Ett så litet ord

Skrivet för tre veckor sedan

Vilket härligt höstväder vi haft länge. Jag försöker verkligen vara ute och ta tillvara på så många stunder som möjligt. Min dagliga motion blir gärna en cykeltur.

När jag klättrat upp en bit på Ystads vägar och kunde se mitt älskade hav sänkte jag tempot och sög in intrycken. Då kom en okänd man i min egen ålder gående med en kasse från Rusta i handen. Han sa bara ett ord till mig.
”Hej” och jag svarade med samma ord tillbaka.
Fast det var solsken runt omkring mig och jag mådde som en prins blev jag ännu mer varm av detta enda, vänliga ord. När jag tog nästa uppförsbacke bar mannens ord mig på ett osynligt vis. När jag blev andfådd innan toppen vid Vattentornet dök några moln upp på himlen. Jag tänkte på en morgon förra året när jag tidigt gick ut för att hämta in Ystad Allehanda i vår låsta låda. Samtidigt kom den nyinflyttade grannen ut från sitt hus mitt emot. Han gick till bilen för att åka iväg till jobbet. Alltid går han bakom bilen och sätter in en väska i bagaget. Vi hade bara vår lilla smala gata mellan oss.
”God morgon”, sa jag med en trevlig sommarröst.
Han bara glodde på mig. Först trodde jag att han inte hade hört mig. Att han hade lurar i öronen. Sanningen låg inte där. Jag har mött personer som bott på samma område som inte hejat tillbaks på mitt hej förr, men detta var så nära, grannen mitt emot. Jag måste erkänna att jag var sur på honom länge. Som en elefant. Hans fru hejar alltid och vi byter fraser med varandra när vi möts på dagarna. Under en lång stund lät jag honom bestämma tempot. Jag tittade på honom. Sa han hej, sa jag samma ord tillbaka. En gång i somras gjorde han en repris. Jag var på väg ut från vårt garage och paret var på väg mot sin bil mitt emot. Var och en på sin sida av bilen. Jag säger hej och tittar på båda personerna.
”Hej”, säger frun glatt.
Jag kunde inte låta bli utan sa hej en gång till och tittade denna gång enbart på honom.
”Hej”, säger då frun igen. Nu ännu gladare.
Efter det slutade jag titta på honom. Nonchalerade.
Nu har han börjat heja igen. Jag tycker det är jobbigt med sådana personer. Det händer att jag är trött och hoppas att jag slipper möta någon när jag går ut till bil, cykel eller till något annat ärende. Ibland väntar jag ut någon om jag inte har bråttom. Men aldrig, aldrig att jag varit oartig och stått och glott på någon som sagt hej till mig utan att svara på hälsningen.

Annonser

Månadens boktips – ”Marcoeffekten” av Jussi Adler-Olsen

DSCN95680009

Än en gång har jag varit uppslukad av avdelning Q. Denna gång har själva storyn fångat mig mer än kontakten med Carl Mörk, Assad och Rosie i teamet vars jargong som alltid är rå, härlig och full av ironi. Adler är mästerlig på att fånga läsarens uppmärksamhet. Det känns verkligen som att jag befinner mig på gatorna i Köpenhamn. Att jag måste akta mig för klanen och är rädd för alla skuggor och människor där jag står och försöker läsa av situationen.
Detta är femte boken om avdelning Q. Tempot är uppskruvat och går ibland över gränsen när det gäller våld som jag vill läsa om. Samtidigt blir det naturligvis mer realistiskt. Det är en svår balansgång och gränsen har flyttats iväg i modern litteratur om vad man får skriva om. Inget får snart lämnas åt läsarnas fantasi.
Intrigen och personteckningen är lysande. Spänningen byggs upp steg för steg. Humorn är en härlig krydda i alla böckerna. Språkförbistringen mellan Carl och den hemlighetsfulla syriern Assad är underbar även i denna bok. ”Nästan polisen” Rose som tidvis är lagd åt det schizofrena hållet har fått större plats i denna bok. Trion har som vanligt stora samarbetsproblem med övriga avdelningar som finns över deras källarkontor. Carl Mörk bor i sin egen villa i ett lite speciellt kollektiv som består av hans före detta frus odrägliga son, en helt förlamad före detta kollega, dennes personliga assistent och hans pojkvän som är sjukgymnast. Om ni vill lyssna till boken ska ni veta att Stefan Sauk gestaltar bokens personer helt suveränt.

Kort handling: Den statslösa och kriminella femtonåriga Marco startar en lavin av händelser när han förstår att han måste rymma från sin farbror Zola som håller sin klan med järngrepp. Först råkar Marco se… sedan får han inte en lugn stund på Köpenhamns gator.

Kort sammanfattning: Detta är kriminallitteratur när den är som bäst. Jag har ju haft Adler-Olsen som månadstips tidigare.

