Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.

Annonser

54 thoughts on “Allvarligt samtal med Gud

  1. Så berörande och levande du berättar, Bo Lidén. Jag är så glad för din skull att Gud höll sitt löfte till dig den där gången. Ja, så svårt det var att vara barn på den tiden. När man ännu inte förstått att barn mår bättre av sanning än av lögner, hur välmenat det än är. Som barn känner man ändå på sig hur det är med de människor man älskar. Och rädsla kan verkligen förlama en människa, tro mig, jag vet.

  2. Vilken gripande berättelse. Såg just på TV igår att det är ovanligt att man berättar för barn om någon förälder är dödligt sjuk, och vilka konsekvenser det kan få. Ingen lätt situation att befinna sig i. Vad jag är glad att Gud höll sitt löfte. Kram

    • Jag trodde att det vänt mer åt det andra hållet i denna generationen. Det är inga lätta beslut att fatta när man väl hamnar i dem. Personligen tror jag att det är viktigt att man inte avskärmar barn helt. Risken är stor att man biter sig själv i svansen. Samtidigt är det ju så att om inget farligt händer har man oroat barnen i onödan. Det är så lätt att veta precis hur man ska göra så länge det inte är aktuellt. Känner man sina barn till hundra procent går det att anpassa ”kostymen”. Det handlar till mycket om i vilken ålder barnen befinner sig i och hur långt de kommit i sin personliga utveckling. Viktigast regeln är enligt mig att inte ”ljuga”. Då har man startat en lavin. Jag har tagit hjälp av Gud i många lägen. Min älskade mamma var alltför ofta sjuk under min uppväxt och är en av de största kämparna jag träffat på under min vandring på livets stigar. Kram

  3. Jag blir riktigt rörd och berörd när jag läser och jag känner med dig som barn. Inte skulle vi barn få veta … även om vi kände att något var fel. Det ”slätades över” och förringades, att vi förstod mera än de trodde. Kanske var det i välmening men man bör ta även barn på allvar. Jag tror, att Gud log när du lovade bort din fina bil. Han visade att han ville hjälpa och ge dig bönesvar även om du inte höll ditt ord. Det förlät han dig för. Du fick ändå en prövning när du blev förlamad även om det bara var tillfälligt. Tack för en fin berättelse och du har alltid något som man får ta med sig.

    Kram!

    • Det var nog vanligast att det var så i vår generation. Gud log säkert. Jag tycker det är riktigt intressant den där förlamningen som jag drabbades av. Vad starkt en kropp kan reagera även i en liten kropp. Den gick in i en slags försvarsställning/skyddsställning för en kort stund. Glad för att du tyckte om min berättelse. Kram

  4. Visst är det så, att barn förstår mycket mer än vi tror, just därför är det ju så himla viktigt att berätta på ett så naturligt sätt som möjligt vad det är som händer omkring dem. Himla skönt att det gick bra.

    • Det var andra tider då. De ville enbart skydda mig av kärlek och trodde att det var rätt taktik. Jag var också ytterst duktig på att kamouflera mina djupaste tankar väldigt tidigt i mitt liv. Ibland kunde jag inte låta bli att läcka ut mina tankar och frågor som visade/blottlade på att jag lyssnat genom stängda dörrar. Efterhand behärskade jag den konsten fullt ut på gott och ont.

  5. Rörd till tårar läser jag din berättelse. Så fel det kan bli, barn förstår och är kopplade direkt till sina föräldrars känslor. Det är alltid mycket mer svårt att ana än att veta. Vet du Bosse, jag tror Gud hörde dig men bestämde att du skulle få behålla bilen för att du (var), är den du är.
    Kramen från Skogsfen.

    • Där skrev du en mycket klok mening. ”Det är alltid mycket mer svårt att ana än att veta”. Du har så rätt. Jag tyckte han var riktigt hygglig och han har hjälpt mig fler gånger än denna jag tog upp här. Alla skyddsänglar som han skickat till mig är ett bevis på det. Jag vet inte om jag förtjänat alla. Andra kunde behövt dem mer.
      Kram.
      Ps. Hoppas att du är en hemlig miljonär nu.

