Posten som levde sitt eget liv

Det måste ha varit det bästa sommarjobbet som fanns, när jag hade ett eget distrikt. När det i postyrket fortfarande hägrade en morot vid sista postlådan och man visste att man fick åka hem, fast man hade betalt för flera timmar till. Dagens brevbärare har inte kvar den moroten. Den har tagits bort av någon hög chef med långa öron och giriga gnagtänder. När det var höststormar ville jag däremot helst stanna kvar på Postterminalen. Började det dessutom ösregna utanför fönstret lockade inte en tur på den gula cykeln speciellt mycket, där jag satt i fikarummet och åt en bulle och drack en het kopp kaffe.

Denna ruskiga morgon var jag fortfarande en orutinerad novis på mitt distrikt. Jag behövde därför gå efter fastighetspärmarna när jag ställde i ordning dagens post. (Några veckor senare kunde jag rabbla allt om så någon väckte mig mitt i natten. Varje trappa, varje våningsplan, från vänster till höger – jag visste alla hundratals för- och efternamn på de som var skrivna på adresserna. Pärmarna plockades därefter bara fram för att göra ändringar. Förarbetet på skrivbordet framför mitt distrikts fack gick undan som en intränad dans.)

Den här händelsen inträffade alltså några veckor för tidigt… Panelhönan dansade inte denna höstdag. Därför stod en pärm framför mig med sin turordning och jag fick ägna mig åt ett evigt bläddrande. Det var superviktigt att all post var packad rätt, innan jag slog ihop pärmen. Ett endaste fel tog inte död på en sjuk person, men störde definitivt arbetsharmonin. Varje fel stavades extraarbete med stort E. Inte så kul när man upptäckte felet tre gårdar längre bort. Givetvis bodde också missarna ofta på översta våningen. Det var då bara att cykla tillbaka och springa glatt uppför alla trappor igen. Dagliglediga på mitt distrikt undrade såklart vad brevbäraren sysslade med. De med andra åsikter tänkte högt om saknaden av den gamla trevliga och snabba brevbäraren som skött deras post i många år. Klanderfritt. Ingen mindes längre att han en gång också haft sin första dag där.

Det fanns inga fel i packningen denna stormiga och regniga höstdag när jag motvilligt tog ut cykeln ur garaget. Jag hade de små breven i tjocka buntar i sidofacken. De stora försändelserna fyllde den blå väskan framför mig och de båda sidoväskorna var fullpackade med tjockare och ännu större paket. En dag full av post med andra ord. Jag hade på mig regnstället och ett insytt regnskydd i väskan skyddade posten från väta när jag trampade iväg på min hårt lastade tjänstecykel.
Det tog tjugo minuter för mig att cykla till första trappan. Jag ställde cykeln på dubbelstödet. På den korta stund när jag tog upp trappans post hann både den översta pensionsavin och en Allers bli blöta. Jag skyndade mig in i trapphuset. På första våningen lämnade jag ifrån mig den blaskiga avin. Väl uppe på fjärde våningen hörde jag en skräll utanför huset. När jag lagt i veckotidningen gick jag en halvtrappa ner och tittade ut genom fönstret och bevittnade min egen mardröm. Cykeln hade blåst omkull i en vattenpöl. Jag tog tre steg åt gången när jag flög nerför trapporna. Den stora postväskan var halvtom när jag vände på den. Det var däremot inte min hjärna av tankar när jag stressad såg hur försändelserna levde sitt eget liv. Gummibandet till en stor bunt småbrev hade brustit och lekte flygpost. Breven cirklade omkring i luften i kastvindarna. Lättast att plocka var de sakerna som landat i vattenpölar, de låg snällt kvar. Några brev hamnade tursamt i en häck som en slags juldekoration. Ett bankbrev kilade sig fast i en parkerad cykel.
”Har du någon post till mig?”
Jag såg aldrig från vilket håll denna välklädda kvinna kom. Kanske landade hon med fallskärm.
”Cykeln blåste omkull”, svarade jag lamt.
”Jaha. Jag väntar på ett viktigt brev.”
Jag fortsatte med mitt uppdrag att fånga den flyende posten. Kvinnan gjorde ingen ansats till att hjälpa till.
”Jag bor på femtionian.”
Nu låg jag på alla fyra och grävde fram ett vykort mellan två buskar och höll på att missa upplysningen.
”Överst på fjärde våningen till höger.”
Jag sprang vidare till sandlådan där det låg något vitt och retades.
”Storm är namnet.”
Passande namn. Driver hon med mig. Skulle någon märka om jag slog henne hårt i huvudet och grävde ner henne bakom rutschkanan?
”Just nu har jag vissa smärre problem med att se efter”, svarade jag extra artigt och reste upp cykeln.
”Annika är mitt förnamn. Jag är hemma en kvart till. Hinner du till dess?”
”Vet inte.”
En kvart senare satt jag kvar i första trappan och hoppades att jag åtminstone samlat ihop all viktig post. På trappelementet låg de våtaste försändelserna och torkade tills de blev sträva och skrynkliga. Första tanken var att cykla tillbaks till fastighetsboken på postterminalen och börja om från början. Istället grovsorterade jag efter trappnummer. Hur som helst var jag en looser. Det höll på att mörkna när jag äntligen var klar med rundan. Det kom konstigt nog inget klagomål efter mardrömsturen. Fortsättningsvis satte jag alltid in cykeln ordentligt i cykelstället vid varje trappa. Blåsiga dagar hade jag gummiband om varje trappuppgångs post.
Jag hittade ingen post till hjälpsamma Annika Storm. Men jag funderade på att sätta in en ironisk annons i Hallandsposten som tack för hjälpen under rubriken ”Dagens ros”. Jag tror ändå inte att budskapet gått hem. Hissen gick nog inte ända upp till fjärde våningen hos denna fru Ego.

