Den hunden gick inte på diet

Jag och Hansa var på språkresa i England. Vår värdfamilj hade två barn och en hund. Doggy var en blandrashund av okänd släkt, som alltid sökte sig till platsen under köksbordet när jag och Hansa skulle äta. Vaxduken som hängde långt ner från bordet var guld värd. Dessa matstunder hade sina givna rutiner. Reglerna var kristallklara. Vi fick inte ta vår portion själva. Alltid var det mamman som la upp på tallrikarna utan att fråga om tycke och smak. Åt vi inte upp förrätten blev vi utan efterrätt.
Vid frukosten var vi oftast ensamma vid bordet. Mamman hade dukat fram åt oss. Hon huserade sedan omkring i köket eller i närheten.
Så starka ben jag fick under de fyra veckorna. Först drack jag snabbt upp mitt eget glas mjölk vid ett lämpligt tillfälle när mamman vände ryggen till. Kvickt bytte jag mitt urdruckna glas mot Hansas välfyllda glas och smuttade lite på det för att jämna ut skillnaden en aning. Hansa mådde illa bara av en enda klunk mjölk. I skolan och hemma drack han aldrig drycken. På helgerna när det var trångt runt bordet hade han det inte lätt. Därför blev han oftast utan efterrätt. Alternativet vatten fick han inte dricka för sina nya ”fosterföräldrar”. Jag tyckte det var pinsamt att smaska i mig efterrätterna, som alltid var mycket godare än själva maten, när min kompis blev utan.

När vi kom hem från skolan där vi gick tre timmar på förmiddagen, fick vi lunch. Mamman serverade oss på tallrikarna, men satt som tur var inte med vid bordet. Jag och Hansa lärde oss ett eget språk med ögonblink och ansiktsmimik. En gaffel på köttbiten och en blink med Hansas vänsteröga betydde: Vill du ha? Svarade jag med vänsterblink bytte köttbiten tallrik vid lämpligt tillfälle. En blink med högerögat betydde att jag inte var intresserad av den torra och sega köttslamsan. I så fall hamnade köttbiten i väntrummet. När det sedan passade tog Hansa biten i sin hand och öppnade handen under bordet.
Doggy var tystgående. Han smaskade aldrig eller hade några andra ljud för sig. Antagligen svalde han godbitarna hela. Vid vissa enstjärniga måltider hade han fullt upp att hinna tömma våra händer. Efter en tid blev vi så fingerfärdiga att vi kunde utföra våra tricks även när hela familjen var närvarande vid bordet. Stor hjälp fick vi av sonen Neil, som ofta drog till sig uppmärksamheten med sitt bordsskick. Antingen spillde han eller också krånglade han mer allmänt. Pappan skällde och mamman var tvungen att hämta en trasa. Då dök tillfället upp av sig självt.
Vissa dagar hände inget när Neil hade en av sina mörka dagar för oss. När han gillade maten och åt på. Då fick vi byta taktik. Antingen fylla våra fickor eller leka hamstrar och besöka toaletten så fort som möjligt för att minska storleken på fettfläckarna i fickorna.
Det där med ögonkontakten fick vi starta med när svenskan blev för livsfarlig. De första dagarna pratade vi svenska ord med varandra vid bordet.
”Jag hatar det här sega köttet”, sa Hansa artigt.
”Jag med. Tror du att det kan det vara deras förra hund?” svarade jag med en ännu trevligare röst.
Värdfamiljen tröttnade på vårt nordiska språk. De hotade med att köpa ett svenskt lexikon.
”I like the meat”, svarade Hansa hövligt.
”I love it”, kontrade jag med.
Det var alltså efter lexikonämnet och även hotet om att vi inte fick prata svenska, som taktiken med ögonen föddes. Segt kött, torrt kött, fettspår i köttet, konstiga grönsaker. Allt som vi inte gillade hamnade en våning ner.
Doggy var som en slask. Det behövdes ingen källsortering. Han svalde allt. Strejkade inte som en tomburksautomat kan göra. Inget kom i retur. I alla fall inte inomhus. Det var inte många av våra måltider då han blev utan bidrag. Det var annars de enda gångerna som vi hörde Doggy. Ett egendomligt läte, som lät som en mistlur under vaxduken.
Undra´ hur det gick med hans ordinarie måltider? Det hade varit intressant att ha vägt hunden innan vi kom till Brighton och sedan jämfört med när vi skulle åka hem fyra veckor senare. Doggy måste ha gått upp flera viktklasser. Kanske var det inbillning när vi tyckte att han började vagga på slutet. Hur gick det med hans kolesterolvärden? Detta var såklart innan Pro-activs gyllene dagar.
Aldrig kom värdfamiljen på oss. I så fall hade vi legat pyrt till. De anade kanske att det fanns en hund begraven. I så fall de få gångerna när Doggy lät mistluren ljuda.
”Vad är det med dig Dogg? Är du sjuk?”

