Månadens boktips – ”Canasta, mandelmusslor & sirliga öron” av Pär Lifvergren

DSCN94460001

Förra hösten hamnade jag av en slump på en blogg som jag direkt tog till mitt hjärta. En dyster novemberkväll serverades jag ett underbart kåseri av en svensk man som bodde i Norge. Det blev en vana att titta in och läsa Si otium est – Om du har tid. Kåserierna kom inte i någon speciell tidsintervall. Genast slog det mig att denna för mig okända bloggare hade en potential att ge ut en kåseribok. Mina tankar gick till Stefan Andhé som glatt mig många gånger. Nu har Pär Lifvergren gjort slag i saken och kommit ut med en nätt och behaglig bok med 35 texter, de flesta hämtade från hans blogg, men även några nyskrivna alster. Pär kallar det själv för kåserier, jag skulle även kunna tänka mig det fina ordet betraktelser. Visst lever författaren upp till sitt bloggalias Livsnjutaren i flera av texterna, men de är mycket mer, har så många skiftningar och nyanser. Han drar sig inte för att ta upp tankar kring död och gråt i en mix av allvar och skoj. Han får mig att både le och skratta, tar mig med på nostalgiska tidsresor där igenkänningsfaktorn är hög, bjuder på härliga beskrivningar med personliga ord, får mina ögon att tåras. Jag nickar instämmande, skakar på huvudet åt att man kan gilla surströmming, som den fördomsfulla person jag kan vara. Boken andas från början till slut välbefinnande och må bra. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det blir ”påtår” om något år. För en person som gillar kåserier är detta ögongodis. De flesta kåserierna avslutas med tänkvärda citat. Jag fäste mig speciellt vid dessa två. ”De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg” Okänt ursprung. ”Livet är en sak som man måste var rädd om, förstår du inte det?” Ronja Rövardotter.

Boken är utgiven på Books on Demand.

Pär Lifvergren är född 1968 i Tranås. Han arbetar sedan tolv år tillbaka högt ovan molnen, som flygvärd på ett regionalflygbolag och bor i Bergen med sambo och hund.

Annonser

Längtan och väntan

Tio veckor springer iväg fort när livet är snällt. Nu är det dags att skicka in tionde och sista korsorden till Hemmets Veckotidning.

DSCN94750029

Än så länge har vi vunnit en gång. Två stycken Sverigelotter kom med posten. Det ovanliga var att vi vann på bägge lotterna. Bli inte förvånade om det kommer inlägg på bloggen från Maldiverna. Eller inte…det finns andra saker som börjar på M… madrasser som kan fyllas. 🙂

Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag om att längta och vänta. Var sak har sin tid. Hemmets Veckotidning och korsorden hör för mig ihop med härliga sommartider och pauser mellan olika aktiviteter. När vi hade helårsprenumeration försvann charmen och ersattes av en löjlig press. Måste hinna läsa och lösa korsord med tanke på att vi betalt tidningen. Istället gör vi numera såhär: När längtan blir för stark så köper vi ett lösnummer. Helst vid högtider när det är en tjockare tidning och fler korsord att kämpa med.

Ibland kan längtan övergå i spontanlösningar. När vi närmade oss Ängelholm och skulle köra på E6:an slängde jag ur mig frasen till Solveig.
”Hinner vi in till Nisses Konditori?”
”Du vill ha dina älsklingskakor? Klart vi gör, men det är ju inte säkert att de gjort några.”
DSC_31910112

Jag har som tur är ingen statistik på alla goda ”Nisses kakor” jag ”fått” genom åren. Alla gånger jag ringt och beställt när jag vetat att vi haft ärende till den trevliga lergöksstaden, slunkit in och hämtat en vit kartong med namnet Bosse Lindén på locket. (Nej. Jag skrev inte fel efternamn. Det är nästan aldrig det står rätt någonstans.) Fördelen med att ringa först var att det alltid handlade om nya fräscha kakor. Inte tal om annat än att det är en väsentlig skillnad om kakor stått framme i x antal timmar och dagar. En gång såg jag en kaka som rymde ut från… nej. Nu överdrev jag lite. 🙂

