Månadens boktips – ”Surt sa räven om rabarberna” av Karin Brunk Holmqvist

Som Österlenälskare har jag inte svårt för att ta till mig ännu en bok från Karin Brunk Holmqvists romansvit om Österlen. Detta är den sjunde i den populära serien. Det är alltid en mysfaktor när man känner igen sig i den geografiska handlingen. I den småputtrande berättelsen ”Surt sa räven om rabarberna” följer läsaren två par som är koloniägare i Simrishamn och som dessutom bor i samma bostadsområde. De är i sjuttioårsåldern och har sålt sina hus som de haft i många år. Äktenskapet mellan Berta och Gunnar är ömt skildrat. Vänskapen till paret Hjördis och Konrad likaså. Det är inga stora saker som händer, tycker jag, men för kvartetten som annars lever ett stillsamt liv händer det en hel del utöver vardagen. Sådant som sätter vänskap och relationer på spel. Vem kan man lita på? Varför skriver Gunnar plötsligt en lapp mitt i natten i köket? Han skriver ju aldrig annars. Vem har stulit pengar från koloniföreningen? Hur farliga är de tuffa motorcyklisterna? Är Camillas stora bröst äkta? Gunnar är svag för sin mammas alla visdomsord men har en tendens att blanda ihop orden och begreppen, därav bokens titel.
Karins styrka är att hon kan fånga läsaren. Vi lär snabbt känna böckernas karaktärer med sina svagheter och styrkor. Hon gör det med en härlig värme och jag är alltid förtjust i hennes humor som är besläktad med min egen. Hon har verkligen funnit sin ”nisch” som kändes ny när hon slog igenom med dunder och brak. Numera är även hennes böcker översatta till danska, tyska och norska.
Om ni tillhör dem som inte läst någon av hennes böcker är ni lyckligt lottade. Jag lyckades först läsa och skratta högt åt pärlorna ”Potensgivarna” och ”Sirila gentlemän sökes”. Grannarna till vår hyrda stuga på Gotland måste ha undrat vad det var frågan om när jag skrattade så jag grät. Ribban låg så högt att det blev omöjligt att följa upp med en tredje succé, enligt mitt sätt att se på saken. Plötsligt blev jag besviken, tyckte att hon var medioker, trots att skämten och charmen stundtals fanns i texterna. En bok struntade jag i att läsa klart för den klarade inte mitt krav på att fånga mig på de första femtio sidorna. Jag var kanske för hård mot författaren. Visserligen har hon fångat tillbaka mig igen, men ändå kvarstår mina ursprungstankar, ”Potensgivarna” och ”Sirila gentlemän” blir svåra att överträffa.
Det var småroligt att följa Gunnars hemliga tilltag i koloniområdet. Jag log ofta när jag läste boken, men det dröjde ända till slutet innan jag skrattade högt. Eftersom jag ofta läser spännande och rätt otäcka böcker är det ändå trivsamt att sticka mellan med denna typ av bok.

Karin Brunk är en mycket populär scenpersonlighet och tillbringar en stor del av året på författarturné.
Boken är utgiven på Kabusa Böcker.

Två tabbar på tre minuter

Det är viktigt att utnyttja tiden. Inte låta tre minuter bara dunsta förbi utan att något vettigt uträttats. Jag har märkt att jag hunnit med t.ex. att tömma diskmaskinen och även sätta in nya saker i maskinen innan de tre minuterna är förbi. Det är när jag hunnit med ännu fler småprojekt, medan jag väntar på att tepåsen eller tekulan ska dra färdigt, som jag anar ugglor i mossen. Dumma knäppa timer. Korkade äggklocka. Kärt barn har många namn.
Vår timer är personlig. Det är viktigt att se efter att man inte av misstag har tryckt två gånger. Först PÅ och sedan AV, hundradelen efteråt, eller inte ens fått igång den personliga sega grunkan.
Denna fredag var det fredagen den 13 september. Mitt turnummer. Skrock är jag inte rädd för. Däremot störde det mig att det var så rörigt på vår fina köksö. Snabbt satte jag igång och röjde. Tog tag i den orangefärgade vattenflaskan och gick mot diskbänken. Säkert Lizette som haft den till tennisträningen igår. Sedan tror hon som vanligt att den ska få ben och hälla ut sig själv och hoppa in i skåpet igen. Jag hällde ut vattnet och tog diskborsten för att köra några varv… då såg jag tejpbiten med text på som satt fast längst upp på andra sidan flaskan … destillerat vatten… tankarna gick till kvällen innan. Jennifer hade kommit hem sent från praktiken i Lund. Det var redan mörkt ute. Istället för att ta det lugnt, satte hon igång med ett kemiskt experiment hon hade i läxa. Hon hade hållit på länge med att koka vatten och sedan fångat upp dropparna av ånga på locket. Vad uppgiften bestod av, kommer jag inte ihåg. Bara att vattendropparna skulle vägas på en speciell våg och till det dög ingen hushållsvåg.
Jag kunde inte låta bli att skratta när jag funderade på om jag inte kunde hälla i vanligt vatten och hoppas på att hon inget skulle märka.  😉
Dagen efter frågade hon sin pappa om det var han som trollat bort flaskan med destillerat vatten … hennes enda pappa svarade …

