Svaret får jag aldrig

Jag var lyckligt lottad som hade lätt för mig i skolan, ännu bättre lottad eftersom jag var bra i alla viktiga sporter, men allra lyckligast lottad för att jag kände rätt person. Zigge.
För att vara accepterad i den tuffa grabbvärlden var den första punkten inte viktig, utan skulle helst döljas, vilket jag var en mästare på, på både gott och ont.
Ofta var det rejäla drabbningar på fotbollsplanen. När jag var yngre visste jag inte hur dessa matcher anordnades utan de sköttes av de äldre killarna. Det var livsviktigt att vi i villakvarteret inte förlorade mot några andra från något av hyreshusområdena. Zigge styrde allt med järnhand. Både när det gällde sport och andra fighter. Om jag låg pyrt till, när jag råkade ha ett ärende i fel bostadsområde, räckte det med att säga att jag var polare med Zigge, så visade den farligaste typen luckor i sin rustning och lät mig passera.
En kille i vårt lag som var lika gammal som Zigge blev utskälld för att han varit urkass i första halvlek i en fotbollsmatch. Benny som han hette var tre år äldre än jag. Fortfarande kan jag se hur nära han var att börja gråta när han bombaderades med frän kritik. Benny såg vek ut trots att han var längst av alla på plan. Han var inte vän med bollen. Jag vet inte om han var en plugghäst i skolan. Eftersom han började på högstadiet när jag började i fyran och på gymnasiet när jag började i sjuan stötte vi aldrig på varandra i skolan. Vi bodde många barn och ungdomar i kvarteret. Fast man inte alltid kände varandra hejade man alltid när man möttes. Ibland bara med en cool nick. Hierarkin rådde och satte osynliga gränser och markerade revir. Var man äldre försvarade man ofta sin position. Jag körde mitt eget race och drog sällan nytta av detta.
Samtalsämnet Benny fladdrade förbi några år senare, när jag pratade med mamma. Hon hade gått med i en syförening där ett tiotal kvinnor träffades. Bennys mamma var en av dem. Därför fick jag i små bitar reda på vad han gick för linje och om han lyckats med något inom skolan. Jag har ofta i smyg ömmat för personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Nu vet jag inte om Benny var mobbad i skolan, men jag gissade på att han visade en vekhet som lätt utnyttjades av ”tuffa på utsidan grabbar”. Jag kan bli glad åt konstiga saker. När mamma berättade att hon hört att Benny hade en trevlig flickvän som bodde i närheten av där min mormor bott i Småland, blev jag varm inombords. Han verkade så snäll. Nu var Benny äldre. Hade körkort och egen bil. Minns inte vad han jobbade med.

När jag och Solveig som nygifta bodde i Hjo hade jag en bit ner till min barndomsstad. Ibland åkte jag själv Nissastigen. Spelade blandband och sjöng med. När jag kom till en sträcka där vägen slingrigt följde järnvägen och Nissan brukade jag ofta tystna. Ibland stannade jag bilen och passade på att besöka den sista offentliga toaletten. Andra gånger flyttade jag blicken mot klippväggarna där det ofta hängde nät för att hindra stenar från att ramla ner på bilarna. Där i den stunden, flera år efteråt tänkte jag tillbaks på Benny Klumpfot, istället för Benny Guldfot, som en känd seriekille i serietidningen Buster hette. Dystert återkom min mammas ord. Flickvännen hade överraskande sent på kvällen gjort slut, när Benny var på besök hos henne. Han hade några timmar senare rusat ut från bostaden och dragit iväg med bilen, mitt i mörka vinternatten, i sitt dystra och chockade tillstånd. Ingen vet om han vek av med flit med ratten mot klippväggarna några mil senare, eller om han somnade till för några ödesdigra sekunder. Inte ens föräldrarna eller syskonen vet svaret.
Det är i sådana här stunder jag känner mig både liten och oförstående till livet och döden. Kärleken kan vara så magisk och stark. Den kan övergå i hat och i värsta fall även i olycklig död. Jag har hört och sett det på nära håll, alltför många gånger.

Pappan till Benny blev min arbetskamrat i några år. Andra tyckte han var en lustig liten farbror som jämnt skrattade. Just detta skratt störde mig ofta. Det var inte äkta. Han skrattade åt vad som helst. För mig klingade skrattet falskt och jag tyckte att han verkade vara hal som en ål. Enligt säkra källor var han känd för att vara en nervös skrattare, även innan olyckan och levde upp till sitt smeknamn som jag inte ska nämna här.
Nästa gång jag går in i en kyrka ska jag tända ett ljus för Benny, som egentligen lystrade till ett annat pojknamn. Jag tror att han var en orolig och känslig själ. Jag hoppas att han fått den ro han så väl var värd.