Boken är utgiven på ett förlag som heter Albert Bonniers förlag. Ligger i Stockholm. 🙂

Tjugo frågor har fått sina rätta svar

Stort GRATTIS till oktobermästaren Signhild Hortberg som vann min Facebooktävling. 😀

Slutställning:
1. Signhild Hortberg, 19.5 poäng
2. Pia Boman, 14 poäng                  
3. Lisbeth Lippe Forsberg, 13 poäng
4. Åse Holmander, 10 poäng           
5. Lotta Modin, 9.5 poäng

6. Cecilia Ottosson, 7 poäng
7. Susan Adelbrant, 6 poäng
8. Boel Sjöberg, 5 poäng
9. Maria Nilsson, 4 poäng

10. Annika Bengtsson, 3 poäng       
10. Annika Sohlin, 3 poäng                           
10. Monica Jelander, 3 poäng
10. Ethel Hedström, 3 poäng
10. Ingela Harrysson, 3 poäng
10. Marianne Sturk, 3 poäng

16. Kenneth Jonsrud, 2 poäng
16. Joanna Björkqvist, 2 poäng
16. Börje Carlsson, 2 poäng
16. Birgitta Henriksson, 2 poäng
16. Annika Laack, 2 poäng
16. Kerstin Johansson, 2 poäng
22. Lena Larsson, 1 poäng
22. Anette Åkesson 1 poäng
24. Övriga kämpande personer

Extra fakta: 120 poäng är utdelade. 23 personer fick poäng. Endast två män med på poänglistan. 10 olika segrare. Personerna med blå färg vann minst en tävling. Extra applåd till dem som lyckades komma fyra några gånger.

Envis som synden

Ibland är det en fördel. Ändå undrar jag ibland om inte min envishet kommer att ta död på mig en vacker dag. För någon vecka sedan kom jag på att jag skulle kunna fortsätta med en Novembertävling på Facebook. Eftersom jag sparat häftiga idéer från bland annat korsord genom många år visste jag att det fanns roliga underlag. Jag minns även att just dessa sidor hade lämnat sin plats i ett spiralblock. Frågan är nu densamma som när jag fick idén för några hundra timmar sedan. Var har jag lagt de där papperna? Efter några dagars letande behövde jag en annan viktig pryl. Jag har växelvis letat efter dessa två saker under tiden som jag plockat ner vår bostadsrättslägenhet i minsta möjliga atom. Ibland har jag funderat på nätterna. Där måste vara svaret. Eller möjligtvis i den blå plastlådan i förrådet. Det finns tusentals ställen att välja på. Finns det då ingen fördel med allt detta letande? Jodå. Ganska många. Plötsligt hittar jag saker som jag letat  efter förut. Viktiga ting jag saknat länge. Dessutom försvinner jag in i en nostalgisk film av alla dessa minnen.

DSCN96270005

Alltsedan vi blev med bokförlag i våras och jag var tillbaks med bokföring, har jag saknat min lilla gulnade plastlapp. Blir jag trött på att räkna får på kvällarna är det bara att variera med dessa siffror. 🙂  23 kr. Då blir det 4.60 i moms. 179 kr då blir det 35.80 kr i moms. Aj då! Nu snurrade det till i planeten. Det är bara 6 % moms på böcker. Jag har inte tid med er bloggläsare längre. Var är lappen med moms som ingår i priset med 6 %? Kan den ligga i… det kommer att vara våren 2014 innan jag hittat…suck, suck, under broarna. Trevlig helg på er. Tänk inte på lilla mig. 🙂

En tid som varit

Bloggbild

Det tar emot men till helgen tar jag adjö. Hundratals filmer kommer att landa hårt på återvinningscentralen i Hedeskoga. Igår upptäckte jag en stor låda till i förrådet. Jag har inte orkat gå igenom den ännu. Såg att det låg flera köpefilmer överst. Kan nog inte med att slänga vissa av dem. Grease med min hemliga flickvän Olivia Newton-John, Välkommen Mrs Doubtfire med Robin Williams i två roller, En bädd av rosor som jag inte alls gillade första gången, men som jag sett om med behållning flera gånger efter premiären m.m. Bäst att blunda och sätta på locket igen. Jag har tre dagar på mig. 🙂