Annonser

66 thoughts on “Posten som levde sitt eget liv

  1. Om det nu var något brev som kom bort i höststormen så hoppas jag att det var hennes. Det finns tyvärr många fru Stormar runt omkring i samhället men faktiskt en hel del lugna och fina fruar oxå. Och män för det delen!
    Jag har varit mer än lite lugn på både blogg och Facebookfronten den senaste tiden men snart ska jag åka till London med tre väninnor för att tanka kraft och energi, sen är tanken att jag ska vara tillbaka!’
    Kram på dig!

  2. Du har en otrolig förmåga att hamna i dråpliga situationer….fast du kanske inte såg det dråpliga i det just då. Det är tyvärr inte så ovanligt m,ed folk som saknar empati helt. Hon kunde ju hjälpt dig och stormat iväg efter breven.

    • Just i stundens blåst såg jag ingen komik. Det ska erkännas. Redan på kvällen kunde jag skämta om det med kompisar. Jag tycker det är intressant hur mycket EGO en människa kan bli. Var går gränsen? De flesta människor hade gjort en insats i det läget. Hade det kommit förbi ett gäng små kids hade de mer än gärna hjälpt till att leta ”skatter” och sett det som ett äventyr.

  3. Roande läsning. Fast det var ju inget kul då det hände…om det nu har hänt 😉
    Måste ha varit slitigt med att cykla runt i alla väder. Jag har en kompis som också är fd brevbärare och vet du vad hon gör nu? Hon skriver barnböcker …ännu inte publicerade. Ja sen målar hon och har en liten butik här utanför vår stad. Kolla på Min Skattkammare. Lustigt att brevbärare är så duktiga skribenter.

    Ha en fin söndag

    Kram
    annika

    • Tack! Det hände värre saker än så. Roligt efteråt men inte i själva ögonblicket.
      Lika suveränt som det var i rätt väder var det tufft i snöstormar och kyla. Varje gång sa jag samma mantra. Aldrig en vinter till. Dags att börja plugga.
      Min gamla kollega verkar vara en driftig kvinna. Hoppas hon får ut sina barnböcker. Jag skulle också vilja ha ut mina barnmanus. Mysko det där. Dags att forska i, om det kan ligga någon sanning i om brevbärare har speciella anlag. 😉
      Kram

  4. Som f.d. Postkollega till dig så har du mina sympatier! Det var ingen gång som jag önskade att jag varit brevbärare istället för kassörska. I ur och skur … alltid på väg … efterlängtad men också utskälld ibland. Den episod du berättar om gjorde att jag småskrattade men mest så tyckte jag synd om dig. Denna fru Storm – vilken kvinna! Typiskt egotrippad och helt utan empati. Hon kunde ju ha hjälpt dig! Hur som haver … du gjorde ditt jobb och ingen klagade! Kram på dig!