Annonser

44 thoughts on “Svaret får jag aldrig

  1. Tragiska minnen….Ung kärlek är så skör….Värst är väl om tjejen ifråga trodde att det var hennes ”fel”. Hoppas hon fick hjälp att gå vidare i livet.

  2. Usch, varför gjorde hon slut en sen kväll? Inte så jag menar att det är hennes fel, men en annan tidpunkt, tid att tänka, prata kunde ändrat hela förloppet! Tragiskt i vilket fall som helst, men kanske lugnare för Benny själv?

  3. Varför fundera över flickans beslut att göra slut, och varför just då. När man märker att man inte passar ihop, är det bäst att gå skilda vägar. Vissa personer kan ta emot dessa beslut, utan starka känslorförändringar, andra inte. Vi är olika, och reagerar på olika sätt. De flesta av oss har kanske någon gång hamnat i samma situation, vad vet jag, men det går att hantera. Men händelser som denna och liknande kommer fram nu som då och får oss att fundera över det skedda. Att tänka på denna ”Benny” allt emellan, är att minnas en vän.

    • Allt är lätt att hantera när man ser det utifrån. När man väl befinner sig i stormens öga är det inte lätt att tänka och agera rationellt. Jag har själv sett stabila personligheter spricka i oväntade situationer. Jag kände inte dessa två personer. Aldrig sett tjejen. Ändå är denna episod tillsammans med allt för många andra jag känner till en sorglig episod, som jag antagligen alltid kommer att tänka på när jag passerar just den slingrande vägen vid klippväggen. Somnade ”Benny” eller svängde han med ratten? Oavsett vilket svar som är sanningen är ändå resultatet samma tragiska och onödiga om jag fått bestämma ödet.

  4. Så skört livet kan vara ibland, att ung kärlek, och även gammal med kan göra att livet tar
    så tvära vändningar, att bestämma sig för att man inte vill fortsätta. Att inte vilja vara med
    och se vad framtiden har att ge.
    Ha det gott!!
    Kram

  5. Alla dessa möten med människor genom livet. Hur endel försvinner för att senare dyka upp igen i ett annat sammanhang, endel för att aldrig komma tillbaka..
    Alla dessa olika vägar. Så fascinerande.
    Imponeras av ditt oerhörda persongalleri ur ditt liv, hur du minns så många och alltid med en känsla av hur de hade det egentligen, bakom sina fasader.
    Tänk att vi alla nu fick tänka på Benny en stund tack vare dej..

    • Jag har alltid varit fascinerad av möten. Tankar som sedan kommer och går. Ligger vilande i många år, så plötsligt dyker det upp något, som hjärnan gör en automatisk koppling till något dolt och gammalt. Livet är spännande. Vi människor är så olika, ändå är vi lika när det gäller vissa saker. Vi är innerst inne ganska små och sköra, som vi är olika bra på att dölja. Jag har själv varit en mästare på det.
      Tycker om att läsa att du uppskattar mitt persongalleri. Än så länge har jag bara gläntat på dörren. 🙂 Det är svårt att veta hur rak och ärlig jag ska vara utan att såra och skada någon i onödan med mina blogginlägg. Jag vill helst inte riva upp andras sår. När jag skriver en längre berättelse, en roman, finns det bättre utrymme där allt kan vara fiktiv. Det är också därför jag föredrar den skrivformen som passar min personlighet mycket bättre.

  6. När man är liten är allt så lätt (missförstå mig rätt) men man har klara uppfattningar om hur människor är. Med den vuxnes perspektiv kan man se att de var helt annorlunda än man trodde. Sorgligt med Benny men jag kan inte låta bli att tänka på flickvännen och vilken skuldkänsla hon måste ha efter det som hände.

    • När man var liten var livet ofta svart eller vitt. Sedan förstod man att färgskalan innehåller några nyanser till. 🙂
      Flickvännens roll har jag också funderat på. Kommer inte ihåg den fakta jag fick då. Men det fanns en tid när jag visste mer, men själva svaret var likväl ändå osäkert.

  7. Så sorgligt. Vi bär nog alla på otäcka händelser. En vän till mig hittade sin 14-årige lillebror hängande i takkronan i deras hem. Ingen vet, varken då eller nu, varför han gjorde detta. Så fruktansvärt. Vi, gänget, var i fruktansvärd chock och sörjde länge. Häromdagen fick jag se ett gammalt foto av honom och sorgen sköljde över igen. 14 år. Livet är verkligen inte rättvist.

    • Vilken tragisk historia du delger oss. Mycket sorglig. Extra tufft när man inte vet orsaken. Förstår att tankarna återkommer med jämna mellanrum, när något dyker upp. Livet kan verkligen vara både rättvist och orättvist. Ibland helt oförståeligt.