Roadtrip västerut

Idag bytte vi Östersjön mot Öresund. Först gled vi omkring på väg 9 längs med kusten från Ystad till Trelleborg.

DSCN91150003

När vi svängde av en bit norr om Trelleborg var vi rädda för att vi gjort samma misstag som förra året när vi hamnade i den långa slingrande kön till Kiviks Marknad av misstag. https://bosseliden.wordpress.com/2012/07/18/en-planering-som-sprack/
Solveig kom just på att de stora ridtävlingarna i Falsterbo började idag. Det gick att tråckla sig mot Skanör utan allt för många bilstopp.
För många år sedan såg vi fram emot att åka längs med vägen från Falsterbo till Trelleborg när vi var på väg till en semester på Österlen. På den tiden bodde vi i Falkenberg. På bilkartan noterade vi att vägen följde havet nästan hela vägen. Vi räknade med många stopp för att fotografera. Jag överdriver inte. Vi såg aldrig havet på hela bilresan. Det var en tät dimma eller smog. Hade vi inte vetat om det hade vi aldrig kunnat tro att Östersjön befann sig bara en bit bort. Vi såg inte många meter framför oss på vägen. Idag fick vi äntligen revansch. En perfekt bilutflyktsdag. Hela familjen samlad.

DSCN91230011DSCN91240012

Jag är svag för fyrar men denna tillhör inte mina favoriter. Skanör har en populär småbåtshamn.

DSCN91380025DSCN91350023

Det går snabbt till Falsterbo från Skanör. Alltid trevligt att hitta små sommarbutiker där man får med sig något minne hem. Butikschefer sitter alltid högt upp.

DSCN91330021

Många av de gemytliga gatorna i Skanör och Falsterbo påminner om de på Bornholm.

DSCN91390026DSCN91400027

Ett återbesök på Agdas var uppskattat. Även här satt butikschefen högt upp och påminde mig om något helt annat än en varm härlig sommardag. Solsting?

DSCN91410028DSCN91420029

Nu hade vi inte långt kvar till nästa stopp. Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. I affären som vi besökt några gånger fick jag en ny fyr som kan hålla reda på innetemperaturen. Dumt nog köpte vi aldrig en tuff inomhusfontän. Bra skäl att göra ett återbesök? Vilken småbåtshamn tycker ni är finast? Denna eller den i Skanör?
DSCN91440031DSCN91460033

Hjälp! Jag har väl inte hamnat i Varberg igen?

DSCN91480035
Bäst att lugna ner sig med en glass. Vad glad jag var för att det bara var en expedit som hade lust att sälja glass och att barnfamiljen framför oss bestämde sig för vilka smaker de skulle ha innan det blev höst inne hos mig. 🙂

DSCN91500037

Tänk att en skylt kan tolkas på två så olika sätt. Här är fint att gå men vi finns också här. (kommer inte ihåg texten exakt) Så var det en bild på en huggorm. Genast höll jag mig i mitten av den fint klippta gräsgången medan Jennifer blev nyfiken och drog sig mot kanten och gjorde sig beredd med sin kamera. Hon ville verkligen att en orm skulle visa sig framför linsen. Vi insåg att hon är på rätt utbildning. 🙂