Tur i oturen. Det fanns bara fem kakor vid disken. Inga i frysen. Jag fick de sista. Dessa osötade kakor är en läckerhet som jag önskade att receptet var offentligt på.
DSC_31940118

Ibland är det dumt att säga att det gör vi nästa gång. Det gjorde vi inte heller när vi VAR i Smygehuk förra gången. Det var när vi kom hem som jag fick reda på att de hade ett häftigt vattenfall med stenar som kunde passat bra på byrån i vår hall. Jag blev mer och mer sugen på detta och när vi åkte förbi på väg 9 i lördags blev det ett stopp i Smygehuk. ”Sorry. De är slut. Jag kan säga till Leverantören att de ska ta hem nästa säsong.”
DSCN94660020DSCN94670021

De orden tröstade mig inte alls just då. Eftersom tjejerna var med la jag mig inte ner på golvet och tjöt. Istället tänkte jag. Det var inte meningen. Hjälpte föga. Svårt att lura ”vill ha hjärnan”. Jag var själv förvånad att jag blev besviken. Brukar annars släppa sådant direkt. Gick ändå snabbt över när vi fortsatte ut på piren i den underbara sensommarvärmen. Vad bra. Då har jag ännu en sak att längta efter…
DSCN94680022

Hoppas att sommaren 2014 blir lika fin när vi kommer hit nästa gång. Längre ner kommer vi inte i vårt avlånga land. Då blir vi blöta.

DSCN94730027

Önskar er en fin avslutning på arbetsveckan. Nästa gång lägger jag in månadens boktips.

 

 

I spåren av fotstegen

Jag och Solveig återvände till västkusten och till Halmstad av olika skäl. Vi skulle framför allt hämta hem våra älskade döttrar som varit på läger i en vecka och dessutom skulle vi lämna in ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på Bokia, på Storgatan. Vädret var sensommarvackert när vi åkte genom sagoskogen på Galgberget.
Gagberget 1

Solveig fick ta ansvar för systemkameran när jag lät mina minnen blandas med Sebastian Rosander, Lena Sanders, Dag Åhman och de andra i den fiktiva romanen.
På toppen vid det gamla utsiktstornet vek jag av mot motionsslingan. Slog mig ner på en råkall bänk och slöt ögonen. Kylan gick hand i hand med mitt sinnelag. Dystra funderingar som kom och gick i en oändlig ström under en tidlös stund.
Varför? Varför? Varför?

Galgberget 2

Jag hade länge haft klart för mig hur omslagsbilden till min debutbok skulle se ut, om en riktig illustratör fått den delikata uppgiften att ”ta fram den”. Det skulle varit skymning och en gammal gatlampa skulle lyst upp bänken där Lena Sanders och Sebastian Rosander satt och höll om varandra. Vi skulle sett dem som silhuetter bakifrån, där de betraktade stadens centrum, som precis tänts kvällsfint, med kyrkan i mitten. Illustratören skulle fått fuska, så att även utsiktstornet synts på bokomslaget.
Detta kunde inte SolBo Förlag varken illustrera eller fotografera, med tanke på att det är höst på Galgberget i boken, medan det i verkligheten var Påskdagen den 31 mars 2013 och boken skulle ut innan sommaren. Därför tänkte vi om och valde istället en scen längre fram i boken som matchade den vackra titeln, ”Mina fotsteg i ditt hjärta.”

Galgberget 3

Jag nickade stelt, tog min skinnjacka och lufsade ut ur rummet. Någon minut senare lämnade jag sjukhusets väggar bakom mig och tog trapporna till Galgberget. Samtidigt kände jag vid varje steg hur äggskalen krasade under mina fötter.

