En gammal, ful och sliten pall…

DSC_33300304DSC_33250299

Så var det dags för mig att gästblogga igen. Ha´ en bra dag!
Vänliga Hälsningar: Solveig

Häromdagen kom den till användning igen. Det var dags för lite målning och tapetsering i köket och en av de självklara prylarna som behövdes var min pappas pall. Det är konstigt med saker. En del, aldrig så fina, lämnar mig fullkomligt oberörd. De bara finns där i mitt hem. Andra, som den här pallen, står undanställda eftersom de egentligen inte är fina nog att visas upp. Ändå innehåller de så många minnen att mina tårar rinner utför kinderna när jag tillåter mig att släppa fram dem. Under slutet av 90-talet när vi köpt en stor lanthandel på Bjärehalvön och flyttat ner alla min mammas samlingar för att göra ett museum, flyttade även pallen in hos oss.

Pallens ursprung vågar jag inte säga något om. Inte heller hur gammal den egentligen är. Vet inte hur många färgfläckar den har, eller när pappa eller någon annan råkade såga lite för långt och sågade in en bit i kanten. Det spelar inte någon större roll att den ser ut som den gör och jag skulle inte ens komma på idén att spackla och måla över alla märken. Det är ju de som gör den så speciell. Den tar mig många år tillbaka i tiden. Som jag önskar att jag kunde skruva tiden tillbaka på riktigt. Att min pappa satt där på pallen igen. Så om han gjorde varje gång vi jobbade ihop med någon form av målning eller tapetsering. Pallen var nämligen inte bara ett arbetsredskap att stå på, den var även en plats för vila. ”Nu tar vi fem minuter”, sa pappa alltid och sedan satte han sig. Numera skrattar jag åt mig själv när tanken kommer i mitt huvud: Det är dags för fem minuter. Fem minuter av vila, precis tillräckligt för att hämta ny kraft att fortsätta. De sista gångerna vi arbetade ihop pappa och jag, blev det många fem-minuters-pauser. Då var pappa gammal och trött. Ändå gav han sig inte. In i det sista skulle han hjälpa till. Kanske är det därför jag valt att låta pallen finnas kvar trots att den för länge sedan borde åkt i containern på återvinningsstationen. Den står stadigt. Den har aldrig svikit mig när jag behövt något att stå på. Den har fått mig att nå upp dit jag ville nå. Dess karaktärer påminner helt om min pappa som troget under alla år ställde upp för mig. Jag är definitivt ingen samlare, trots mina gener. Jag slänger hellre än spar. Jag är sällan eller aldrig fäst vid saker, men det gäller förstås inte min pall.

Annonser

37 thoughts on “En gammal, ful och sliten pall…

  1. Hej Solveig, det drar väl ihop sig för dig med jobbet nu, kan jag tänka? Vilken rörande minnesbild du målar upp av din pappa, det är nästan så att tårarna vill fram för mig med. Vissa minnen kan verkligen sätta sig fast i saker, färger, dofter..
    Så bra att du har behållit pallen. Jag såg inte genast, att det är du som bloggar idag. Tänkte: nu har han fått nippran, vår gode Bosse – han är ju i högsta grad en ekorre, som samlar på ”bra att ha”- saker.
    Hädanefter kommer jag att tänka på dig och din pappa varje gång jag ser en sådan här pall.
    Våra föräldrar är väl värda att minnas… hur och när vi än tänker på dem, så är det alltid lika härligt att ha goda minnen. Även om de lockar fram tårarna ibland, så är det välgörande att tänka på dem – och man får klarare ögon efteråt.
    Och, ja tack, dagen var bra idag, så jag är nöjd med livet!
    Kram till dig för ett tänkvärt och ömsint blogginlägg! 🙂

    • Tack! Jodå, sommarlovet är slut. Konstigt att så pass många dagar kan gå så fort. Skolbarnen är lediga några få dagar till. Ja våra föräldrar är väl värda att minnas. Hur svårt det är att vara förälder förstår man först när man själv blivit det. Kram!