DSCN91510038DSCN91550042

Vad trevligt att komma in på denna gård med flera olika små butiker fyllda av hantverk och annat smått och gott. Häftigt att traska på innegården med sina ojämna kullerstenar. Att vi inte hamnat där tidigare på våra besök i Smygehuk. Dessutom såg vi ett fikaställe som vi definitivt ska lägga beslag på en annan gång när vi har med eget fika. Här låg även Turistbyrån. Som vanligt vågade jag inte smaka på Äggakaka. När Solveig såg skylten om att man fick ersätta saker med 70 % av försäljningspriset om man råkade riva ner något, tyckte hon det var dags att lotsa hem man och två döttrar. 🙂

DSCN91560043

Vad ”katten” menade hon med det? 😉

Håll ögonen öppna

Idag står jag för svettningen och Jennifer för sången. Imorgon ska vi åka och titta på SF om vädret är lika fint som idag. SF handlar inte alls om film. Det skulle vara ”Fåglarna” i så fall. 🙂 Idag hade jag och Solveig en magisk tidig cykel-morgon när vi njöt av Ystad centrum. Vilken rosdoft det kom från alla blommor vid klostret. Vi tog nästan 200 bilder och kröp verkligen inpå knopparna. Synd att inte alla stockrosor blommor ännu. Jag inser att jag får muta Jennifer fler gånger så vi får låna systemkameran. 😉

 

 

Ett vift med höger tumme

Vilka snabba vändningar. Vi skulle först lämna in tio ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på posten. Gamla hederliga posten. Sedan skulle vi ta ett-tåget. Så lätt var inte livet. Posten hade stängt och öppnade inte förrän klockan tre. Vi hade ingen lust att ha böckerna i bilen på stationen. Snabbt till postombudet på ICA Kvantum. Lång kö. Tiden stod inte still. Bara kön. De dyrbara minuterna sprang ifrån oss. Inga tjuriga miner i bilen. Vi styrde istället kosan mot Marsvinsholms slott. Jag och Solveig var ju där enligt tidigare blogginlägg för ett tag sedan. Då gick Solveig lite dumt emot ett hus… som ni såg på bild och jag skrev lite snällt om… men lutar inte hela slottet nu? Var hon där också? Nästa gång ska jag ha henne i koppel. 🙂

DSCN90350013

Den här gången var Skulpturparken öppen och visade upp 2013 års ”kollektion” (30/6-25/8). Följ med på en tur i den fina parken. Jag bjuder på både namn på konstnären och konstverket, liksom priset, ifall någon av er är intresserade och kanske även spekulanter. Viktig detalj. Två saker egentligen. En person på en bänk går inte att köpa för något pris alls. Allt ätbart är uppätet. Häng på. Strunta i pengarna. Vilken skulptur skulle du vilja få med dig hem bland dem jag lagt in här? Jag tog många bilder men var tvungen att gallra.

DSCN90410019

Papill av Bertil Englert; 60 000 kr (av järn)DSCN90400018

Klondjur av Bertil Englert, 45 000 kr (järn)

DSCN90420020

Cloned Black Father Elephant av William Sweetlove; 200 000 kr (resin)

DSCN90500028

Cloned Red Labrador av William Sweetlove; 95 000 kr (resin)

DSCN90530031

Mosaikkaktusar av Jenny Ahlström; stora 20 000 kr, små 10 000 kr.

DSCN90450023

Trädkramerska av Börje Lindberg; 65 000 kr (trä)

DSCN90460024

Kurragömma av Börje Lindberg; 50 000 kr (trä)

Bloggis

Lifterska av Börje Lindberg; 80 000 kr (trä)

DSCN90630041

När Solveig beställde fika passade jag på att smyga omkring på egen hand. Hittade en trevlig hundvalp som inte hade röda stövlar som sin mamma, utan träskor istället. Antagligen därför som den var betydligt billigare. Stod inget om ifall den var rumsren.

DSCN90730051

Det fanns en trevlig konstutställning på andra våningen också. Oj vad hungrig jag blev. Inte så KONSTigt om man tänker med magen. 😉

DSCN90690047

Nyttigt med jordgubbar. Fick en Wienkänsla också. Äter man med fingrarna på slottet tro?

DSCN90650043

Har ni funderat färdigt om vilken skulptur ni vill ha? Jag velar mellan två alternativ. Antingen elefanten med bensintanken eller den här roskvinnan. Jag tror att jag tar…

DSCN90310009

Från slott till koja

En månad i England låg framför oss. Fyra hela veckor utan föräldrar. Okej då. Utan våra biologiska föräldrar.