    • Egentligen är det först i efterhand, när man har facit i sin hand, som man vet vad man borde ha sagt och gjort. Så är det när det gäller mycket här i livet. Det är därför det kan vara en god idé att snappa upp felen och inte göra om dem. Sedan finns det såklart en möjlighet att variera felen. ´Jag har haft många anledningar till att ta andra snack. Ibland dröjer det mellan gångerna. Allt är mitt eget fel.

      Tack för sista meningen.

  6. Tror jag förstår hur du kände det. Din berättelse berörde mig mycket och visar på hur känsliga vi människor är och hur det kan visa sig både psykiskt och fysiskt.

    Jag kommer väl ihåg känslan när jag var liten, när de vuxna liksom smusslade, att jag kände mig utesluten. Jag fick inte vara med i gruppen. Det är känsligt för oss flockdjur.

    • Kroppen och själen är fascinerande på många sätt. Kan reagera snabbt eller gnagande långsamt.

      Vi tillhör samma generation du och jag. Allt har sina för och nackdelar. Stängda dörrar och viskande röster lockar och oroar. Ibland kan jag dock tycka att dagens barn inte hinner vara barn länge utan ska alltför snabbt in i den hårda vuxenvärlden, ofta styrda kommersiellt.

  7. Det var en ömt och känsligt berättad hågkomst från barndomen, du Bosse. Det där med att benen inte bar, har jag största medkänsla med. Det visar hur hårt du ansträngde dig för att förstå och hur djupt din oro satt. Kanske var det kroppens och själens sätt att ge dig en respit, så att du fick vara ensam med dina tankar den dagen. Ibland blir det nödvändigt för att hämta in sig själv.
    Visst är det bra att det finns en kanal att hämta kraft och hjälp i, man kan inte behålla allt inom sig. Ett barn känner lika intensivt som en vuxen – med den skillnaden, att som barn har man inte erfarenhet nog att bena upp frågorna, när det krisar.
    Man behöver någon – finns inte det får man gå till en pats man själv kommer på… Tur du fann på råd!
    Jag tänker på Selma Lagerlöf, som var förlamad länge under uppväxten (vad jag minns nu, var det av okänd anledning) – men som på något sätt fick tillbaka förmågan att gå.
    Här är det äntligen sol idag efter mycket regnande och ”snöande” av omkringblåsande löv i vinden. Jag är i min bubbla, väntar på ”kuvertet” .. och på boken jag beställt … och så väntar jag in hösten. Det är kyligare nu. För 14 dar sen snöade det på ”något ställe”, så att det t.o.m. gick att göra en snögubbe, men det var inte i ”vår by”… lyckligtvis! Endast + 2 grader i natt, dock.
    Hoppas du/ni har det gott i Ystad! Hälsningar och liten kram/ L.

    • Tack för många kloka tankar om ämnet. Jag visste inte om det där med Selma Lagerlöf. Intressant att lära sig nya saker.
      Jag väntar inte in hösten, den kommer nog ändå. Istället knaprar jag på resterna av sommaren. Idag har jag suttit ute lättklädd i en skön sol under tre måltider.
      Här lär det dröja innan jag smyger ut och gör en snögubbe.
      Kram

  8. Vilken rörande berättelse om en liten pojkes känslor inför det okända!
    Jag kan mer än väl känna igen dina reaktioner inför att inte få reda på hur allt låg till. I alla välmening ville dina föräldrar skydda dig!
    Jag är själv uppvuxen under förhållanden då det ljögs, smusslades och gjordes allt för att hålla skenet upp, men vi barn förstod hur allt stod till.
    Tur att Gud hörde din bön och att du fick hem din mamma igen efter operationen.
    Kram, Ingrid

  9. Jag har försökt göra överenskommelser med Gud men jag har inte tänkt på att man ska erbjuda en bil! Ska ta det till mig och komma ihåg till nästa gång. En härlig berättelse som väcker en massa minnen från när man var liten samtidigt som jag känner den där lille killens oro. Glad att det gick bra för mamma!