Galgberget 4

Galgberget 5

”Har du varit uppe i tornet?”
”Nä.”
”Jag och Dag var där en solig dag. Vi såg ända bort till Hovs Hallar. Det bor visst en ensam kvinna i en lägenhet i tornet.”
”Måst… måste vara läbbigt på natten. Hon har kanske en stor farlig hund.”
”Ja. Hon kan inte vara mörkrädd. Eller höjdrädd.”
Jag tyckte inte heller det var rätt läge att berätta om att jag förkovrat mig i namnet Galgberget. Kände till att sista avrättningen skett någon gång på artonhundrafemtiotalet. Sedan hade man planterat bokskog. Nu fanns det inga spår kvar av galgplatsen, endast namnet levde kvar. Men jag hade läst att det fanns en kanon på taket till utsiktstornet under andra världskriget. Dessa krigiska tankar behöll jag för mig själv. Istället sa jag:
”Det var visst skogsvaktaren som bodde där tidigare. Ska vi leta upp en bänk?”

Galgberget 6

Galgberget 7

Galgberget 8

Det gick lättare nerför trapporna. Ändå gjorde vi pusspaus vid varje avsats. Till slut vid varje lyktstolpe, likt två marskatter. Vi korsade Norre Katts park där jag gömt min cykel djupt inne bland rhododendronbuskarna. När vi nådde järnvägsbron över Nissan dök ett hopslingrande par upp. Det var Paul Gessle med samma brunett som sist.
”Är du på promenad genom stan?” frågade han. ”Vi ska upp till Kärleken och lyssna på ett källarband.”
”Vi är där redan.”
Kom den där meningen från min tunga?
Jag gav Lena en våt puss på näsan.

Galgberget 9

Galgberget 10

Jag såg i en inre bild, en romantisk scen i romanen som utspelar sig på Steninge strand, norr om Halmstad. Snön brukar aldrig finnas kvar så länge i södra Sverige. Jag var otålig sedan ett par veckor av att Kung Bore aldrig tycktes släppa greppet. När jag körde ner på den smala slingrande vägen till stranden denna Påskdag och såg all snö som låg i drivor kunde jag inte drömma om att det fanns ett par meter öppen sandstrand vid havslinjen. Många människor hade som hungriga gråsparvar sökt sig till möjligheten att lapa sol under en promenad vid havet denna högtidsdag. Det var inte lätt för Solveig att tillverka hjärtan eftersom vågorna hela tiden ville lägga beslag på dem, eller för Jennifer att få till bilden medan nyfikna människor också ville undvika att gå på den isiga snön bakom våra ryggar. Sådan dramatik ser inte betraktaren av omslaget. Förhoppningsvis känner den helt andra känslor, åt det behagliga hållet.

omslag svart

Reklam & information, även till dem som läst boken och tyckt om den.

Om du vill köpa boken finns möjlighet under min Header, överst på sidan, att beställa den av SolBo Förlag. Då kan du få den signerad och snabbt skickad till dig. Tryck på Köp boken och läs vidare.
Adlibris, Bokus, Bokia, Ord och bok, Nya skivbolaget och Bokbörsen har den på nätet.
Bokia på Storgatan i Halmstad har den i butiken. (Den raden var för dem som bor i närheten. Inte för någon som bor i Kiruna) 🙂
Alla bokhandlare kan ta hem boken via Bokrondellen.
Om du vill att ditt bibliotek ska köpa in den kan du besöka dem personligen eller gå in på deras hemsida och skriva upp titeln och författaren efter att du tryckt på inköpsförslag eller något liknande ord. (Du måste ha lånekort på biblioteket.)
Ni som gillade boken får gärna hjälpa till med sprida information om ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på era lokala bibliotek, till bokhandlare eller skriva några rader som ni lägger in på recensioner under min Header. Då ökar chansen att SolBo Förlag har ekonomisk möjlighet att ge ut en andra bok. Det är alltid Davids kamp mot Goliat när man slåss mot de stora bokförlagen med alla sina möjligheter. Tack på förhand.