Gruppen stod på en skolgård i kuststaden Brighton och höll upp plakat med namn på. Jag och Hansa hade snickrat ihop vårt med vissa besvär eftersom vi hade tummen mitt i näven när det gällde träslöjd.
Efter att först ha tillbringat några intensiva dagar i London, hade gruppen blivit väl sammansvetsad. Nu stod vi tillsammans och väntade spänt på våra värdfamiljer. Den ena flotta bilen efter den andra anlände. Finklädda kvinnor och män tog kontakt med namn de läste på skyltarna. Min hjärna jobbade på med sitt. Fantiserade och hoppades att det inte var just hon eller han. De verkade för stränga. För gamla. För omaka. Dessa inre åsikter var lätta att ha när jag fortfarande trodde att det fanns ett urval. Lätt att ha en uppfattning när det rörde på sig i grytan.
Solen gick i moln. En efter en försvann våra nya kompisar iväg till bilar som skulle ta dem till deras inackorderingshem. Skolgården kändes med ens som en sommarskolgård ska göra. Öde och elevtom. Nu var vi bara en trio kvar. Jag, Hansa och Birgitta som var lärare på SIS språkresor. Två femtonåriga långhåriga killar som krympte för varje minut som gick.
”Vad konstigt. Jag får gå och ringa ett samtal”, sa Birgitta och försvann.
”Jag vill hem”, sa Hansa svagt.
Själv svarade jag inte. Tänkte på en film eller boktitel. ”De två som blev över”. Jag tittade förväntansfullt upp när en bil stannade till och det hoppade ut en snygg kvinna. Hon hade på sig en åtsittande blus och en vit kort kjol som passade till hennes långa bruna ben. Kunde det vara en ung mamma? En äldre dotter med körkort? När hon greppade en tennisbag försvann mitt sista hopp. Studsade all världens väg.
En timme försent kom värdfamiljen. Två fjärdedelar av den. Mamma och en sexårig son. De kom gående från busshållplatsen, som låg långt ifrån skolan. Jag och Hansa fick själva bära våra tunga resväskor med de hårda plasthandtagen som skavde. Armarna blev långa som på schimpanser när vi med allt kortare mellanrum bytte bärhand. Benen sjönk ihop. Det var bara en banan som skiljde oss åt från schimpanserna.
Jag tror inte att vi njöt något av bussfärden. Minns inte ens hur lång den var. Till slut klev vi av bland en massa gamla hus. Frun berättade stolt att deras hus var över hundra år gammalt. Annars sades det inte så många engelska ord. När fru Wilson öppnade dörren kom nästa överraskning krypande på golvet. Inte ett spädbarn utan Mr Wilson. Min fantasi gick direkt till den knasiga Familjen Adams på TV. Nu såg det värre ut än vad det var. Det var inget dårhus. Mannen spelade fotboll och hade brutit benet. Just när vi kom hade han tydligen ingen krycka till hands.

För att få andrum gick jag en sväng in på toaletten. Där drabbades jag av ett eget handikapp. Inte så att jag glömt bort hur man gör det stora. Den biten gick bra. Problemet var att hur mycket jag än letade hittade jag ingen spolknapp. Varken på, vid sidan eller bakom stolen. Till slut gav jag upp. Täckte över bevisen med det hårda sträva toalettpapperet och hoppades att de hade en egen toalett därnere. Jag gick in till Hansa för att fråga om hjälp. Min res – och rumskompis satt lutad över byrån i vårt tilldelade rum och skrev sitt namn i det tjocka dammet. Snyftande något om att han skulle åka hem. En blind höna som leder en annan blind höna. Det blev jag som kom på det till slut. Man skulle dra i en kedja, som fanns på en apparat på väggen. En skitsak, när man väl visste om det.

