslag också vilket var väldigt viktigt bland de två ”männen” i familjen. Jag kunde rabbla hela laguppställningen. Värre även där för min rumskompis som höll på ett annat lag. Hansa hoppade av gymnasiet och försvann i min umgängeskrets.
      Ha det gött själv.

  5. Om den kunde tala, så säkerligen hade den tackat för godbitarna. Var det aldrig vid andra tillfällen som den svalde godbitarna.

    • Hunden var inte uppfödd på att tigga. Vi ändrade i smyg på reglerna. Det var en härlig hämnd. Synd om min kompis som missade efterrätterna vid helgerna när alla satt vid bordet och varken jag eller vår slask kunde ta hand om mjölken. Minns än hur de tjatade och var på gränsen till aggressiva. Han försökte dricka men var så van vid att alltid slippa hemma. Roliga minnen annars. När vi kom till rummet kunde vi ibland ligga och skratta länge åt våra hyss.

  6. Det låter inte som att ni hade det särskilt bra i den familjen. Men skönt att ni hade varandra. och hunden. Och besvärliga upplevelser ger ofta goda berättelser. Tack!

    • Gick lätt att vända till något kul där vi låg på rummet och pratade svenska och gick igenom dagarna när vi äntligen kom hem. Ibland skrattade vi så vi fick ont i magen och tårarna rann. Väggarna var tunna och även det klagade de på. Att de inte förstod vad som var så roligt. Vi hade tur som inte hamnade hos en missbrukarfamilj. Dessutom är det ett bra tillfälle till att uppskatta sin egen familj ännu mer.

  7. Det där med att kommunisera med varandra med att blinka och så har man fått ett eget hemligt språk är kul. Skrattade till där, för jag har gjort samma sak med min vän. *ler*
    Ha en fortsatt fin och solig helg nu!

    • Jag minns hur idén föddes och det trista blev till något spännande. Vi skulle vinna matkriget. Vi måste ha lyckats för annars skulle vi fått reda på det med besked.
      Hemliga språk med bästa vänner är alltid mysiga minnen. Jag har gjort det i flera andra sammanhang. Härliga minnen.
      Önskar dig en fin helg.

  8. Haha! Men, fyy så hemskt med sega fettiga köttbitar och vilken himla tur att ni hade Doggy och lärde er de hemliga köttspråket! 🙂

    Kraam
    Petronella

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s