    • Det var tur att jag hann med olika sysslor, både inomhus och utomhus. Från maj till augusti ville jag definitivt vara brevbärare när moroten fanns.
      Det är tur att vi människor har olika personligheter. 🙂 Jag förstår att ingen klagade på att slippa en saftig räkning, men ändå var det konstigt att ingen röst hördes efteråt. Antagligen fick jag ihop allt men när jag såg synen där posten i kastvindarna flög iväg åt olika håll kändes det hopplöst. Vattenpölarna var räddningen och att det var en innegård och inte en väg.

  5. Jo, nog var det annorlunda förr när det gällde arbetstiderna, som kunde vara mycket generösare då att t.ex. när man gjort klart sitt jobb så kunde man gå hem tidigare.
    jag tror de flesta mådde bättre då, eftersom det inte var samma stress som det är idag, då man ofta knappt hinner med vad man ska göra under arbetstiden

    Härligt med de minnen du berättar om här.
    men oj….den händelse du berättade om…..vilken mardrömstur…
    kan se det hela framför mig och ja, en ironisk annons i tidningen om ”Dagens ros” ( eller ris 😉
    hade nog varit lämpligt för damen ifråga.
    Kram

    • Den harmonin har säkert tappats och istället ersatts av stress och konkurrens i allt fler lägen. Till en viss del om man bara tänker för stunden, kan jag förstå att det stack i ögonen på de slipsförsedda, när jag rullade hem med full betalning när de inte ens börjat sin arbetsdag en varm och het sommardag. Då tog de ingen hänsyn till när det var minusgrader, halt, ett tjockt snölager eller höststormar. Jag jobbade själv även på kontorstider så jag kunde jämföra för och nackdelar.

      Jag är glad för alla mina minnen. Både de dråpliga, roliga och även sorgliga. De är mitt liv. En vacker dag kanske de suddas ut av sjukliga orsaker. Dit längtar jag inte.
      Tänk vad olika vi människor är. På gott och ont.
      Kram

    • Problemet var att jag njöt för mycket av denna morots-möjlighet, eftersom jag så ofta hamnade där på grund av min raskhet. Därför sköt jag ständigt upp mina planer på att börja plugga på universitetet eller högskolan. Fast istället skaffade jag mig yrkeserfarenhet som inte är så dumt heller och hundratals storys, som jag portionsvis kan servera på något som heter blogg eller allra helst i en roman. 😉 Jag hamnade bakom bänken i flera år ändå till slut.

  6. Haha förlåt att jag fnissar men du skriver verkligen bra, vilken trist kvinna som inte gav dej en hjälpande hand..må gott och hoppas nu att pengarna kom in på ditt konto,kramen

    • Det är meningen att du ska fnissa. 🙂 Redan på kvällen berättade jag det för kompisar och vi hade tillsammans kul åt episoden. Jag vill inte trycka här vad de tyckte att jag skulle gjort med ”Annika Storm”.
      Pengarna har landat på kontot. Hoppas du trivs tillsammans med Sebastian, Dag och Lena.
      Höstkram

  7. Vilket välskrivet och trevligt kåseri om en inte fullt så trevlig händelse för den unge Bosse. I backspegeln mildras panik och motstridiga känslor, som tur är. Jag tror att Annika Storm inte alls väntade på något viktigt brev. Hon ville bara strö lite extra salt i såret – och hade säkert inte förstått ironin med Dagens ros.
    Ha det gott!

    • Tack för rosen. 🙂 Jag brukar i regel har rätt snabb startsträcka till att vända det ”hemska” till något dråpligt. När jag jagade den flyende posten kände jag mig dock rätt liten på jorden. Du har helt rätt. ”Annika Storm” hade inte förstått den gliringen. Tyvärr har jag träffat på flera av hennes systrar och bröder genom livets vandringar, som du säkert också ha gjort. Det finns så många personligheter i Herrens hage. Kram

  8. Förstår inte hur du klarade dig från att ge apekatten en rejäl smäll på käften… Jag hade nog exploderat fullständigt. Det är alltid kul att läsa din blogg 🙂 Kram!

  9. Usch att vara ung, flitig och vilja göra sitt bästa och träffa på såna här tanter. Inte konstigt att vissa ungdomar inte har respekt för äldre. Men – jag fick en trevlig läsning och jag kommer att skriva om något liknande som jag upplevde när jag vickade som tidningsbärare för en dag.
    Kram på dig

  10. Ja du Bosse vilket äventyr, sitter där i trappen och lider med dig. Skratt lite också för du skriver det hela så underhållande. Men usch och fy för fru Storm, vilket lyckat namn på henne, som du skriver kunde man tro hon drev lite med dig. Jag vet inte vad jag tycker om flexibla tider var det inte så också att de flexade åt det andra hållet med.
    Kram från Skogsfen.