När vår VHS-spelare gick sönder efter många år köpte vi en kombinerad CD och VHS-spelare, för att fortfarande kunna se inspelade filmer. Ibland har jag tyckt det varit trevligt att visa upp en del riktigt gamla filmer för våra tjejer. Många klassiker i svartvitt. Hösten 2012 blev Jennifer och Lizette förtjusta i att se Skärgårdsdoktorn. Pang! så blev det svart i rutan när Wilma skulle smyga ut mitt i natten. Gick inte ens att öppna luckan och ta ut kassetten. Den fick snällt följa med till soptippen.
Jag vet att man kan rädda filmer och spela över med hjälp av tekniska apparater. Allt har sin tid. Eftersom vi oftast spelade in på long play är kvaliteten inte den bästa och därför är inte tekniken aktuell. Däremot var det suveränt med long play när vi åkte iväg på en veckas semester. När vi kom hem kunde vi återse alla serier och program som vi följde. Det var tiden innan ”playkanaler” tog vid. Givetvis har vi räddat vår bröllopsvideo och inslag från när Lidéns Samlingsmuseum var med på TV och lite annat smått och gott. Frågan är om inte ekorren Bosse Lidén på lördag kommer att sitta med en nostalgisk blick och titta stelt rakt fram i bilen och inte ens lyssna på ljudet när Solveig slänger ner allt i en tom ekande container. Det gör ont i hjärtroten när jag ser bilden framför mig just nu.

Givetvis kunde jag inte låta bli att göra en tabell över vilka filmer vi hade inspelade. En smart minneslista att titta i om min längtan blir för stark. Med lite tur finns filmen på DVD. Det verkar inte som Blue Ray kommer att slå ut DVD i samma racerfart. Ändå. Snart kommer garanterat något nytt på marknaden och då blir det till att slänga våra DVD-filmer när vår nya spelare lagt av.

Etta på White guide café

Vi bjöds inte på något solsken när vi körde in på Österlen igår på vår 23:e bröllopsdag. Inte alls samma härliga väder som förra året när vi besteg Hammars Backar och kunde gå med bara armar. Den gången avrundade vi med ett besök på olof viktors.

Bild ett

Efter det har det blivit fler besök hos denna populära gårdsbutik, som numera ståtar med en fin titel, etta på White guide café. Utsedd till landets bästa café och konditori. Igår var det första gången våra tjejer var med hit och hela fikajuryn var samlad. Alla gav högsta betyg. En femma var. Tjugo poäng. Det andra fiket på Österlen som fått full poäng av en enig Lidénfamilj.

Bild två

Det lockade inte att sitta utomhus på innegården eller i trädgården. Därför fick vi trängas med många andra fikasugna. Vi valde ”Biblioteket” med massor av böcker i bokhyllorna. Förra gången när jag tog ett tvåmansbord och Solveig gick och beställde hände en sak som jag inte glömt. Det var ett motorcykelpar som reserverade ett bord med sina kläder och sina hjälmar. Den långa mannen med läderkläder gick iväg för att beställa medan hans damsällskap satt kvar. En stund senare hände tre saker efter varandra. Jag hörde en smäll, ett högt AJ och såg hur kvinnan tog sig för munnen. Det är en extremt låg dörröppning till detta rum och mannen var lång. Han skulle antingen behövt vika sig rejält eller behållit hjälmen på. Konstigt nog tappade han varken dryck eller godsaker från brickan. Jag tyckte synd om honom. Han satt och tog sig för huvudet och jag funderade på om han skulle kunna köra iväg med sin mc. En elak sida av mig funderade på hur många stjärnor han skulle ge i betyg.

Bild tre

Jag kunde inte med att fota runt igår. Inte med tanke på det kända paret bredvid. Adde Malmberg och hans fru, skådespelerskan Siw Erixson. Därför får ni inte se vad jag och Adde åt. 😉

Mitt humör är lågt och jämnt

Jag läste i dagens Ystad Allehanda att grundvattennivån i södra Sverige inte varit så låg på 20 år, som den är just nu. Det krävs ordentlig med nederbörd så att den kan fyllas på och stiga innan vintern kommer på besök igen.
Mitt humör är också lågt sedan förra fredagen. Både jämnt och lågt. I en annan artikel står det, att idag är det FN:s internationella dag, då fattigdomen ska bekämpas. Detta kan man göra med att Fika rättvisemärkt under dagen.
Själv känner jag mig torrlagd, utfrusen och fikar istället egoistiskt efter ett frysskåp. Det börjar bli tufft att leva utan. Jag fryser inombords på något vis. Hur vänder man en sådan dyster novembertanke redan i oktober? Ett sätt är att tänka på förr. Två generationer tillbaks var det ovanligt med både kyl och frys. Alltså går jag och klappar vårt kylskåp, det utan handtag och tittar inte med arga blicken mot frysskåpet som står med en dörr på glänt till tomheten. Det gick sådär.
De ringde i tisdags från Elon. En hurtig försäljare berättade att handtaget till kylskåpet hade kommit. Vi är sura på Elon. Har därför inte gjort resan dit. Dörren går att få upp ändå.
Igår kom elektrikern som servar Electrolux produkter och deras nya namnsläktingar.
Mannen var jättetrevlig. Jag var ärlig och sa.
”Min önskan är faktiskt att du inte ska kunna laga det så att vi får ett nytt.”
Efter att vi pratat om lite av varje lämnade jag honom i fred en stund. Efteråt förstod jag att han provat alla möjligheter som fanns.
”Din önskan slog in. Det är stendött.”
Jag tog inte tiden. Men det rörde sig om högst femton sekunders tillfredställelse, som inte hann sprida sig långt. En kort tid då jag tänkte att chansen att vi skulle råka ut för ett måndagsexemplar till var minimal.
”Är det du eller jag som beställer nytt?”
”Det är jag som tar kontakt med Elon.”
”Får vi det snabbt? Det har varit tufft sedan i fredags. Man märker hur bero…”
”Det går inte att skynda på. Inte säkert att ni får det i nästa vecka heller.”
Där försvann min glädje ner på golvet och ut ur bostaden genom en springa vid tröskeln. Jag la inte ens ner tid på att avsluta med en fråga med neutral röst.
”Tror du att det blir innan jul?”