    • Körde du med dockor som du hade slitet av håret på? Mysigt att läsa att du kände oron jag upplevde. Det var hemskt att bära själv. Det gick bra både den och många fler gånger. Egentligen skulle jag blivit utan mamma vid ett par dramatiska skeden när jag var liten. Det får jag skriva om någon annan gång. Kram

  10. Men åhhh….man blir verkligen rörd!! Än en gång…barn förstår även det som inte blir sagt. Och det har jag fått erfara på nära håll, minsta barnbarnet är väldigt sjukt, och när han var fyra år så frågade han om han skulle dö. Vad svarar man?? Ja…ärligt, alla kommer vi någon gång dit, men inget vet när. Man måste ta barns rädsla på allvar, den är lika viktig oavsett ålder. Men du beskriver så målande och levande att jag blir tårögd, och finns det nu en gud där uppe, ja då tror jag han också ler och tyckte du kunde behålla bilen!!
    Kram kram

    • Vad sorgligt om ditt barnbarn. Genast undrade jag om hur gammal han är nu, hur mår han. Det borde vara förbjudet att barn drabbas av allvarliga sjukdomar. Att bearbeta rädslan på rätt sätt är en viktig process som helst inte får gå fel. Tack för att du delade med dig. Måtte det gå bra för grabben. Kram

  11. Åh vilken berättelse. Och du lyckas så bra att förmedla den lille pojkens känsla. Trots att det gått så många år sedan dess. Kanske gjorde mina barn det också? Fast de är vuxna. För jag överlevde jag med.

    I tv (eller om jag läste i tidningarna) talade man om att barn MÅSTE få veta om deras föräldrar är livsfarligt sjuka. Oron förtär dom. De blir snuvade på saker de kanske velat prata med sin förälder om. En vän till mig var sjuk i ett år. Och hon visste att hon hade begränsad tid. Hennes sexåring fick vara med och veta hela sjukdomstiden. Och jag vet att han idag mår bra av det. Han fick chansen att ge sin mamma en extra kram. Han fick massor av kvalitetstid på ett helt annat sätt än om han inte vetat. Hennes vuxna barn fick chansen att prata, prata, prata. Och att få säga adjö. DET tror jag är viktigt.

    Jag var ärlig från första dagen gentemot mina barn. Att smyga, smussla och hålla undan. Nä det tror jag inte på. Kan bara säga hur glad jag är att din mamma överlevde sin cancer.

    Kram

    • Och jag är glad för att du överlevde din cancer. Alltfler gör det numera. Ändå är det en orättvis sjukdom med många ansikten, prognoser, lidanden och tårar. Så många i närmaste omgivningen som älskat de som drabbas, drabbas också på sitt personliga sätt. Jag anser att både du och din vän gjorde på det bästa sättet. Jag blev väldigt berörd av det du skrev. Tack för de raderna. Kram

  12. Så vackert och naket du skriver Bosse. Om rädslan att förlora någon man älskar och vetskapen om att något inte är som det ska trots att ingen har berättat. Hur mycket svårare det är att inte veta även om tystnaden säkert är tänkt att inte oroa. Och om hur då vi blir desperata köpslår med Gud och högre makter. Kanske var det så att Gud tyckte att du behövde både din mamma och din bil.

    Tack för ett vackert och tänkvärt inlägg Bosse. Ord som stannar kvar.

