Månadens boktips – ”Surt sa räven om rabarberna” av Karin Brunk Holmqvist

Som Österlenälskare har jag inte svårt för att ta till mig ännu en bok från Karin Brunk Holmqvists romansvit om Österlen. Detta är den sjunde i den populära serien. Det är alltid en mysfaktor när man känner igen sig i den geografiska handlingen. I den småputtrande berättelsen ”Surt sa räven om rabarberna” följer läsaren två par som är koloniägare i Simrishamn och som dessutom bor i samma bostadsområde. De är i sjuttioårsåldern och har sålt sina hus som de haft i många år. Äktenskapet mellan Berta och Gunnar är ömt skildrat. Vänskapen till paret Hjördis och Konrad likaså. Det är inga stora saker som händer, tycker jag, men för kvartetten som annars lever ett stillsamt liv händer det en hel del utöver vardagen. Sådant som sätter vänskap och relationer på spel. Vem kan man lita på? Varför skriver Gunnar plötsligt en lapp mitt i natten i köket? Han skriver ju aldrig annars. Vem har stulit pengar från koloniföreningen? Hur farliga är de tuffa motorcyklisterna? Är Camillas stora bröst äkta? Gunnar är svag för sin mammas alla visdomsord men har en tendens att blanda ihop orden och begreppen, därav bokens titel.
Karins styrka är att hon kan fånga läsaren. Vi lär snabbt känna böckernas karaktärer med sina svagheter och styrkor. Hon gör det med en härlig värme och jag är alltid förtjust i hennes humor som är besläktad med min egen. Hon har verkligen funnit sin ”nisch” som kändes ny när hon slog igenom med dunder och brak. Numera är även hennes böcker översatta till danska, tyska och norska.
Om ni tillhör dem som inte läst någon av hennes böcker är ni lyckligt lottade. Jag lyckades först läsa och skratta högt åt pärlorna ”Potensgivarna” och ”Sirila gentlemän sökes”. Grannarna till vår hyrda stuga på Gotland måste ha undrat vad det var frågan om när jag skrattade så jag grät. Ribban låg så högt att det blev omöjligt att följa upp med en tredje succé, enligt mitt sätt att se på saken. Plötsligt blev jag besviken, tyckte att hon var medioker, trots att skämten och charmen stundtals fanns i texterna. En bok struntade jag i att läsa klart för den klarade inte mitt krav på att fånga mig på de första femtio sidorna. Jag var kanske för hård mot författaren. Visserligen har hon fångat tillbaka mig igen, men ändå kvarstår mina ursprungstankar, ”Potensgivarna” och ”Sirila gentlemän” blir svåra att överträffa.
Det var småroligt att följa Gunnars hemliga tilltag i koloniområdet. Jag log ofta när jag läste boken, men det dröjde ända till slutet innan jag skrattade högt. Eftersom jag ofta läser spännande och rätt otäcka böcker är det ändå trivsamt att sticka mellan med denna typ av bok.

Karin Brunk är en mycket populär scenpersonlighet och tillbringar en stor del av året på författarturné.
Boken är utgiven på Kabusa Böcker.