    • Det är meningen att du ska skratta lite och känna igen egoismen från personer du säkert träffat genom åren. 🙂 Episoden har hänt men som vanligt försöker jag skydda omgivningen. Därför fick Författar-Bosse också med några fingrar i spelet med lämpligt alias. 🙂
      Det fanns både morötter och piskor. Jag hade ett Kebnekajseberg av övertid att ta ut i ledighet. Ville inte ha det i pengar med tanke på att Storebror åt upp en stor bit av kakan.
      Kram

  11. Hahaha…så väl jag känner igen mej, igen…!! Jag vill minnas att var det under -18 fick man ta egen bil och få ersättning…och när det låg sådär lite på gränsen försökte man alltid hjälpa det på traven, vi hade en gammal halvblind och nästan lika döv stationsmästare, så för det mesta gick det igenom…Ofta vart jag utsedd till att träda in i det allra heligaste rummet och förtälja att nu hade det passerat -18, yngst och tjej som man var, dessutom oskyldig i blicken…då log herr Karlsson och nickade ett ja, men om det sturske grabben Jansson släntrade in…ja då kunde det bli nej även om termometern visade -20…Att vi hade kylskåp med frysfack, ja det tror jag knappt stationsmästare Karlsson hade en susning om…Å det här att sortera posten, småbrev för sig, ja det var ju en konst i sig, värst var det om det flyttade in en barnrik familj…
    Så kul att läsa inlägget!!
    Kram kram

    • Jag älskar att få läsa om dina postepisoder. 🙂 Tack för att du tar dig tid och delar med dig här på min blogg. Vi borde kanske ge ut en bok ihop. Det var en av mina tidiga manusdrömmar, att skriva om Postverket. Charles Bukowski var min inspirationskälla. Fast det hände i stora staden i USA kunde det lika väl hänt i min stad. Jag kände igen massa av fragment när jag läste hans kultbok. På posten jobbade förr en massa olika profiler och original. Tyvärr finns det ingen plats för dem där längre i den nya tiden.
      Kram

  12. Du är fenomenal på att sätta ord till dina upplevda historier, Bosse!
    Ser allt tydligt framför mej och skrattar högt när i scenen med dej, fru ego och all utspridd post utspelar sej i mitt huvud 🙂
    Som vanligt löser du uppgiften på galant Bosse-vis!
    Kram!

    • Tack Johanna. 🙂 Då var jag inte så tuff. Arg på mig själv som inte tänkt på att sätta dit två gummiband om varje trapps post som skulle klarat fallet. Efteråt såg jag det som i en film och kunde skratta med. Tänk om det funnits moderna mobiler då. Jag hade fått många visningar på Tuben. 😉
      Kram

  13. Näee , du skojar? Fru Storm? Allvarligt?
    Hur som, en roande historia, fast säkert inte just då. Då visste du ju inte att du skulle bli bloggare och underhålla många läsare med dina historier.

    • Författaren inom mig vill bestämma alias på mina personer. Storyn är sann. Bara vanlig vardag för mig, skulle min fru uttryckt det, fast hon inte var påtänkt då. 😉 Jag hade tur i oturen att det hände på en innegård och inte nära en stor trafikled och att de stora vattenpölarna samlade ihop det mesta. Men nu när jag stoppar till i skrivandet minns jag fortfarande de luriga kastvindarna och att jag inte visste om jag skulle springa till vänster, rakt fram, höger eller bara helt enkelt gjort något dumt med ”Annika Storm”. 😀 Visst är det festligt att berättelsen hamnar i en blogg flera år efteråt. Det är mycket vi inte vet om framtiden. Vad sjutton är en blogg, hade jag sagt då.

    • Tack Anna-Karin. 🙂 Det var i sådana stunder där jag satt i trappan och väntade på att posten skulle torka som det dagen efter blev en runda till Arbetsförmedlingen och hopsamlande av intressanta utbildningar på universitet. Säg den utbildning som jag inte kommit in på… det enda jag ångrar är att jag inte tog platsen på juristutbildningen i Lund. Kram

  14. Oj oj oj, mardröm är bara förnamnet. När du fick syn på den omkullblåsta cykeln, drog det inte då en förflugen tanke genom huvudet ” jag struntar i det här och drar”? Det är jag säker på att jag hade tänkt, fast jag, hoppas jag, vid närmare eftertanke hade lugnat ner mig och försökt ordna till haveriet (precis som du gjorde).

