Jag kunde inte låta bli

Att jobba på posten som brevbärare var världens bästa sommarjobb. Samtidigt kunde det vara tufft om man inte var varm i kläderna och inte kunde sitt distrikt. Just denna dag var jag klar tidigt med mitt egna distrikt. Fortfarande med fullt betalt, cyklade jag iväg ut i friheten.
Stackars Lina hade det värre. Hon hade inget eget distrikt, som den sommarjobbande student hon var. Just nu befann hon sig på en av sina första dagar på ett område där det bodde mest personer från andra länder. Därför tog det extra lång tid att ”sätta” posten inomhus när mottagarna hade långa namn, som var svåra att skilja åt. Man följde en fastighetsbok (oftast två) och sorterade allt i den ordning som utdelningen skulle ske i. Lina hade bara trappuppgångar i bostadsområdet. Hon hoppades säkert att posten låg i rätt ordning i väskorna på den gula cykeln. Annars skulle hon få cykla tillbaks på sin tur och behöva springa upp i samma trappa igen. Inte så kul i sommarvärmen och ytterst pinsamt om någon person såg fadäsen i ett fönster, eller om någon stressad person längre fram ville ha sin post fort. Förhoppningsvis hade Lina två gummiband om varje ”trappbunt” och hade dragit åt rejält på remmarna om posten, som låg i sidväskorna. Garderat sig om cykeln skulle blåsa omkull samtidigt som hon befann sig överst i en trapp. Jag tror att hon i denna stund var nöjd med att ha lämnat postverket och kommit ut i friska sommarluften på sin runda.
Lina var en go tjej. Jag hade skojat mycket med henne. Hon var en ”falsk” rödhårig tjej som jag kallade för My Carrot. En glad person med både humor och temperament. Min rymliga tvåa var som ett öppet hus, så det hände att hon kom hem en sväng till mig och tjatade, eftersom vi bodde ganska nära varandra. Det här inlägget har jag lagt in på Pracital Joke. Någon har kanske noterat det. Varför händer inget tänker en stressad läsare. Lugn och fin. Ser ni Lina framför er? Hon är rätt glad över sitt sommarjobb. Visserligen är hon svettig i den blå postskjortan, har ni bra bildseende så ser ni två våta fläckar i armvecken. Lina tar en klunk vätska från en flaska innan hon hastar in i nästa trappa med sin bunt post. Hon vet att hon är halvvägs in på distriktet. Tänker säkert på något roligt hon ska göra till kvällen. Det hon inte vet är att en viss postanställd brevbärare i civila kläder råkar befinna sig en liten bit bort bakom en häck.

Det gick bara inte att hindra mig. Jag försökte inte ens. Kollade bara så kusten var klar. Snabbt sprang jag fram och svängde upp stödet. Rullade bort det gula fordonet bakom ett hörn där jag fortfarande hade bra koll på läget. Annars hade det inte varit kul. Jag ville inte missa något av föreställningen.
Lina hade ett spännande kroppsspråk som tilltalade mig mycket. Helt klart åt det teatraliska.
Hon gjorde mig inte besviken. Visst tog det ett par sekunder innan hon såg något, men jag hade gott om tid och kunde förlåta henne. Avståndet var inte långt. Min hökblick såg allt. Minspelet. Den flackande blicken. Huvudet som vred sig åt alla håll. Inte en människa i närheten denna varma sommardag. Hon tog några steg åt ett håll. Tvärstannade. Ruskade på huvudet. Slängde ur sig fraser som jag inte vill skriva ner här på bloggen.
Cykeltjuven ville inte göra plågan för lång. Okej. Jag åkte på några nyp och det vevades vilt med armar innan jag samlade in dem. Ord flög i luften. Det blixtrade till i de bruna ögonen innan hon snabbt mjuknade och jag fick en riktig björnkram.
”På ett vis är jag glad för att du dök upp, både med cykeln och all post. Samtidigt Bobo vet jag inte om jag vill döda dig eller krama dig.”
”Du kan få en glass vid kiosken medan du funderar på det.”
Straffet stod jag ut med. Jag tog varannan trappa resten av distriktet. Lina tyckte att vi skulle göra om det nästa dag. Jag lovade inget. 😉 Man måste variera sina PJ. En annan dag gjorde jag och Lina ett PJ ihop. Vi var av samma skrot och korn. Inget kunde stoppa oss när vi såg möjligheten framför våra näsor en lördagsförmiddag. Tredje part fick en chock, men hade ett bullrande skratt och slog inte ihjäl oss.