    Kram Lotta

  13. Så berörande och fint du berättar om när du var barn och dina funderingar och rädsla över din mammas sjukdom och operationen
    Och visst var det mycket speciellt förr att man undanhöll barn vissa saker för man trodde de inte skulle bli så oroliga och rädda då.
    vilket tyvärr kan bli tvärtom, för barn känner på sig och märker när något är fel
    Men visst kan det vara ett dilemma att veta vad och hur mycket man kan berätta för ett barn, och beroende på ålder…
    Mysig det du skrev sist….att Gud höll det du bad om, men du behöll din finaste bil 🙂
    kram

    • Tack Inger. Det är svårt att lura barn som är tänkare. Oro smittas. Det behövs inga ord för att känna det. Känner man sin älskade mamma vet man när hon mår bra eller inte. Svårare är det inte. Det var en annan tid då. Med sina för och nackdelar. Min mamma handlade av kärlek och omtanke. Tyckte att jag vid den tidpunkten var för ung. Vid senare tillfällen svarade hon mycket mer ordentligt på mina frågor. Tyvärr var detta inte enda gången hon drabbades av sjukdomar.
      Blir glad av att du gillar min text. Kram

    • Hoppas att ni bägge blev nöjda. Det är lätt hänt att man bara vänder sig till Gud när man vill ha saker. Fast jag har tackat också när det gått extra bra i livet. Som när jag såg att det fötts två friska barn med alla tår och fingrar på plats. Det är stort och inget man ska ta för givet.

  14. Så fint skrivet Bosse!
    Det är inte lätt det där att tala med barn om svåra saker men jag tror att det är bra att göra det ändå. Att vara öppen även med det svåra. Då kan man få möjlighet att prata om det, barnet får ställa frågor och det blir inte ett stort, svart okänt hot på samma sätt.
    För övrigt är jag glad att Gud hörde din bön. Din bil var Han nog inte så intresserad av, däremot att du valde att vända dig till Honom i en svår stund.

    • Tack Hanna! Våra egna barn har haft oturen att vara sladdbarn precis som jag och Solveig är. Därför har de alltför tidigt kommit i kontakt med sjukdomar och död. Flickorna har hela tiden följt med och varit glädjeämnen till sin farmor, mormor och morfar vid åtskilliga gånger. Jag tror att de förlängde deras liv. Där kan man prata om kvalitetstid. Naturligtvis är det sorgligt när jag tänker på att de inte har någon av de ”fyra stora” kvar. Fem dagar innan min mamma somnade in sjöng de luciasånger för henne. Jennifer sjöng med en klar fin röst solo på sin morfars begravning. Samma låt som han älskat att hon sjöng för honom vid besöken den sista tiden.
      Gillar din mening. ”Att vara öppen även med det svåra.” Gud är inte intresserad av det materiella. Hur skulle det sett ut. Jag vill inte ha avgaser i himlen och en tävlan om allt.

  15. Jag kom aldrig på tanken att erbjuda saker i stället för att lova att jag alltid skulle ha ett städat rum, sköta mig, koka kaffe, diska osv de gånger jag bad Gud om hjälp. Hade ju varit smartare. Min mamma var också sjuk i olika omgångar och precis som du skriver fick man ju aldrig reda på något…..”men” handen på hjärtat så är jag lika dan. Stackars mina barn! Måste bättra mig 🙂
    Önskar dig en fin dag och tack för ett mycket intressant inlägg som skapar eftertanke.

    Kram från ett soligt Karlskorna

    • Jag tror att du var smartare och erbjöd bättre saker. 🙂
      Sedan beror det på vad det gäller. Vet man att de är extra känsliga och att det kommer att gå bra det som hänt eller ska hända, finns det ingen anledning att oroa dem. Helst inte om de är uppe i något viktigt just då.
      Önskar dig en fin torsdagskväll. Usch vad kallt det blev fort. Nyss var jag ute och njöt i solen.
      Kram

  16. Tusan också jag missade ju svara på tävlingen hahaha. Jag som tänkte gissa på rätt tröja, jajaja så är det åldern tar ut sin rätt. Skriver man inte upp allting så glöms det bort.
    Jag har också ett sådant där minne från min barndom då min mor jobbade kvällar och min far skulle själv vara hemma med oss barn vilket jag inte tyckte om. Jag minns att jag sprang nerför trappan och kunde inte andas. Min mamma stannade hemma den kvällen och jag tänker på det ibland om det var så att jag var så rädd att jag inte kunde andas.Detta hände aldrig fler ggr.