    Har aldrig jobbat som brevbärare, däremot som servitris en sommar på Snäckgärdsbaden i Visby på Gotland. Kommer ihåg, fast jag försökt förtränga det i många år, ångesten, paniken. Jag hade en tjock hög, snarare ett sammelsurium av beställningslappar liggande i fickan när jag gråtande sprang in i köket. Hade inte den blekaste aning om vilket bord som beställt vad. Usch och fy.

    • Min hörsel hade hört det otäcka ljudet och jag önskade att synen i det där lilla fönstret några sekunder senare inte var sann. Tänk om jag ramlat i trapporna. Där gick det undan. Vet inte om jag hann tänka klart, kände mest panik. Jag var ung, grön och kunde inte distriktet.
      Försöker se dig framför mig i situationen. Stackars tjej. Paniken. Gråten som kom som på beställning. Hoppas att du fick några andra fina arbetsdagar efter den episoden och att du hade möjlighet till fritid. Kunde upptäcka denna underbara ö.

  15. Du skriver så himla roligt även om oroliga saker Bosse! Måste minsann läsa din bok oxå vid tillfälle. Går den att köpa i någon bokhandel i Ystad?

    • Tack Lotta. 🙂 Än så länge är jag anonym i min nya stad. Men boken går att köpa på Adlibris och på flera andra ställen på näthandeln. Den går att beställa både här på bloggen (längst upp under min Header) eller i vilken fysisk bokhandel som helst via något som heter Bokrondellen. Billigast är ”Mina fotsteg i ditt hjärta” att köpa om du slår en signal, ex 070-3097842 när du har vägarna förbi min stad någon helg eller kväll. Då kostar den 150 kr.

    • Vad sen posten var. Jag har nyfiket läst både vad du skrev och alla kommentarer du fått om ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, men vågar inte kommenta själv i din blogg. Jag blev däremot glad både av vad jag såg och läste. Ser du hur glad jag blev? 😀 Hoppas du kommer att gilla boken. Den är många hundra gånger mer genomarbetad än något jag lägger in på min blogg, men smaken är alltid olika.

  16. Jag sitter här och småler trots den traumatiska upplevelsen du hade.

    Minns tillbaka när jag var barn och posttanten kom cyklande, alltid glad med ett leende på läpparna, i ut och skur.
    Nu för tiden sitter de i sina bilar och man får en elak lapp i lådan om man inte sandat eller skottat tillräckligt framför brevlådan… Det är andra tider nu.

    Ha en trevlig kväll.

    • Det är bra att du småler. Då har jag lyckats med mitt mål. Lite nytta ska jag väl ha av den hemska dagen så här i efterhand? 🙂
      Mycket charm och personlighet försvann med intåget av den moderna världen. Ibland var det bättre förr, på gott och ont…
      Ha en trevlig hundkväll

  17. Jösses! Stackars dig! Men du är verkligen uttrycket ”Jag bjuder på den!” personifierad, och det förtjänar du en medalj för 🙂 Jag får banne mig ont i magen när jag tänker på dig och din utvälta posthög! Men samtidigt garvar jag förstås. Du kan verkligen konsten att berätta en historia så att den blir levande…jag ser det verkligen framför mig! Berättar du ofta historier ”i verkligheten”? Och använder du ett färgstarkt kroppsspråk, härmar röster osv när du gör det? Jag får för mig det när jag läser din blogg.
    Kramar!

  18. Ja du inget är som förut. Det går inte ens att växla in småpengar på en bank längre utan då får man gå till ICA som införskaffat en sån apparat. Vilken mardröm du var med om, då gäller det att hålla sig lugn och det skulle inte jag kunna. Roligt berättat 😉

    Ha en fin dag
    kram

    • Hos oss måste man gå till CIA. 😉 Jag är mest trött på att jag inte får bestämma, bli överkörd av alla tekniska saker som mest skärmar av människor från andra människor. Som i vissa fall skapar distanser och höga murar istället för broar.

