Fula elaka tankar

”Pappa! Du vet vad som händer. Du kommer att slå dig och råka illa ut.”

Det värsta är att det är sant. Nästan varje gång som jag levererar en giftig eller ironisk kommentar på hemmaplan åker jag på en fysisk smäll nästan direkt efteråt. Ibland i samma andetag, i samma mening. Helt otroligt. Hur kan man bli straffad så snabbt? Har det att göra med att jag var en sprinter i min ungdom? Jag retas och samtidigt slår jag i en apparat som står i vägen, snubblar över en dammsugare, min insulinpump ger sig iväg på egen upptäcksfärd och det rycker till i nålen i min mage – gör ont… ja, listan kan göras lång.

Som nu. Jag har så ont på ett ställe. Värker och spränger. Missfärgat. Går inte att ta på. Absolut inte lämpligt att stöta emot något, varken levande eller dött. Vilken klantskalle jag är. Jag skyller på värmen. Ska jag vara ärlig kunde det ha hänt även i kallaste vintern. Ingick det inte en hjärna när jag föddes?

Motorden om att jag ska passa mig, som kommer växelvis från Solveig, Jennifer och Lizette, har alltid varit muntliga. Nu sitter jag och funderar på om jag kan straffas direkt även när det gäller elaka tankar.
Samtidigt som Solveig gick in och handlade ett par saker i en affär passade jag på att ta ut pengar i en automat utanför affären. När jag gick tillbaks mot bilen såg jag att kvinnan som satt ensam i en bil, som var parkerad bredvid vår bil, hade en slang in i näsan. Syrgas. Stackars kvinna. Vad livet är orättvist. Hon såg inte så gammal ut. Orkar såklart inte gå ut ur bilen. Hur länge har hon haft det så? Måste hon ha den på hela dygnet? Tänk vad hon måste längta efter att få vara frisk, åka och bada, pyssla i trädgården eller på balkongen, göra allt som hon klarade av tidigare. Jag blödde av omtanke för den okända kvinnan när jag öppnade bakdörren för att sätta in ryggsäcken. Eller… Skärp dig Bosse. Sanningen kan dofta giftig rök. Var hon en storrökare som inte lyssnat på alla varningsorden och signalerna genom livet? Rökhostande skrattat åt råden och till slut hotet om totalt rökstopp, från familjeläkaren.  Blåst rökringar rakt i ansiktet på någon snäll vän som ville väl. Då, då tycker jag att hon kan skylla sig själv. Vad sjutton var det? Börjar gångjärnet till bakdörren att krångla. Måste smörj… borde ta i lite mer. AJ. Jättemycket aj! Varför gör det så ont att det börjar rinna i ögonen. Vad det spränger. Det går inte att böja på…

Hur kunde jag vara så helknäpp så jag inte tog bort mitt högra pekfinger samtidigt som jag stängde igen bakdörren. Fortfarande förstår jag inte hur det gick till. Jag måste ha gjort sakerna för fort. Ryggsäcken in, stänga igen dörren med vänster hand, höger pekfinger fortfarande kvar i riskgränsen. Mina elaka tankar gick upp i rök när jag satte mig i bilen och tyckte synd om mig själv i min ensamhet.
”Du kommer inte att tro mig. Det här är värre än när jag antastade den främmande damen i blomsteraffären. Jag har så ont”, sa jag och dunkade huvudet i ratten.
”Om du har ont i huvudet hjälper det inte… du kan väl inte ha råkat illa ut bara genom att sitta i bilen? Vad har du gjort för dumt?” frågade Solveig.
Jag kröp till korset och bekände mina tankesynder.
”Det värsta är att det inte finns någon säker plats att placera dig på. Du får krypa ihop och sitta längst fram i kundvagnen nästa gång.”
”Vad spännande. Lovar du? Får jag bestämma färdriktningen hela tiden? Nu glömde jag bort hur ont jag har.”
”Ska jag köra?”
”Näpp. Bara ingen tror att jag pekar fult finger.”