En väntan på hårda saker

Väntar med spänning på vilken bok som ska hämtas på biblioteket nästa gång. Karin Brunk Holmqvist har jag redan fått och läst. Nu vill jag ha en ny snart. Till dess får jag trösta mig med att ta någon i våra Billy-bokhyllor. Den här var lockande. Ett hjärta på en sandstrand. Vad står det för titel? Egenkär? Smygreklam? Mina fotsteg i ditt hjärta? Bäst att hämta läsglasögonen… för inte så länge sedan såg jag som en falk… 🙂
Vilken bok från min lista skulle du väntat extra mycket på? Du får välja från nästa lista också? 🙂

Beställda i september 2013 på Tomelilla Bibliotek; betyg mellan 1-5
(Min tjusiga Wordart-rubrik gick inte att kopiera ser jag)

1. Holmqvist, Karin Brunk – Surt sa räven om rabarberna, 3
2. Nesser, Håkan – Levande och döda i Winsford
3. Hellberg, Björn – Skamrask
4. Fredriksson, Anna – Augustiresan
5. Conlon-McKenna, Marita – Kockskola för ensamma hjärtan
6. Adler-Olsen, Jussi – Marcoeffekten
7. Robinson, Peter – I mörkrets skugga
8. Backman, Fredrik – Min mormor hälsar och säger förlåt

Ska  beställas i november:

• Wahlberg, Karin – Än finns det hopp
• Fredriksson, Anna – Augustiresan
• Cedervall, Marianne – Stormsvala
• Ranelid, Björn – Förbjuden frukt från ett fruset träd
• Mankell, Henning – Handen
• Jungstedt, Mari – Någonstans i mörkret
• Grisham, John – Svindlaren
• Simsion, Graeme – Projekt Rosie
• George, Elizabeth – En lögn att lita på

 

 

 

Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.

De tre vinnarna är…

Vad trevligt att så många skrev kommentarer under de tio dagarna och att det trillade in 24 tävlingsbidrag.

Det var IFK Göteborg-tröjan som jag sparade. Samma tröja vann också, med liten marginal över Kalle & Hobbe, när det gällde fråga två; vilken tröja som ni skulle ha sparat. Nio av er tjugofyra svarade rätt trots att jag försökte locka er att välja ett annat alternativ och slog några slag på känslosträngar. Tänk att hela åtta av tio plagg fick röster. Endast Jonas Thern och Ayia Napa blev utan röster på både fråga ett och två. Nu kom jag på en knasig sak. Egentligen borde jag lottat ut och skickat tröjorna som jag slängde, till de som valt att spara just den tröjan. En känsla säger mig att Solveig INTE gått med på det, även om jag strukit lite snällt på dem. Tröjorna alltså. 😉

Den hårda men rättvisa domaren drog först de två vinnarna efter de ”stenhårda” reglerna. 🙂  Sedan mjukande han till för att det var så roligt att dra lappar i den fina kristallskålen och bestämde sig för att köpa en lott till. Han klippte därför ut och vek ihop lappar med namn på de som missade tiden, men hann lämna svar innan han besökte bloggen imorse och lät dem vara med i extralottningen. Det finns ju t.ex. några timmars fördröjning mellan Ystad och Singapore och mellan Ystad-Uppsala & Fagersta. 😉

Stort GRATTIS till Skogsfen, Regnbågen och Petronella. Se nu till att vinna på era lotter. Det festliga var att alla tre valde rätt plagg som jag sparade.
Ps. Jag har kvar era adresser och ”bättre postnamn” från när ni köpte ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Titta lite extra noga i er postlåda på onsdag.

Tack till alla er som deltog i tävlingen. Ni är välkomna till den tionde tävlingen en annan gång. Först tänkte jag pröva på att ha en månadstävling på Facebook.
Hänger mina vänner på den har jag redan klart en annan till november, som ligger långt in till vänster i min skruvade hjärna. Syftet är att dra mitt strå till stacken för att lysa upp höstmörkret.