  2. Sådana där pallar görs inte idag. Dessa genuint arbetade och avvägda pallar står ”rycket” än idag.
    Jag har en rund sådan. Inte för att min far har använt den men väl en gammal svärfar. Men vet inte hur han använde den.
    För mig är det det säkraste i världen att stå på. Inget ikeavingel där inte.
    Kram på´re ❤

    • Som det fuskas när man tillverkar saker nu för tiden. Det är tydligen meningen att det ska gå sönder så snart som möjligt. Allt för att vi ska köpa mer. Kram!

  3. Du får mig att bli sentimental och minnas … jag har flera saker som fått följa med även på denna resan fast jag inte alls ”borde” tagit dem med. Men där minnena är etsade för livet är det svårt att slänga eller ”förnya”. Tack för en fin text och jag känner av dina känslor som är så varma och betyder så mycket. Ha det så gott i dina nya uppgifter förresten! Kram till er från oss i röran!

    • Så bra att du tog med saker som betyder något för dig. Lycka till i allt jobb. Hoppas att ni får det bra på den nya platsen.

  4. Såklart man inte kan slänga en sådan klenod full med pappaminnen! Jag minns när jag jobbade på kyrkogården för hundra år sedan, då tog vi alltid ” fem minuter” varje timme. Jag älskade det… 🙂

    Kraam på dig Solveig!
    Petronella

  5. Å vad jag känner igen det du skriver om det fula som är så fint att det får följa med genom livet – oommålat och slitet, men fullt av det som inte går att beskriva egentligen, alla minnen, alla känslor. Tack för påminnelsen/kram M

  6. Just så. Det är inte det nominella värdet på en antikvitetsauktion som gör en sak värdefull på riktigt. Det är hur tinget har använts, och av vem, som avgör det verkliga värdet.

    Lustigt, i mitt föräldrahem har vi en pall, eller egentligen en stol där ryggstödet är borta, som har använts på liknande sätt som din pall. Som snickarbänk, trappstege och förmodligen också som viloplats ibland. Trots sitt omålade skick och oglamorösa användning påpekade min far att egentligen var han lite rädd om den ändå. Den hade sin historia.

    I en liten stuga en bit bort bodde i min fars ungdom en man som var förlamad i benen. Om han hade haft polio eller vad det berodde på vet jag inte, men han kunde inte arbeta fysiskt, utan försörjde sig genom en sorts kioskverksamhet.
    I hans lilla stuga samlades bygdens ungdomar om kvällarna, och satt och pratade och jamsade, ungefär som på en fritidsgård. Det kunde gå ganska livat till ibland, och mitt i detta satt stugans förlamade ägare.
    Han tillhandahöll en del varor, som choklad, godis, cigarretter med mera. Mannen satt på kanten av sin säng, och den som ville handla fick själv ta det den ville ha på bordet, och sedan lägga pengarna för varan på en pall intill mannen. Antalet småmynt som passerat fördjupningen i mitten på sitsen var många, väldigt många.
    Det var denna gamla pall som min far ropat in på auktionen efter den lames död. Det fanns många minnen kring den enkla möbeln. Hyss, trams och skratt. Och det skulle aldrig ha fallit någon in att inte göra rätt för sig och inte betala för det som den tagit, även om kioskrörelsens ägare var orörlig. Om inte annat så skulle de andra ungdomarna tillrättavisat vederbörande.

    Så, även om min far använde pallen flitigt, försökte han ändå att låta bli att såga i den och att spilla alltför mycket färg på den. Den hade en sådan bakgrund att den var lite värdefull trots allt. Fast det bara var en gammal omålad brun stol utan ryggstöd…

    • Tack! Vilken fin berättelse du bjuder på. Det är verkligen roligt när man får veta bakgrunden. Jag förstår varför din pappa ropade in stolen på auktionen. Så bra att han förde berättelsen vidare till dig. Kram!

  7. Nej pallen måste du ha kvar. Förstår precis hur du känner. Har en liknande erfarenhet; har kvar mammas trestegspall som jag inte kommer ihåg hur gammal den är. Den står nu i vårt kök, lite sliten men såå fin för mig och fprtfarande användbar. Det känns bitterljuvt i magen varje morgon när mina ögon landar på pallen.