 

Fel utseende

Efter en jobbig natt fick jag nog. Värken var intensiv i högerörat där jag har ett rör inopererat. Solveig lyste med ficklampan och konstaterade att det fanns en stor gul sak på röret. En ovälkommen vaxpropp som irriterade. Jag beställde en tid på Vårdcentralen. Fick komma på en gång. Sköterskan berättade att doktorn ville att hon skulle ta två blodprov innan jag träffade honom. Hon stack till i mitt finger. Jag berättade att det var i min vilande hand. Eftersom jag är diabetiker brukar jag sticka mig i samma hands fingrar i en månad. Sedan byter jag så att fingertopparna får vila en månad. En rättvis fingertoppskänsla för min kropp.
Jag är nyinflyttad. Har bott i Skåne förr, men min halländska har fått följa med i bagaget i alla år. Sköterskan hade inte tid att lyssna på mitt småprat. Eller hade hon också en vaxpropp? Jag blev hänvisad till ett annat rum där jag skulle vänta på att han, doktorn kom. Efter en stund stack sköterskan in näsan. Hon såg riktigt orolig ut. Tog det lätta först.
”Sänkan är normal. Men ditt blodsocker är lite… lite mycket… i normala fall ska det vara…”
Sköterskan såg som hon sålt smöret men tappat pengarna. Flackade med blicken. Jag hjälpte henne på traven så att hon slapp komma med det trista beskedet att jag drabbats av diabetes. Berättade att jag var diabetiker sedan många år tillbaka. Med ens såg hon lättad ut.
Det kom ingen han. Istället öppnades dörren och in kom en söt grönklädd kvinna med hästsvans. Jag har alltid varit knäsvag för fladdrande hårsvansar. På tjejer i alla åldrar. Hade jag inte varit lyckligt gift så hade jag nog glömt både värken i örat och att jag hunnit bli tjugo år äldre. Eller var hon verkligen redan en doktor? Möjligtvis fotomodell.
Doktorn var inte det minsta intresserad av att titta i mitt öra.
”Har du märkt hur konstig du ser ut i ansiktet? Har du sett ut så länge?”
Egentligen är det rätt fult med hästsvansar. Djuriskt. Hon kanske är veterinär? Smutsig lite överallt. Definitivt inte torr bakom öronen.
Jag försökte avväpna henne med gammal charm och humor. Hjälpte föga.
”Jag har gjort borrelia prov som var negativt om det var det du fiskade efter.”
”Res dig upp och gå och titta dig i spegeln. Vad ser du?”
”En man som håller på att bli gammal. En spegel ljuger aldrig.”
”Du har ingen anhörig i närheten?”
Solveig kallades in från väntrummet och undrade vad jag nu gjort för dumt. Bitit doktorn i örat? Istället fick hon stå till försvar för mitt utseende. Hon stod fast vid att jag sett ut sådan alltid.
Stackars mamma tänkte jag ironiskt. Föda en ful gammal gubbe.
Till slut fick doktorn en stund över för att titta i mitt öra. Vi gick iväg en lång bit till ett rum med möjligheter. Jag bakom den fult svängande svansen. För att inte göra något dumt hade jag händerna på ryggen under promenaden, men det kliade som ett otäckt eksem i min högerhand.
Jag fick sätta mig ner i det nya trånga rummet. Doktorn tog fram en apparat med en lång sladd som hon snubblade på, började sedan stressigt leta runt i vänsterörat. Blev småsur på mig för att det var fel öra. Jag som trodde att hon skulle jämföra. Dra lärdomar inför framtidens karriär. Aha! Så ser ett normalt öra ut hos en man som ser konstig ut. Doktorn tog i ända från tårna. Stönade. Spottade ut några ord som inte finns med i SAOL. Försökte två gånger innan hon gav upp. Den gula ostbiten satt stenhårt fast på röret. Vägrade att flytta på sig en millimeter. Hästsvansen ändrade sig tre gånger innan det slutade med droppar och penicillin, trots att det inte var någon öroninflammation. När jag kom hem blev jag nästan helt döv på örat. Under tio dagar hörde jag bara det jag ville höra. Vissa viktiga fraser nådde inte fram. ”Har du tömt torktumlaren? Satt igång diskmaskinen? Ringt det viktiga samtalet? Vill du ha en smaskig efterrätt?”
”Ja. Gärna.”
”Gå och töm torktumlaren då.”
Nu är det bara att hoppas att jag lyckas. Jag ska ikväll när jag går förbi hallspegeln hoppa fram från sidan, och överraska vaxproppen. Tanken är att ostbiten ska bli så rädd för spegelbilden att den desperat hoppar ut av ren självbevarelsedrift. Risken finns att det blir stroke. Remi är trots allt en halv seger. 😉