Imorgon ska jag bli ytterst seriös i mitt inlägg. Hoppas att ni är med mig då…

Tävling, Plagg TIO; Glenn från Götet

Vi började vår förlovningsresa i ett dejligt Köpenhamn, fortsatte därefter genom Skåne, Blekinge och tog Småland på hemvägen. Många spännande saker hände. I Asarum förstod Solveig att hon inte förlovat sig med en bilmekaniker. 😉 I Ljungby besökte vi ett mycket fint bibliotek. I denna stad hittade jag tröjan som jag i efterhand relaterar till fotbolls- sommaren 1-2, 1-2, 1-2. Om jag hade varit förbundskapten Olle Nordin så skulle Glenn Strömberg varit given på mittfältet i alla dessa tre matcher. Då hade de istället slutat 2-1, 2-1, 2-1 till Sverige och fortsatt spel i VM. När vi kom ”hem” fick vi reda på av en kompis att det fanns två lediga bibliotekarietjänster i Ljungby. Livet kan vara riktigt spännande. 🙂

Då var det dags. Klockan 23.59 ikväll är sista tävlingsminuten.
Innan dess vill jag ha svar på dessa två frågor:
a) Vilket av dessa tio plagg tror ni att JAG valde att spara?
b) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?

Jag drar en Trisslottsvinnare bland dem som gissat rätt på första frågan. Sedan får ALLA chans att vinna när jag drar en Trisslottsvinnare till.

Jag har nu hunnit svara på era trevliga kommentarer från plagg-inläggen. Några har bjudit på egna roliga äventyr. Ni som inte läst dem har missat ”grejer”. Jag uppskattar verkligen att ni bjuder på er själva. Tusen tack. Imorgon grattar jag två personer som jag hoppas vinner en gång till på sina lotter. Jag hade blivit superglad om någon av er vunnit riktigt stort.
Ha´ en bra söndag. Var rädda om er!

Tävling, Plagg NIO; Den kända musen

Den här tågresan till Göteborg kommer jag ihåg klockrent. Jag och den söta blondinen med hästsvans, hade det mysigt där vi flanerade omkring i solskenet. Förutom tröjan inköptes ett par tuffa skor. Minns till och med var och vad vi åt, liksom andra hemliga saker som vi gjorde på resan. 😉

Imorgon är det dags att tävla. Jag har läst era kommentarer och såg att Grevinnan Blåst redan har lämnat sina två svar på de två frågorna. Hon tycks vara övertygad om att nian och tian inte är aktuella. Kanske är hon upptagen av någon bal på slottet i helgen. 😀

Tävling, Plagg ÅTTA; Världens bästa kompis

Visst är det trevligt när det ligger oväntad post i brevlådan och inte Skattemyndigheten står som avsändare. Ovanför mitt dåvarande namn stod det Kåmpis. Ett internt ”stavskämt”. Tack Boel.

Tävlingsdag på söndag.
Nu är det bara två plagg kvar att visa upp. Det är kanske på tiden att berätta att inget av dessa plagg har suttit på min kropp, innan denna fotografering på hela tvåtusentalet, eller ens bott i våra garderober. Istället har de legat i en blå stor plastbox som blivit än mer rymligare eftersom bara ETT plagg finns kvar av dessa tio, i skrivande stund. Men som tur är har ekorren kvar fler hemliga klädesplagg som inte varit med i någon tävling. 😉

Tävling, Plagg SJU; Katten Gustaf

Denna speciella katt med sina personliga egenskaper finns i vår tidning Ystad Allehanda. Jag minns när jag packade upp ett paket som kom från en vän i London. I det låg en temugg med ett tufft tryck på Gustaf. Tack än en gång Åsa.

Till er som inte läste inlägget d. 12/9.
Tävlingsdag: Söndagen den 22 september. Två personer vinner var sin Trisslott. Jag kommer att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men ni får givetvis skriva om ni vill. Jag tänker ägna mig helhjärtat åt marknadsföring av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Den här gången handlar det om två frågor:
a) Vilket av dessa tio ”gamla ostrukna plagg” tror ni att JAG valde att spara?
b) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?
Lycka till!

PS. Efter att ha sett bilderna har jag kommit fram till att jag ska byta efternamn, för att inte längre förknippas med denna person. Solveig Liljedal DS. 🙂

Tävling, Plagg SEX; Bibliotek eller Rock´n roll

Svarta tröjor ska man inte ha på sig när det är stekhett ute. Men staden Borås, där jag gick på bibliotekshögskolan, är känd för att ha mycket regn. Svår stad att klä sig i. Svårt också att se om Janne Schaffer har längre tunga än gubben på bilden. Vad kan det vara för låt? Antagligen en Blogglåt. 🙂