I skolan på förmiddagarna jämförde vi oss med de andra kamraterna. De berättade gärna om stora hus, två bilar, swimmingpooler, TV på deras rum, hemhjälp, trädgårdsmästare och snygga barnflickor. Vi kunde bara bidra med storyn om en egen namnskylt på rummet. Byrån med våra namn skrivna i dammet fanns kvar under hela vår vistelse.
Badkaret vågade vi oss inte på. Botten såg äcklig ut. Missfärgad och full med hår av olika färger och storlek. Tanken på var de växt fick oss att rysa av obehag. Inte heller visste vi hur man skulle sätta på duschen. Vi hade som tur var duschat noga innan vi åkte hemifrån vårt eget. En månad går fort. Skojade bara. Så illa var det inte på hygienfronten. Vi spelade tennis varje regnfri dag. I anslutning till omklädningsrummen fanns duschar som vi förstod oss på. Annars kunde vi kutat in direkt efter att någon annan lämnat en rinnande dusch. 🙂 Här kände vi oss hemma och kunde spelreglerna som ett rinnande vatten.

När jag kom hem till vårt radhus i Halmstad några dagar innan skolstarten kändes det som om jag gjort en omvänd resa. Denna gång var det från koja till slott. De första dagarna njöt jag av allt som jag tidigare i livet alltid tagit som givet. Mammas goda mat. Duscha och bada i badkaret. Spola på ett normalt sätt. Jag hade kommit hem.
Min halländska hade försvunnit helt under denna månad. Aha! Ni som läsare trodde kanske att jag pratade flytande engelska. Fel, fel. De första dagarna i nian var mina närmaste kompisar galna på mig. Ingen av dem trodde mig när jag sa att jag inte kunde hjälpa det. Det var sant. Papegojan inom mig hade gått över till 08-språket. Stockholmska med en massa söderslang inbakat i meningarna. På tal om engelskan. Mitt triumfkort när mamma tvekade en aning om jag skulle få åka eller ej på en språkresa till sommaren. Jag låg på gränsen mellan en trea och en fyra i skolbetyg.
”Tänk mamma. Efter en månad i England där ingen pratar svenska kommer jag inte att ha en trea när jag går ut nian.”
Det avgjorde till min fördel. Dessutom fick jag rätt. Jag fick ingen trea fler gånger i engelska. Däremot fick jag en tvåa när jag gick ut nian.  🙂

Nu när jag ändå gläntade till språkreserummet kunde jag inte låta bli att skriva ett kåseri till. Men imorgon blir det säkert något annat. Största problemet just nu är att Telia har stora problem på många olika områden. Inte bra. Vi behöver ”kolla” vilka som köpt min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” varje dag. Ni som betalt in pengar och skickat mejl om namn och adress idag får ha överseende med att det dröjer innan SolBo Förlag kan skicka iväg era böcker. Förhoppningsvis har de löst detta tills imorgon.

Det började med tur, sedan cykeltur och slutade med otur

 

Idag har jag haft riktigt tur.

DSCN89880001

På Olsson Basar hittade jag en perfekt skylt i lördags. Bank, bank i gräsmattan.

DSCN89950002

Grannarna flyttade snabbt. De skrek något om att de inte tål sniglar.

DSCN90180006

Kaffet tog slut till fikat. Tyvärr kom jag inte på hur man framställer kaffe ur cikoria. Skulle man smula eller hacka sönder de fina blå blommorna? Lika bra att cykla vidare till Kvantum. Jag har för mig att affären är flyttad till höger om Röda havet.

DSCN90160004

Ska jag sätta kaffepaketet i bärkassen eller tvärtom?

DSCN86540004

Så var det slut med turen för idag… 🙂

DSCN90220009

Ska vi vädra jojo-kortet imorgon eller ska jag skriva ett kåseri om när jag åkte på språkresa till England? Jag har några sköna minnen därifrån.

 

 

 

 

Vädra JoJo-korten

Skurupett

Förra veckan när damtrion åkte iväg på sin shoppingresa köpte de två jojo-kort för
1150 kr. Med dessa två kort kan man, från den 15 juni till den 15 augusti, åka så mycket tåg och buss som man vill i hela Skåne. Kortet är inte personligt. Har man två kort kan man kan ta med vem som helst på en trevlig utflykt.
Skuruptvå

Jag valde att ta med dessa två tonårstjejer och en lite äldre kvinna med grön jacka. Vi åkte inte långt. Bara tjugo minuter västerut med ett blått Pågatåg.

Skuruptre

Snällt och tåligt följde jag med in i skoaffärer och klädesaffärer. En av oss fyra gjorde riktigt bra fynd.