      Det var verkligen en mardröm mitt på förmiddagen. Roligt nu efteråt. Tack för komplimangen. 🙂
      Kram

  19. Vattenpölar. Blåst. .. busiga hyss.. Egentligen är det fantastiskt att det oftast går bra med postutdelningen. Har inte sett att postcyklarna som stannar här ställs i cykelstället. Cykelställ eller inte.. 🙂 Under en lång tid jobbade en utomordentligt slarvig brevbärare här. Hon la fel. Man fick extra mycket post eller ingen alls.. Hon behövde varken blåst eller vattenpölar för att röra till det, både för sig själv och mottagarna. På eftermiddagarna sprang folk kors och tvärs för att lämna felutdelad post till rätt brevinkast. Saker har ändrats.. damen omplacerades, husen har fått PORTKODER.. så när/om nåt felutdelas slänger jag det på postlådan.. i den mån man hittar nån sån! 🙂

    • Du tror inte att det bara var ett extraknäck för henne? Annars jobbade hon som sällskapslärare eller med gruppterapi med tonvikten på, lär känna din granne. Sedan blev hon knäckt och fick gå i ensamterapi i trettiosex dystra månader.
      Portkoder fanns på min tid också. Mest spännande var alla loftgångar på spökvindar. En gång träffade jag ett postspöke som inte var snällt. Då sprang jag för mitt liv och kastade mig förskräckt rakt in i… nu är det din tur att fortsätta stafettberättelsen Lena. 🙂

  20. Jag heter Annika jag därför är jag så glad ♪♪♪ Tydligen inte alla Annikor. Tycker faktiskt synd om dig, även om det nu var väldigt längesen. Ja inte var det lätt att vara brevbärare då. Idag är alla postlådor samlade på ett ställe, så alla på samma gata får gå själva och hämta sin post. Eller en låda längs ner i trappuppgången. Va fuskigt eller hur? Kram på dig.

    • Egentligen hette hon Annika So….. men jag ville inte peka ut henne. 🙂

      Det heter tjusigt att brevbärarna sparar leder och knän och att de får tid med annat. Tänk vad omsorgsfulla de som beslutar är om den lilla människan. Själv tror jag att några tusen brevbärare blev av med sina jobb.
      Kram på dig min favorit-Annika.

  21. Haha, ja, så är det ibland när man försöker vara vänlig! Jag skulle dock ha satt mig ner och hjälpt dig. Nu hoppas jag att inte höststormarna kommer än, för snart ska jag och Sofie till Skottland!

    • Vad gulligt av dig. Jag skulle varit tacksam för all hjälp i den stunden, då jag kände mig rätt färglös och ensam.
      Jag tar inte stor plats i en väska. 😉 I flera år har jag längtat efter att åka till Skottland och Irland. Fast kanske inte vid den här tidpunkten på året. Tänk om ni går vilse i dimman på heden. Låter visserligen som en spännande prolog till en bok. Jag önskar er en trevlig och mysig resa med många äventyr.

  22. Jag sommarjobbade oxå under betingets tid, det var härligt att ligga på stranden med full lön några timmar… Usch! Inte kul när cykeln välter men gick man samma runda så lärde man sig snart hur vindarna brukade fara mellan husen.

  23. Jag ler när jag läser det, MEN… jag kan ändå känna en hisnande eländeskänsla i magen hur jag skulle ha känt när jag sett den välta cykeln med post utspridd i vätan… Ingen angenäm känsla… Men du fixade det… och bjuder på historien också! Tack för det!

    Kommentarer är stimulerande och väldigt välkomna, så inte stänger jag en sådan möjlighet! Under själva inlägget så står det hur många kommentarer inlägget fått… klicka på den länken, längst ned under kommentarerna finns en ruta att svara i.

    Kan inte tänka mig annat än att alla har tillgång till den! I så fall får du höra av dig igen!

    • De flesta episoder kan bli komiska om ingen kom till skada, när man väl fått distans. I det här fallet räckte det med att jag hade fått skämta av mig med kompisar på kvällen och att jag hade många hemliga framtidsplaner.

      Jag snurrade runt och hittade inget. Berodde kanske på att jag var extrasnorig och febrig i helgen. Fick till slut ge mig och trodde att du hade vänt möjligheten inåt som en del andra har gjort. Jag återkommer. 🙂

  24. Underbart! Även om du förmodligen kunde hålla dig för skratt där och då! Den där fröken Storm var ju inte så sympatiskt direkt! Kunde väl ha hjälpt dig!

    Kraam 🙂
    Petronella

    • Just då var jag åtskilliga sekundmetrar från skratt, men sedan blev det en kul skröna som jag även hade lärt mig något av.
      Nej, Miss Ego var ingen ”man” ville hålla i handen. Hoppas att hon inte hade sex ungar som skulle bli som hon i framtiden.
      Kraaam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s