Tio veckor springer iväg fort när livet är snällt. Nu är det dags att skicka in tionde och sista korsorden till Hemmets Veckotidning.
Än så länge har vi vunnit en gång. Två stycken Sverigelotter kom med posten. Det ovanliga var att vi vann på bägge lotterna. Bli inte förvånade om det kommer inlägg på bloggen från Maldiverna. Eller inte…det finns andra saker som börjar på M… madrasser som kan fyllas. 🙂
Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag om att längta och vänta. Var sak har sin tid. Hemmets Veckotidning och korsorden hör för mig ihop med härliga sommartider och pauser mellan olika aktiviteter. När vi hade helårsprenumeration försvann charmen och ersattes av en löjlig press. Måste hinna läsa och lösa korsord med tanke på att vi betalt tidningen. Istället gör vi numera såhär: När längtan blir för stark så köper vi ett lösnummer. Helst vid högtider när det är en tjockare tidning och fler korsord att kämpa med.
Ibland kan längtan övergå i spontanlösningar. När vi närmade oss Ängelholm och skulle köra på E6:an slängde jag ur mig frasen till Solveig.
”Hinner vi in till Nisses Konditori?”
”Du vill ha dina älsklingskakor? Klart vi gör, men det är ju inte säkert att de gjort några.”
Jag har som tur är ingen statistik på alla goda ”Nisses kakor” jag ”fått” genom åren. Alla gånger jag ringt och beställt när jag vetat att vi haft ärende till den trevliga lergöksstaden, slunkit in och hämtat en vit kartong med namnet Bosse Lindén på locket. (Nej. Jag skrev inte fel efternamn. Det är nästan aldrig det står rätt någonstans.) Fördelen med att ringa först var att det alltid handlade om nya fräscha kakor. Inte tal om annat än att det är en väsentlig skillnad om kakor stått framme i x antal timmar och dagar. En gång såg jag en kaka som rymde ut från… nej. Nu överdrev jag lite. 🙂
Tur i oturen. Det fanns bara fem kakor vid disken. Inga i frysen. Jag fick de sista. Dessa osötade kakor är en läckerhet som jag önskade att receptet var offentligt på.
Ibland är det dumt att säga att det gör vi nästa gång. Det gjorde vi inte heller när vi VAR i Smygehuk förra gången. Det var när vi kom hem som jag fick reda på att de hade ett häftigt vattenfall med stenar som kunde passat bra på byrån i vår hall. Jag blev mer och mer sugen på detta och när vi åkte förbi på väg 9 i lördags blev det ett stopp i Smygehuk. ”Sorry. De är slut. Jag kan säga till Leverantören att de ska ta hem nästa säsong.”
De orden tröstade mig inte alls just då. Eftersom tjejerna var med la jag mig inte ner på golvet och tjöt. Istället tänkte jag. Det var inte meningen. Hjälpte föga. Svårt att lura ”vill ha hjärnan”. Jag var själv förvånad att jag blev besviken. Brukar annars släppa sådant direkt. Gick ändå snabbt över när vi fortsatte ut på piren i den underbara sensommarvärmen. Vad bra. Då har jag ännu en sak att längta efter…
Hoppas att sommaren 2014 blir lika fin när vi kommer hit nästa gång. Längre ner kommer vi inte i vårt avlånga land. Då blir vi blöta.
Önskar er en fin avslutning på arbetsveckan. Nästa gång lägger jag in månadens boktips.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 