  8. Vad berörd jag blir av din berättelse. Så grymt och meningslöst. Livet är sannerligen orättvist många gånger och alls ingen dans på rosor för somliga – som för Benny. Pappans nervösa skratt förstärktes nog av sorgen över sonens död.
    Tack för att du delade med dig din berättade.
    Varma hälsningar

    • Det kändes som alltid i sådana liknande situationer som just meningslöst. Alla varför och saker som kunde ha retts ut och livet hade tagit en annan vändning. Jag har inte och hade säkert inte bjudit på alla detaljer om just denna berättelse. Ville bara på något sätt belysa mina känslor, när jag kör den vägsträckan och när mina tankar går till ”Benny”. Tyvärr har jag fler liknande minnen som kanske kommer i ett blogginlägg eller som en del i en roman.
      Tack för att du läste och kommenterade. 🙂
      Kram

  9. Fruktansvärt sorgligt – men visst är det så att det som för andra verkar ganska trivialt det kan vara helt livsavgörande för andra.
    Vi fick själva ett sorgligt dödsbud i lördags. En ungdomskompis till min gubbe vars fru har fått alzheimer och tagits in på sjukhus, orkade inte med livet längre. Han hade försökt ta sitt liv genom att dricka massor av sprit och stoppa i sig piller, men dottern kom hem till sin far och hittade honom så han togs in på sjukhus och klarade sig. Men…där han bara fick stanna några dagar(!) innan han blev utskriven. Dottern protesterade kraftigt, utan att det hjälpte.
    På lördagen efter svarade han inte i telefon och när dottern åkte hem till honom förstod hon vad som väntade. Och mycket riktigt, han hade hängt sig!
    Kanske var just den här orsaken inte så trivial – han var helt nere efter sin älskade frus förvandling – men han hade i alla fall en dotter som han hade en nära kontakt med. Och det hade inte behövt hända om han fått vettig hjälp…..

    • Du har helt rätt. Många skulle ha åsikter om att det var på gränsen till löjligt att reagera så. Man måste gå i den drabbades mockasiner för att helt förstå.
      Din aktuella berättelse är verkligen sorglig. Vad tragiskt när det går så långt. Stackars dotter som ska gå vidare i livet med de två sorgerna om sina föräldrar. Ännu ett bevis på att sjukvården inte räcker till.

  10. Får mig att tänka på de personer som jag känt eller bara vetat vilka de var och som valde att avsluta sina liv i ungdomen. Olycklig kärlek var orsak till mångas val. Tragiskt! Eftersom det många gånger kan leda till något bättre när kärleken tar slut ifall man orkar uthärda den jobbiga tiden efter.
    Mycket tänkvärt inlägg!

    Kram och en bra dag önskar jag dig!

    • Jag kan inte siffran men gissar på att just olycklig kärlek ligger överst som skälet till självmord i ungdomen. Själv vet jag många trista exempel på detta. Svårast är det med dem som döljer sina mörka tankar. Som orkar leva ett relativt normalt liv utåt sett, som på så sätt skapar en trygghet hos dem som skulle ställt upp annars. Mänskligt skyddsnät som håller när det stormar borde alla ha tillgång till.
      Kram

  11. Alla är olika rustade/tränade inför livssmärtor. Att bli lämnad/sviken gör ont, hela tillvaron kan falla i bitar. Av någon orsak blev bilfärden Bennys slut. Såg han inte vägen för tårarna, körde han vårdslöst i ilska eller var det hans meningen?
    Hans pappa tycks inte heller varit så bra på att hantera känslor.
    Jag ha också träffat nervösskrattare.. om man tänker att de kämpar hårt för att slippa undan sina rädslor (känslorna).. är det lättare att höra..

    • Jag gissar på att du är på rätt väg. Tårarna var säkert inblandade. Det fanns inga vindrutetorkare framför ögonen. Brist på sömn. Ovan vid att köra bil vid den tiden på dygnet.
      Nervösskrattare är svåra att hantera och ta på allvar. Skämten faller pladask.

  12. Det går inte att annat än drabbas av Bennys livsöde. Jag avskyr mobbing, barn kan vara så elaka, bara man sticker ut det allra minsta lilla. Måste ligga i vår gener, antar jag, att grupptillhörighet och att inte vara avvikande på minsta sätt, är essentiellt in i absurdum.

    Kommer mycket väl ihåg från barndomen. Jag och min familj flyttade mycket och det var tydligen, bara det, en anledning till att visa att ”kom inte här och kom, du är ny så stick inte upp”. Faktiskt från både lärare och elever. Konstigt.

