Den här tågresan till Göteborg kommer jag ihåg klockrent. Jag och den söta blondinen med hästsvans, hade det mysigt där vi flanerade omkring i solskenet. Förutom tröjan inköptes ett par tuffa skor. Minns till och med var och vad vi åt, liksom andra hemliga saker som vi gjorde på resan. 😉
Imorgon är det dags att tävla. Jag har läst era kommentarer och såg att Grevinnan Blåst redan har lämnat sina två svar på de två frågorna. Hon tycks vara övertygad om att nian och tian inte är aktuella. Kanske är hon upptagen av någon bal på slottet i helgen. 😀
Annonser
OK, här fick jag svaret på min fråga – innan jag han ställa den! Bra jobbat Bosse! Jag återkommer i morgon… 😉
Tänk att jag låg ett steg före för en gångs skull. 🙂
Du är så välkommen tillbaka imorgon. Ha en fin lördagskväll.
Ska du pinna iväg som Musse så förstår jag att du behöver kavla upp ärmarna. Det blir svårt att välja.
Han verkar ha full speed på bilden. Jag förstår att det är svårt att välja. Tänk om ingen väljer rätt alternativ och jag tvingas skrapa en lott själv och hamnar i en TV-soffa i höst. Då ska jag vinka till alla er, där jag sitter bekvämt med det rätta plagget på mig och diskret vinkar bort flugor med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. 😀
Imorgon Bosse ska jag välja…..hur det nu ska gå till, jag gillar flera. Kram
När de var nya gillade jag alla. Jag ser fram emot era svar.
Kram
Katten, Musen, tiotusen. Med den pågående 80-talstrenden är väl den tröjan inne igen. Ser skön ut! Hade kanske varit läge att börja använda den igen? 😉
Den ramsan minns jag väl. 🙂 Den där sista frågan doftar skumt. Något säger mig… att om jag svarar på den frågan så skulle… 🙂
Jag har nyligen upptäckt din blogg.Döm om min förvåning när jag läste om min älskade far, Bruno Onemark. Du har beskrivit honom exakt så som han var. Stort tack för dom värmande orden. Mvh Bengt.O.
Först och främst välkommen till min blogg. 🙂 Vad kul att du hittade hit och jag förstår att du måste ha blivit överraskad av att läsa om din älskade far. Bruno gav intrycket av att vara en underbar man. Jag minns när jag var ung och grön och inte visste vem som skulle jobba i värdeburen. Då var det en fröjd att redan på avstånd höra hur någon sjöng eller kvittrade trots tidig morgon och när man såg den mörka kalufsen smittades det goda humöret. Bruno var ett föredöme på många sätt på en arbetsplats. Var han likadan hemma måste han varit en suverän pappa. Både han och jag cyklade mycket så vi sågs på andra ställen också. Dessutom bodde vi ganska nära varandra under flera år.
M v h Bosse Lidén, på den tiden Bo ”Bobo” Petersson.