Jag har alltid hävdat vikten av att det är nyttigt att sakna saker. Ting som de flesta av oss i Sverige tar för givet. Jag känner mig som en falskspelare. Trött på bröd som blir torrt. Saknar mina blåbär, hallon som jag alltid har på min frukosttallrik. Kunna välja och vraka i vår frys som oftast brukar innehålla en bra variation av utbud. Därför åkte jag iväg i det grå ösregnet för en stund sedan. Målet var att ”skämma bort mig” en stund. Vart och med vad? Använd er egen fantasi.

Ibland kan humöret vända ganska snabbt. Solveig skrev ett vädjande mail sent i går kväll. Det gav resultat. När jag kom hem ringde det. Det var från Elon. Ett nytt frysskåp fanns i Sjöbo. Var jag hemma och kunde ta emot det? Såklart! 😀
Ha en fin oktoberhelg. Kram

En av två

Ibland är det inte så svårt. Ofta behöver man inte singla slant. Så länge valet bara står mellan två saker.

DSCN94380037

Här är det busenkelt för mig. Kaffe Latten är min. Det där ynkliga lilla starka italienska hinner inte komma ner i halsen… jag skulle inte ens hinna tänka hela ordet Espresso förrän det blir Finito i koppen. Den är för Solveigs gom.

DSCN6606

Låt mig fundera två sekunder. Ska jag ta denna tallrik eller…

DSCN6607

… vad svårt det kan vara…när andra ser på;)

DSCN94850001

Måste erkänna att jag tycker det är kul att ha fel. Här var jag övertygad om att blåbär skulle vinna. Helst med tanke på att jag inte tycker att man ska blanda kakor och glass. Fel, fel, fel. Inte ens Bamse hade gillat blåbärsglassen. Däremot var den högra burken helt okej utan att glänsa.

Efter tre spänningsromaner; Jussi Adler-Olsen, Björn Hellberg och sist Peter Robinson får jag sticka mellan med något lättsammare och ”omordigt”. Vilken läsupplevelseresa jag gjorde mellan Adler-Olsen och Björn Hellberg. Vem tror ni vann med hästlängder? Vem slängde ihop ett slut som var snopet och verkade hopsnickrat för att det var en tennismatch på burken om femtiotvå minuter? Vem gjorde som vanligt? Avslutade med en grand final som hette duga? Svaret doftar danskt lång väg…

 

DSCN95960003

Sista valet är också lätt med viss hjälp från fru. Solveig har inte tid att läsa denna intensiva höst. Det är svårt för henne att hitta en lucka med tanke på heltidsjobb, studier på högskolan, tre böcker som ska släppas på ett bokförlag, lektörsjobbet på BTJ och en familj som gärna vill umgås ibland så vi inte glömmer bort varandra. Sorgligt med tanke på hur mycket hon älskar en bra bok. Eftersom hon blev sjuk och hamnade i sängen i förra veckan kunde en skönlitteraturbok ändå glida med. Hon trodde inte att Kockskolan skulle passa mig. Däremot tänker jag följa med Jenny och hennes tre väninnor när de tar tåget till Ystad för att åka på cykelsemester. Augustiresan är en roman om kärlek, vänskap och de hemligheter vi bär på. En både varm och omskakande berättelse om vikten av att våga visa hela sitt jag för dem man älskar. Hoppas boken lever upp till de tänkvärda baksidesorden. Annars hoppar jag in bland de hemska böckerna igen. Jag läste Sommarhuset 2011 och Lyckostigen 2012 av Anna Fredriksson med ganska stor behållning. Bäst tyckte jag om den förstnämnda. En resa till Ystad och Österlen känns både hemma och spännande. Tänk om det blir ett sammanträffande. Jenny och hennes tre väninnor cyklar förbi mitt fönster…nä… den gubben går jag inte på. Detta har redan hänt innan det blev bok. Jag är från Halmstad och kan skilja på dikt och verklighet 😉