PS. Ni får gärna dela med er av något PJ ni gjort. DS

Annonser

52 thoughts on “Jag kunde inte låta bli

  1. Hahaha!! Jag älskar PJ om de är roliga, elaka som gör ont eller förnedrar gillar jag inte, men ditt var kul. Jag ligger just nu i fosterställning men detta hindrar mig inte att fundera ut nya illdåd. Jag har ett på gång till nästa vecka och funderar på om jag ska dra med mig hela grannstyrkan på detta. Måste fundera ett varav till för jag är nämligen inte säker på att det jag planerar är riktigt lagligt….

  2. Men jag kan ju alltid utföra det själv om det inte är riktigt lagligt. Fast då kan jag ju inte berätta efteråt heller…..
    Fortsätter att fundera.

  3. Snälla PJ är helt OK… och det här var ju både kul och ganska så oskyldigt 🙂
    Hm… om jag har gjort något… du skojar va… skulle aldrig komma på tanken 🙂
    Kram

  4. Haha, du är för rolig! Jag skar mig ganska rejält med kökskniven en gång och Dennis plåstrade om och var orolig och allt sånt. Det var blod lite överallt i köket. En vecka senare smörjde jag in handen med mosade blåbär och skrev hjärtskärande så han kom rusande med andan i halsen och skulle plåstra om men då började jag skratta 🙂

  5. Hahahaha! Jo, jag kan se mej hela alltet utspela sig framför mina ögon.
    Men jag tycker att det var ett roligt PJ för du gottgjorde ju det sen och sprang i trapporna … 😉

    Att ge och ta är min melodi.

    Ha en fin kväll.
    (jag har lagt in din blogg på min blogglista så jag inte missar några inlägg hos dej. Är det OK?)

    • Det är alltid härligt att kunna ge och ta med sina medmänniskor. En del märker man har glimten i ögat direkt, medans andra kan behöva en startsträcka. Så är det med vänskap också.
      Hoppas du har en bra tisdagskväll. Jag blir inte alls arg för att du lagt mig till din blogglista. 🙂 Jag har dig bland mina favoriter.

  6. Oauh JÖSSES så ilsk jag skulle ha blivit på dig! I ungefär en halv minut! Du var ju så snäll att du gav tillbaka cykeln nästan genast. Tänk, en kollega som jag jobbade med för många år sedan, han var inte lika snäll kan jag säga! Han gömde mina jobbnycklar och såg mig rusa
    runt och leta till jag var gråtfärdig. Honom var jag arg på i flera minuter;)
    Kram!
    (Ebbe! Om du skulle snubbla över detta, din oförrätt är inte glömd! Vi jobbar inte ihop längre, men jag känner flera av dina kollegor, moahaha!)

  7. Ett PJ är ju roligt och oförargligt hihihi.
    Jag ser allting framför mig. Lina med den blå skortan där hon försöker uppfylla vara en värdsvan brevbärare. Hon svettas, blir ängsligare och ängsligare och jag förstår hon funderar hur hon ska hinna med sig. Sen alla dessa utländska långa namn att försöka läsa av. Hinner hon????? hinner hon hem innan natten? *ler*
    Sen står du och lurpassar på henne hahaha,,,,jättekul tycker jag.
    Ha nu en fin vecka på dig!
    Måndagskram från mig!

  8. Ingen konst att leva sig in i det hela då du beskriver det så bra.. Undrar just om man har en rätt till en motionstimme i veckan på posten oxå. Eller vad de använder friskvårdspengen till;)
    Vi satte fast massor av reflexer på våra kläder som var svarta. Jag bodde ju på landet så det fanns ingen gatubelysning utan det var kolsvart. Vi ställde oss i diket där det var en raksträcka och så fort vi såg en bil komma så sprang vi fram och studsade en stund på vägen för att sen springa in i skogen. Gissa om många tvärbromsade och hoppade ur bilen för att se vad detta var för ufo som de sett. Ha en bra start på den nya veckan.