Extra. En specialistläkare på öron-näsa-hals sa vid ett senare besök att det är absolut inget fel på mitt utseende. Jag är inte helt symetriskt efter att en skalpell jobbat sig igenom hudlagren vid en halsoperation. Ibland kan det vara nyttigt att behålla sina åsikter för sig själv. Jag sa aldrig till hästsvansen att jag tyckte att hon var söt och sedan trist jobbig. 😉
Extra, extra: Hästsvansläkaren tillhörde inte den ordinarie styrkan utan var inlånad från en annan skånsk ort denna lördag. Förhoppningsvis kommer vi inte att träffas någon mer gång.

Gamla hederliga brev

Skrivet 2005.

Det är så trist när postlådan bara är full av en massa reklam. Då är det bättre att det ekar tomt. Ett mer definitivt besked. Ingen post är lika med inga dåliga nyheter, brukade min mamma säga. Ett bättre namn på min låda nu förtiden borde vara Reklamlådan.

Igår fick jag ett brev från min kära moster. Jag blev glad redan när jag fiskade upp det från den gröna plastlådan. När jag kom in la jag det på skrivbordet. Lät det ligga till sig där medan jag gjorde klart de trista kökssysslorna. Avslutade med att sätta på kaffebryggaren och plockade fram något gott. Såg att det drog ihop sig ute till ett ösregn. I köket blev det mörkt som en höstkväll. Vad gjorde det. I köket regnade det inte. Istället för att tända takbelysningen letade jag fram ett stearinljus och tändstickor. När jag hällt upp det rykande kaffet sprätte jag upp brevet med min morfars gamla brevsprättare.
Carpe Diem. Fånga dagen. Sakta läste jag igenom texten. Njöt av varje mening. Under påtåren läste jag igenom brevet igen. Så har jag alltid gjort med brev jag fått genom åren. Ibland fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började med sitt tomma ark. Var någonstans satt de? Våndades de? Eller flöt det på? Vad tänkte de på när de skrev? Saknade de mig? Efter att ha fått ett personligt brev kan jag gå och mysa hela dagen, vara glad i flera dagar om det vill sig väl. Så lättroad är jag. 🙂
Annat är det med de personliga reklambreven som dyker upp med jämna mellanrum. ”Hej Bo! Just du är utvald. Missa inte chansen. Du har bara tio dagar på dig.” Varför bara tio dagar? Är vår vänskap inte värd fler dagar? Varför äcklar nästan sådana brev mig? De känns som ett intrång i mitt privatliv. Jag slår bakut direkt och skrynklar ihop papperna och tänker snusförnuftigt att jag vill hellre ha kvar skogen. 😦
Tyvärr blir det glest mellan de gånger de dyker upp, de gamla hederliga breven. Det är mitt eget fel. Sedan vi skaffade barn, stort hus, firma, internet och mejl räcker inte tiden till. Skriver jag inga egna brev kan jag inte heller räkna med att få några. Sådan är den oskrivna lagen. Att kärleksbreven slutat att dyka upp är bara tur för familjeidyllen, även om jag och Solveig brukar skämta om det när jag kommer tomhänt tillbaka.
”Du har väl inte gömt undan mina kärleksbrev?” 😉
Inte konstigt att vi vill ha lön för mödan när vi riskerar våra liv, när vi går till och från postlådan. Inte så himla kul att riskera livhanken för en bunt med reklam fem dagar i veckan. Vår postlåda finns nämligen på andra sidan vägen i en skarp kurva. Från påsk till sommaren är slut rullar ungefär tusen fordon varje timme förbi vårt hus. Jag har räknat dem vid några tillfällen. Det är sjuttio kilometer som gäller som hastighetsgräns, men den skylten är det inte många som följer. Många skulle kunnat bli av med körkorten.
Jag har aldrig på mig sandaler eller tofflor under uppdraget. När jag fiskat upp posten gäller det att spetsa öronen för jag ser inte runt hörnet. Varken till vänster runt kurvan eller till höger som har en tvär backe och sedan en sänka bakom den. Tar jag tre steg ut i gatan gäller det att vara beredd på att kasta sig tillbaks om det dyker upp en motorcyklist som testar alla hästkrafter på sin tvåhjulade leksak. Våra barn skulle aldrig få gå över gatan efter post eller tidning. Det är tur att vi snart ska flytta.