    • Bitterljuvt är ett fint ord. Man blir glad och ledsen på samma gång. Vi får fortsätta att ta hand om våra pallar. Kram!

  8. Fråga till Bosse. Är det den Italienska filmen La Cosa Bella du menar att ni köpt in?. Nu blev jag sugen att ta en promenad till biblioteket och låna några filmer 😉

    Jag fick tårar i ögonen när jag läste ditt gästinlägg, så fint och rörande skrivet. Den pallen skall du verkligen ha kvar och jag tycker den är fin också med sitt naturliga slitage. Härligt att du hade sån fin och stöttande far sånt betyder mycket. Jag har själv några tavlor som jag fått av min pappa och dom hänger på väggen som ett fint minne. Han var intresserad av konst och kände konstnärerna han köpte dom av. Ditt inlägg väckte så många minnen så det påverkade djupt. Tack för den den fina rörande läsningen

    Kram från Malin

    • Bra med texter som väcker minnen till liv. För minnen är ju det vi får leva på när vi inte längre har personerna som skapade minnena, kvar hos oss. Kram!

      • Jag antar att jag skrivit om den i bloggen men det måste ha varit ett tag sen.
        Tack för att jag fick vara med på ett hörn.

  9. Just de sakerna är de som är värdefullast. De där som har präglats av människor som man håller av. De där fem minuterna är viktiga 😉 Min farfar sa ofta att på söndagarna tog han fem minuter på lilla visar´n 🙂 Du skriver väldigt fint om din far, sådant är så härligt att läsa.
    Tack för att du delade med dig!!
    Kramen

    • En till som ”tar fem minuter”. Kanske det var ett vanligt uttryck förr i tiden. Tror att vi nutidsmänniskor behöver de där pauserna också. Kram!

  10. Hej, Jag tycker att den där pallen är vacker! Om den var min så skulle jag nog måla benen i en ljus färg, kanske antikvit och behålla ovansidan/sitsen som den är med sina spontana färgfläckar som minner om alla händelser pallen varit med om. Eller så skulle jag som du behålla den precis som den är, vacker och talande på sitt eget lilla vis.
    Kramar Christina

    • Häftigt om man kunde ta reda på vilka olika renoveringar som lämnat spåren. Det är som en dagbok. Fast det är ju lite spännande att bara gissa också och helt omöjligt att få reda på sanningen… Kram!

  11. Känns som om din fina pall har ett varmt hjärta….jag skulle nog bevara den i det skicket som du har där….den talar sitt tydliga språk och den har en sådan historia och charm!
    Önskar dig en trevlig helg
    Kram Lollo

    • Jag gillar pallens karaktär. Den får stå kvar i min klädkammare och komma fram när den behövs även i fortsättningen. Trevlig helg till dig också. Kram!

  12. Vissa ”saker” tar man till sig lite extra då det kan vara minnen som framkallar….liksom kännslor. En sak behöver inte bara vara en sak då även den kan vara ett litet liv. Man blir förtjust liksom i vissa saker som gjör dem levande.
    Ha en jättefin fredag nu Solveig.
    Kramen!

    • Eftersom mitt minne ibland känns mer som ett såll 🙂 är det tur att jag kan förankra mina minnen i vissa saker. Trevlig helg! Kram!

    • Nu har jag läst om din mormors pall. Så fin den blev. Med tanke på att det som tillverkades förr i tiden gjordes rejält och för att det skulle hålla, så har din pall en lång framtid att se fram emot. Kram!

  13. Vilken fin pall! Och vilka fina minnen som hänger ihop med den 🙂 Vissa saker sparar man, inte för att de är värdefulla, utan för att de är förknippade med vissa händelser eller en viss person.
    Ha en fin helg!
    Kram

    • Visst är det så. De saker som hör ihop med fina minnen ska man vara extra rädd om. Hoppas att du har haft en bra helg! Nu är den redan slut… Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s