    • Synd att du missade med tanke på att du hade rätt. Samma här. Utan anteckningar funkar inget. Så har det varit i flera år.
      Din kropp måste också ha drabbats av samma akuta tillstånd. Bara med den skillnaden att det satte sig någon annanstans i kroppen. Bra att det inte upprepade sig hos dig heller fler gånger. Tack för att du delade med dig.

  17. Din berättelse berör och gör mig både rörd och varm i hjärtat. Du berättar så osentimentalt och och ändå med innerlig känsla. Jag kommer att länka hit och hoppas att det är OK.
    Varma hälsningar,

  18. Klart jag har vetat hela tiden att du kan vara seriös också….Tycker det är skönt att man kan varva inläggen så som du gör…..Dessutom tror jag inte alls att du svek ditt löfte. Jag tror att det var Gud som lät den lille Bosse behålla sin bil.
    Kram

    • Ibland när jag lägger in något på kategorin ”Lite galet” önskar jag att det inte ska dyka upp någon ny läsare som blir rädd och inte återkommer till min blogg. Många kanske tror att jag mår på något speciellt vis när jag som ”idag” lägger in ett riktigt seriöst inlägg. Då kan jag berätta att jag skrev detta i förra veckan under samma dag som jag skrev fem andra inlägg av varierat innehåll. Det är roligt att variera sig. Precis som du verkar göra på din häftiga blogg. Min blogg var inte tänkt att vara en slags dagbok för mig när jag startade. Det jag lägger in kan ha hänt när som helst i mitt liv. Men ibland följer jag nutid.
      Ps. Jag har kvar alla mina plåtbilar från när jag var liten. Kram

  19. Det var en fin berättelse om en hemsk barndomsupplevelse. Skönt att det gick bra till slut med mamma. Visst funderade man som barn vad sjukdomen kräfta var, var de hemska djuren satt o gnagde och varför man inte kunde helt sonika plocka ut dem. Jag minns också att jag förväxlade sjukdomen äggvita med den verkliga äggvitan i skafferiet som det var på den tiden, inte kylskåp. Sen funderar jag förstås på om det var vanligt att man kunde låta en 6-åring vara ensam hemma när man reste bort. Men så var det kanske, minns inte.

    Uppgörelser med Gud har vi nog lite mans gjort och man kan rysa vid tanken på vad man utlovat mot att få sina önskningar uppfyllda. 😉

    • Tack ska du ha. När jag skriver en sådan här text går det inte att ta med allt omkring. Då blir det för långt och börjar spreta åt olika håll. Men det är alltid intressant för mig att läsa era kommentarer och tankar omkring mina inlägg.
      Lite extrafakta: Jag skulle gått i lekskolan mellan 9-12 den dagen. Sedan kom säkert en av kommunens reservmammor hem till oss. Jag har skrivet ett inlägg som heter ”Hon såg rött”. Jag lämnades aldrig vind för våg. Dessutom är jag ett sladdbarn så ensam var jag aldrig på kvällar och nätter. Men man kan vara ensam på många sätt. Tankar som maler. Obesvarade frågor. Begränsad erfarenhet av livet. I efterhand tycker jag att jag lärt mig otroligt mycket om livet inom olika områden. Vissa bitar hade jag gärna avstått. Tyvärr får man inte välja ut russinen i kakan. 😉

  20. Så fint skrivet… berörde mig djupt. Ibland tror man att Gud finns 🙂
    Skrev en längre kommentar i onsdags, men något hände… fick ett felmeddelande och det gick inte att skicka. Sedan har dagarna rusat iväg och jag har inte riktigt hunnit med…
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s