Tillbaks till de kära breven. Bäst är det om de är handskrivna. Det gör inget om det är svårläst. Breven får längre livslängd om det tar extra tid att ta sig igenom den personliga läkartexten. I dagens stressiga samhälle är det korta mejl eller ett SMS som piper i fickan som gäller. Perfekt om jag behöver få tag på en person i ett viktigt ärende. Privat tycker jag inte att det är samma omtanke bakom dessa korta, i många fall avhuggna ord och meningar. Bara samma fraser man sliter på. Är så trött på allt pipande på bion, föreläsningen, teatern, på tåget, på den offentliga toaletten. Listan kunde blivit ett långt brev. När jag bodde i Umeå hade jag inte ens en fast telefon. Ville jag ringa någonstans fick jag ta en uppfriskande promenad till en telefonkiosk. Det var kallt att stå i den på vintern. Apparaten frös nog också. Den älskade mina enkronor. Var aldrig nöjd någon längre stund.
Nittonhundraåttionio sattes nytt rekord. Detta år fick jag etthundrafemtio brev (numrerade dem) och nästan lika många vykort. Vad duktiga mina vänner var på att skriva. Mest impad var jag av killkompisarna. Jag förstod att det kändes främmande för dem med denna kontakt. De bjöd verkligen på sig själva och hade förhoppningsvis både glädje och nytta av det själva. Kanske lärde inte bara jag, utan även de själva, sig nya sidor om sig själva. Att skriva brev är hälsosamt för själen. Att våga ta sig tid för tanke och omtanke.
Dagens mossiga råd till ungdomar. Dra ner på skjutandet av människofigurer på dataskärmen. Kan aldrig vara nyttigt i längden. Använd livet till något mer meningsfullt. Fråga någon äldre person du känner efter hur en penna ser ut. Passa även på att tigga om ett tomt papper. Det kommer att kännas ovant och till och med obekvämt i början. Jag lovar. Efter ett tag kommer både papperet, du och livet att vara fullt av mening/ar.

Ps. Igår var det kul att tömma lådan. Mitt namn stod prydligt med stora bokstäver på en vit vadderad påse som åkt från… 😀

Högst märkvärdigt

DSCN94450001

Nyss satt hon precis där man satte henne. Såg söt ut och var snäll att umgås med. Sedan började hon prata om att hon ville lära sig cykla. Jag höll i pakethållaren och sprang med böjd rygg. Hon var så stolt där hon cyklade runt, runt på vår stora parkering och hoppades att mamma skulle komma hem från jobbet och se hur duktig hon var. Det slutade med att hon hamnade i häcken och inte nämnde något om cykling på några dagar. Nu har det gått ytterligare några dagar. Igår berättade jag att hon fick fixa ihop spaghetti och köttfärssås till oss två imorgon eftersom jag skulle jobba i trädgården.
”På ett villkor pappa. Att vi övningskör tidigt på morgonen.”

Egentligen hade vi tjuvstartat på hemparkeringen för några dagar sedan då vi satt i framsätet (jag till höger) samtidigt som jag gick igenom pedaler och reglage. På kvällen när jag låg i sängen slog det mig att jag sagt fel när det gällde blinkersen. Den sitter inte till höger på ratten. Inte så lätt när man sitter på fel sida. Annars gör man bara saker per automatik som bilförare. Kommer det en bil emot mig väljer jag alltid att köra på den andra sidan vägen. Tänk om jag sagt fel om gasen och bromsen också. Allt går även att misstolkas. Om man sitter på motorhuven och har näsan tryckt mot vindrutan är faktiskt gasen till vänster, när bilen står stilla. Skulle den börja leva sitt eget liv är risken att man glider iväg och då är svaret i mitten eller en bit upp. Allting är relativt.