    • Mobbing och utanförskap är vidriga ting. Att man inte får duga för den man är. Det är tufft att växa upp om man inte har alla bitar på plats eller är listig på att gömma de saknade.
      Förr var det mer ovanligt med nya klasskamrater än det är i dagens skola. En ny dialekt kunde både impa eller ställa till problem direkt. Det du skrev om att lärare ställde sig på den sidan var inte roligt att läsa. Borde verkligen inte få förekomma.

  13. Det finn så mycket som vi har i våra ryggsäckar från barndomen, genom livet.
    Som påverkar oss mer än vad vi tror.

    Vilken sorglig berättelse…
    Jag sitter och blir så berörd.

    Ha en fin kväll.

    • Den där ryggsäcken kan vara både tung och innehållsrik. Själv gillar jag att då och då gräva i alla bitarna och är dessutom ”nyfiken” på vad som finns i mina medmänniskors ryggsäckar, för att förstå orsaken till att de blivit den unika person de är.

      Den är sorglig. Mina texter vill jag ska beröra både glädjen, skrattet, tårarna och medkänslorna. Oftast har inläggen inget att göra med hur jag mår just när jag skriver dem eller den dagen jag lägger in dem på bloggen. Sedan varvar jag med att skriva aktuella dagshändelser.

      Med andra ord tycker jag om att du blir berörd. Då har jag nått fram. Tyvärr kunde varken jag eller någon annan hjälpa Benny när han behövde hjälp som mest. Det gör mig ledsen. Kram

  14. Livet är outgrundligt och ibland så tar det ett krumsprång, alla hinner inte med utan faller handlöst ner i ett svart hål. De som tar sig igenom och kommer ut på andra sidan är stärkta till att tampas igen. Men som sagt för en del så blir det ett stort svart hål. Känner så med anhöriga när det händer. Eller för vänner som tycker att de inte räckte till. Det är så oerhört sorgligt, man får hoppas att den som tog det valet har fått frid.
    Kram från Skogsfen.

    • Du har helt rätt. Fixar man en sådan pärs blir man oftast starkare och lite mer förberedd nästa gång. Samtidigt är det nya insatser när det gäller kärleken varje gång. Den ena förälskelsen är inte helt lik den andra. Personen som hamnat i det svarta hålet måste ha rätt hjälp. Denna Benny fick kanske ett chockbesked och handlade utan att tänka rationellt. De anhöriga som ska leva vidare har det tufft. Helst om det är någon som har extra mycket dåligt samvete. Ångar något som inte går att ta tillbaka. Kram

  15. Åh, vilken sorglig historia och Bennys pappa kanske också hade varit kass på fotboll och skrattat nervöst för att få hänga med liksom… Som ett slags skydd, när man är osäker. Vem vet. Du är en fena på kåserier, Bosse!

    Kraam
    Petronella

    • Fotboll borde inte vara allt. Det är jorden som är rund. Alla människor borde få ha sin egen plats och bli respekterad för den unika person hon eller han är.
      Jag är glad för att du gillar mina kåserier. 🙂 Själv gillar jag ditt språk och din härliga och personliga blogg.
      Kraaam

  16. Sorgligt och tragiskt… blir som vanligt djupt berörd… och jag minns med sorg en vän som inte heller orkade leva vidare – eller om det kanske var en olycka… vi får heller aldrig veta…
    Kram

  17. Så fint du berättar om Benny och så tragiskt det som hände med honom
    och, jo det är svårt för de anhöriga när sådant händer och inte veta exakt svaret på varför detta hände
    och det måste ha varit så jobbigt även för tjejen
    och ja, kärleken kan vara så magisk och stark, och som du skriver kan även övergå i hat och i värsta fall i olycklig död.
    kram

    • Tack Inger! Värst måste vara att inte veta orsaken och att själv inse att man kunde gjort något vid ett tillfälle som kunde blivit avgörande. I just det här fallet fanns det nog inget att göra. Benny fick ett chockbesked vid en tidpunkt där han inte kunde ringa någon. Innan mobiltelefonerna gjorde sitt intrång. Han ville inte vara kvar en sekund till hos den han älskat. Hans syre var slut.
      Kärleken har många ansikten. Många är ljuvliga. En del kan dock ställa till både sorg, tårar och våld som drar med andra människor i närheten.
      Kram

  18. Usch ja ingen trevlig historia. Vi har väl alla som kommet upp lite i åldern varit med om tråkiga dödsfall. Min far blev endast 55 år och och tänk jag är snart i den åldern och känner mig ibland som 29, tänk att behöva dö så tidigt.
    Vet inte om det bara är som jag tycker eller kanske finns det ett mörkertal men känns som när det gäller självmord pga av skilsmässor och dyl så är det mest männen som tar livet av sig. Är det så eller är det kanske lika många? Jag vet inte riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s