    • Vi hade en massa häftiga sportaktiviteter. Sedan brukade jag ställa upp i Post-SM i flera sporter och fick komma ut och resa.
      De där chaufförerna glömmer nog aldrig de stunderna. Att ni bara vågade. En del lättade säkert på gasen efteråt vid nästa kvällskörning.
      Kram

  9. Nu känner jag verkligen igen mej…som gammal postiljon!! Började min bana på cykel, och hör och häpna, avancerade sen upp till lantbrevbärarvikarie!! Där tror jag livet liksom började…att susa fram (på den tiden i egen bil) på alla dessa grusvägar, och på den tiden innan det var krav på vinterdäck efter ett viss datum…där satt matchen!! Den som vågade köra med sommardäcken på längst i vintertid, den vann…må så vara att nån ”bonne” fick dra upp en då och då ur ett krondike, det hörde nästan till liksom…Jo, jag vann ett år, vinterdäcken kom aldrig på, en röd Fiat tog mej runt hela den vintern, i folkmun kallad Röda Faran fick jag veta efteråt. Idag kan man undra om vi lantbrevbärarvikarier var helt befriade när det gällde hjärnceller…Så jag känner igen mej i både Lina och dej!! Skrattade gott när jag läste den historia!!
    Kram kram

    • Hej kollega! Tusen tack för en härlig och fyllig kommentar. 🙂 Jag har också tagit hjälp av snälla bönder med starka traktorer.
      Undra hur många storys det går om ”Röda Faran” i dina trakter. Finns kanske folk som flyttat iväg för att skräcken var för stark och påverkade nerver och sömn. 🙂
      Vet vad du menar. Man får inte vara dum för då hamnar man på posten, brukade vi säga.
      Postkramisar

  10. Jag är inte förvånad att du hittar på bus, du har den glimten i ögat (åtminstone vad jag sett på de bilder du lagt ut).
    Eget PJ? Måste tänka. När jag var yngre hittades det på en hel massa hyss, numera handlar det mest om att inte röra ihop vardagen. 🙂 Mig är det däremot väldigt lätt att driva med.
    Hoppas att du inte blåser bort i Ystad, vinden körde igång rejält för en stund sen.
    Kram

  11. Roligt med PJ även om jag sällan har utsatt någon själv. En rolig gammal känd PJ är väl denna:

    – Har du sett ändringen på toaletten?
    – Nej
    – Gå och titta får du se.
    – Jag såg inget som var ändrat.
    – Så du inte ÄND RINGEN????

    Den har jag blivit utsatt för och fattade ingenting. Men det var en massa år sen :-).

  12. Det var bra!
    Nej, jag kan inte dela med mig tyvärr. Jag är i total avsaknad av all slags humor…..typ!
    Det är trevligt med skojsiga upptåg!
    Agneta kram

  13. Hi hi! .-D Jag hade nog inte heller kunnat låta bli… 🙂 Kommer inte på nåt just nu att dela med mig av, men det kanske kommer längre fram. Får skriva om det i min blogg då. Ha en finfin tisdag! Kram!

  14. Har inte alls några svårigheter att se dig hitta på PJ. Själv är jag väldigt snäll och beskedlig och skulle aldrig komma på tanken. Det var ju snällt av dig att hjälpa till med postutlämningen sen. Hämnades hon aldrig på dig?

    • Tvärtom. Jag ser dig som en typisk kvinna som har mycket PJ på ditt samvete. För eller senare kommer din blogg att avslöja dig Gunnel. 🙂
      Vi hade många interna bus och gjorde ett ihop men någon hämnd minns jag inte. Det är inte klokt med många hundratals häftiga personligheter jag stött på genom åren. Många av dem minns jag knivskarpt. Andra är suddiga i kanterna. Flera riskerar att hamna delvis i någon roman eller här på bloggen. Oftast som ett alias.

  15. Att sommarjobba som brevbärare på betingets tid var suveränt. Jag var klar vid 10,30 men fick betalt till 15.00. Inte alla som kan ligga på stranden med full lön…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s