I förra veckan skrev Jennifer in sig på trafikskolan. Det fanns ett förmånligt paket där det ingick en hel del. Tyvärr ingen porsche som gåva på slutet. En bok heter Vägvisare. Den innehåller tolv kapitel. Det är där jag kommer in i handlingen som handledare. I morse var jag extra pedagogisk och kopierade viktiga sidor som jag kan ha till hands som Jennifers högra hand i bilen. Körställning, Inledande manövrering, Växling, Lutning, Vård och kontroll av bilen, Stadstrafik, Landsväg, Mörker osv. Eftersom det just ljusnade utomhus kom jag på två briljanta idéer. Äpplet faller inte långt ifrån körsbärsträdet heter ett skånskt talesätt. Aha! Jennifer kan tvätta bilen, var en bra idé. Hoppas att bilen inte får en chock av att bli ren. Sedan gjorde jag ungefär som när jag haft bloggtävlingar. Skrev ner alla rubriknamn på var sin lapp. Rörde om i det svarta hjärtat. Tog upp en lapp. Vek upp den sakta. Läste högt för mig själv. MOTORVÄG. Det får bli första lektionens tema. Vad spännande. Som russinet i kakan. Jag glömde nämna det för Solveig innan hon stack iväg till jobbet. 😉 Ni bloggläsare får gärna önska både Jennifer och mig lycka till på färden. Ser ni något vitt som sveper förbi kan det vara vi.

Fotnot: Detta blogginlägg ligger på lite galet. Det ska tilläggas att det gick jättebra. Både med Körställningar och krypkörning i ettans växel. Jennifers traktorkörning under första året på gymnasiet spelar säkert in. Vi får se hur det går imorgon bitti på lektion två.

Sommarens fight – grönt mot brunt

Bloggett

Motståndarna, de med bruna ögon, är taggade och revanschsugna. Jag och Lizette hoppas på många spikar.

Bloggtvå

När jag tittar på den översta bilden ser jag skägg på toppen av kulan. Måste betyda att man inte kan leva på årsgamla meriter. 🙂

Efteråt får det bli en mysig familjefika på Backagårdens café & växthus som vi gav 20 poäng (full pott) när vi satte betyg där förra året. Sist tog jag rabarberpaj och vaniljsås. Då satt vi utomhus, annars är det trevligt att sitta bland de klättrande vinrankorna i det kombinerade växt och fikahuset. Dessutom säljer de flera spännande saker och har ofta konstutställningar med Österlenmotiv. Önskar er alla läsare en fin söndag.

Sista morgonturen i centrum

Med lite vemod startade vi sista morgonturen med cyklarna, i centrala Ystad, denna härliga sommar 2013.

Sista ett Sista två

Sova tre

Sista fyra

Sista fem

Vi gillar denna affär – bara att komma in och känna doften i butiken är välbefinnande.

Sista sex

Kvinnan, som vi tror är butiksägaren, är alltid naturligt trevlig.
Klocktornet på S:ta Maria kyrka, som ligger på Stortorget.

Sista sju

Det stämmer verkligen, ordet som sammanfattar sommaren 2013 när den varit som bäst. Dessutom är det början på min frus namn…ett norskt flicknamn.

Sista åtta

Sista nio

”Ursäkta! Är du en flyttfågel?”

Sista tio

”Nja! Jag funderar bara på att doppa fötterna. Fast är det tillräckligt varmt?”

En gammal, ful och sliten pall…

DSC_33300304DSC_33250299

Så var det dags för mig att gästblogga igen. Ha´ en bra dag!
Vänliga Hälsningar: Solveig

Häromdagen kom den till användning igen. Det var dags för lite målning och tapetsering i köket och en av de självklara prylarna som behövdes var min pappas pall. Det är konstigt med saker. En del, aldrig så fina, lämnar mig fullkomligt oberörd. De bara finns där i mitt hem. Andra, som den här pallen, står undanställda eftersom de egentligen inte är fina nog att visas upp. Ändå innehåller de så många minnen att mina tårar rinner utför kinderna när jag tillåter mig att släppa fram dem. Under slutet av 90-talet när vi köpt en stor lanthandel på Bjärehalvön och flyttat ner alla min mammas samlingar för att göra ett museum, flyttade även pallen in hos oss.