Skurupfyra

Men det var skönt att orten hade ett fik.

skurupfem

Som vanligt när alla fyra är och fikar satte vi var sitt personligt betyg. Då går vi efter läget, smaken, inredning m.m. Denna hobby började vi med när vi flyttade till Ystad.

Skurupsex

Om du tycker jag är söt skulle du se min pappa. Den texten hade Jennifer på en tröja som vi köpte på en marknad i Långås när hon var liten. Varför kom jag att tänka på den storyn nu? Detta är ju ett annat barn. 🙂

Skurupåtta

… och varför har jag fått Josefins light cola?

Skurupsju

Eftersom jag inte fick något kaffe till fikat kunde jag inte låta bli att använda kniven… Vilken tur att jag inte skrivit ortens namn. Skojar bara lite för ovanlighetens skull på bloggen. Visst var det tuffa stolar?

Slurupnio

Mitt favoritstopp på eftermiddagsturen var detta ställe. Jag blev glad redan när jag doftade i en stor teburk och kunde köpa hem en gammal favoritsort; Rabarber med grädde. Lizette hittade porslinskålar som hon vill börja spara på. Solveig har tröttnat på att skala små söta nypotatisar. Nu ska hon pröva…

Skuruptio

Hoppas de är lika bra som den trevliga expediten berättade.

Skrupelva

Jag lovar. Det var varken jag eller Lizette.

Skuruptolv

Om jag är snäll får jag följa med hem igen.

Det enda jag visste om Skurup innan var att det låg ungefär en kvarts bilresa från Sturups flygplats, att de har en folkhögskola med en journalistutbildning och att Johanna museet ligger i kommunen. Dessutom visste jag att en av mina bloggvänner bor där, för hon köpte min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” i förra veckan. 🙂
När man tar väg E65 mellan Ystad och Malmö åker man förbi i utkanten av tätorten. I hela kommunen bor ca 15000 invånare och i tätorten lite drygt hälften. Av dem i tätorten är det många som pendlar till Malmö, Lund och Köpenhamn.
Nästa gång familjen Lidén ska ut och JoJo-åka, ska vi åka åt ett annat håll.

Tyst i bilen och inget spring i trappan tack!

Passageraren i taxin lutar sig fram och knackar chauffören försiktigt på axeln. Denne rycker till, får sladd på bilen och kör nästan in i en buss.
”Milde tid, jag rörde dig knappt”, sa passageraren.
”Jag ber om ursäkt, men detta är första dagen på nya jobbet”, sa chauffören. ”Tidigare körde jag likbil i tjugo år.”

”Jag satt fast i två timmar i en hiss under strömavbrott i går.”
”Det var väl inget. Jag stod i fyra timmar i en rulltrappa.”

Många roliga vitsar förra veckan i HV. Vi har tagit en paus efter att ha varit flitiga myror sedan tidigt i morse. Hunnit med en tur till tippen med flera gamla dörrar som förra ägaren lämnat kvar till oss på garagevinden. Dessutom tog jag farväl av fyra sköna trädgårdsstolar som varit med i mitt liv sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar. Tufft även för en man. 🙂 Trots att vi köpt nya utomhusmöbler då och då genom åren har jag lyckats rädda kvar dessa. Okej. Det ruttna bordet fick ge sig för några år sedan. Men jag har kvar de fyra färgglada sjuttiotalsdynorna. Måste bara gömma dem på ett bra ställe så de inte råkar illa ut nästa gång. 😉 Varje gång vi köpt nytt har jag envist sagt att mina gamla ändå är de sittvänligaste om man ska sitta en längre stund.
Ett viktigt problem har uppstått. Ska jag följa med tjejtrion och vädra JoJo-kortet efter lunch eller åka ut ensam till de övergivna stolarna som ligger och vantrivs i en grön container. Vad tycker du läsare? Ärligt talat. Var jag för hård mot stolarna? Skulle jag stått på mig mer? Solveig brukar ha tålamod med mina ”ekorrtendenser”. Visst var de en aning klumpiga på altanen och gnisslade störande. Men de var gamla vänner. Och gamla vänner ska man vara rädd om. Vårda. Tänk att få ett sådant allvarligt och stort bekymmer redan första julidagen. 🙂