Pallens ursprung vågar jag inte säga något om. Inte heller hur gammal den egentligen är. Vet inte hur många färgfläckar den har, eller när pappa eller någon annan råkade såga lite för långt och sågade in en bit i kanten. Det spelar inte någon större roll att den ser ut som den gör och jag skulle inte ens komma på idén att spackla och måla över alla märken. Det är ju de som gör den så speciell. Den tar mig många år tillbaka i tiden. Som jag önskar att jag kunde skruva tiden tillbaka på riktigt. Att min pappa satt där på pallen igen. Så om han gjorde varje gång vi jobbade ihop med någon form av målning eller tapetsering. Pallen var nämligen inte bara ett arbetsredskap att stå på, den var även en plats för vila. ”Nu tar vi fem minuter”, sa pappa alltid och sedan satte han sig. Numera skrattar jag åt mig själv när tanken kommer i mitt huvud: Det är dags för fem minuter. Fem minuter av vila, precis tillräckligt för att hämta ny kraft att fortsätta. De sista gångerna vi arbetade ihop pappa och jag, blev det många fem-minuters-pauser. Då var pappa gammal och trött. Ändå gav han sig inte. In i det sista skulle han hjälpa till. Kanske är det därför jag valt att låta pallen finnas kvar trots att den för länge sedan borde åkt i containern på återvinningsstationen. Den står stadigt. Den har aldrig svikit mig när jag behövt något att stå på. Den har fått mig att nå upp dit jag ville nå. Dess karaktärer påminner helt om min pappa som troget under alla år ställde upp för mig. Jag är definitivt ingen samlare, trots mina gener. Jag slänger hellre än spar. Jag är sällan eller aldrig fäst vid saker, men det gäller förstås inte min pall.

En liten stuga i skogen

Skönt att parkera bilen. Tjejerna behöver sträcka på benen. De har stört friden och bankat på locket allt för länge. När ni ser näst sista bilden förstår ni vårt problem… men snälla bloggtittare, berätta inget. En känslig person kan ha tröttsamma åsikter. 😉

Att besöka en djup uppfriskande skog laddad med friskt syre är en ynnest en varm klibbig sommardag.
Bild ett

Suveränt. Ingen kö till skogskiosken.
Bild två

Den sorten hade jag aldrig valt. Man ska inte blanda ihop kakor med glass.

Bild tre

Högst märkligt. När jag var barn växte svampen på marken. Solveig? Var det inte så när du var liten?

Bild fyra

Fanns massor av smaskigt rött guld i skogen. Mums!

Bild fem

Nice.

Bild sex

Broar är spännande och lockande för både små och stora, som aldrig blir stora.

Bild sju

Vilken ovanlig konstruktion. Någon som haft för mycket fritid?

Bild åtta

Gillar bron mer än glassen.

Bild nio

Om vi går vilse får vi övernatta här.

Bild tio

En glänta. Vart leder den?

Bild elva

Schyst liten stuga. Undra vem som bor där.

Bild tolv

Trist att vi missar både visning och fladdermöss.

Bild tretton

Gillar snygga fönster.

Bild fjorton

Ogillar att känna mig instängd.

Bild femton

Läbbigt. Någon iakttar mig från ovanvåningen. En spiongreve?

Bild sexton

Bäst att ta till reträtt. Tjejer! Vik ihop er och hoppa ner i kofferten. Nu åker vi vidare.
Bild sjutton

Solveig! Visst är det skönt att vi slipper hålla för Jennifer och Lizettes ögon? 😉

Bild arton

Seriös text: Christinehofs slott ligger i Andrarums socken i Tomelilla kommun. Slottet uppfördes 1737-1740 i tysk barockstil under ledning av Georg Mockelten. Det är en del av vackra Christinehofs Ekopark med många aktiviteter. Det var Christina Piper som lät uppföra slottet och det ägs fortfarande av släkten Piper. Under sommaren arrangeras slottsvisningar och sommarkonserter. Det finns ett slottskafé med butik. Till hösten ordnar man höstmarknad i oktober, deltar i Österlen lyser och står för julstämning i december.
Solveig ska dit imorgon igen. Den här gången på uppstart inför höstterminen.
I nästa inlägg gästbloggar Solveig.