SolBo Förlags julklappstips till specialpris

JULKAMPANJ! GÄLLER ENDAST I TVÅ VECKOR – LÄS TEXT UNDER BILD. 🙂

DSC_12480001

Under tiden 24 november till 8 december kan ”Mina fotsteg i ditt hjärta” köpas för 105 kr här på bloggen (ordinarie pris 150 kr) Ni får boken inslagen i julpapper. Vill ni ha boken signerad går det bra. Tryck på Köp boken på startsidan och följ anvisningarna.
Porto tillkommer som vanligt med 45 kr.
1 bok 105+45 = 150 kr
2 böcker 105+105+45 = 255 kr. Postens vadderade påse rymmer två böcker.

 

Annonser

Jakten på jultecken

Solen lyste så inbjudande så jag och Solveig bestämde oss för att åka till Svarte. En vecka kvar till december och bara en månad kvar till Julafton. Vad spännande. Fast inte så spännande att vi funderade på att vinterbada.
Svarteett

Istället skärpte vi blicken. Vid den stora stenen fanns några tecken.
Svartetvå Svartetre

SvartefyraSvartefem

”Är detta verkligen jultecken? Kan vi ha gått vilse och hamnat bland julitecknen? Jag får bestämt fråga henne som klipper gräset. Ska bara ta ett kort först.”
”Du tar ingen närbild på en främmande kvinna. Det kan man inte göra.”
”Okej! Men är det inte korkat att klippa gräset den 23 november? En hel månad kvar till julafton. Då blir det ju inte julfint. Kommer att hinna växa upp högt som en häck innan tomten kommer. Får jag ta kort på vägskylten? Varför har de stövlar när det är sol?”
Svartesex

Jag blir alltid så hungrig när jag är ute på utflykter.
Svartesju

Blodsockret måste ha sjunkit riktigt lågt. Det ser ut som väggarna på huset är på väg mot oss. Eller är det en bilskojare som driver med oss? 😉
Svarteåtta

Ibland måste man spara på batteriet

Tid ett är ett märkligt fenomen. Fast jag är rätt säker på att en timme alltid är sextio minuter har jag tvivlat många gånger genom åren. Ett sommarlov kändes som ett härligt äventyr när man gick hem efter ”Den blomstertid nu kommer”. Allt var möjligt och låg framför fötterna. Sommarlovet var nystruket och oändligt långt.
Ju äldre jag blir så känns det som om åren går mycket fortare nu än de gjorde förr. Då tycker jag ändå att när det är som regnigast, blåsigast och som mest dimmigt i november blir det trögare och trögare att hitta någon motivation för hösten, som ligger framför som ett dammigt inpyrt täcke. Som om det dystra biter sig allt längre in i min själ. River upp sår som blir en aning djupare för varje säsong. När jag gick i skolan var en timme ALDRIG samma sak. Ett dubbelpass i gympan kändes som mycket kortare än en halv teckningslektion för mig som föredrog streckgubbar och smörpapper.
Efter ett kvartsamtal kom mina föräldrar hem med två besked till mig. Ett: Magistern tycker att du inte ska umgås så mycket med Sune. Han är inte bra för din framtida utveckling. Antagligen ringde jag Sune direkt och undrade om vi skulle förändra världen ihop på kvällen. Två: Magistern sa att han aldrig sett någon elev följa med så bra som du gör, när han har en längre genomgång.
Sög jag i mig av smaken på den karamellen? Växte jag någon centimeter på höjden? Hemskt mycket nej. Varför inte? Därför att jag var den enda på jorden som visste om sanningen. Den nakna orsaken. Mina knappar: Mina inre filmknappar med olika kategorier. Tryck på en knapp så såg jag en final på Wembley. Ett tryck på en annan knapp och vips besökte jag nöjesfältet Klampenburg utanför Köpenhamn. Sedan fanns alltid min teatraliska konst att med blicken fäst vid läraren kunna få blicken att se levande ut. Antagligen fanns det ett lyster i mina bruna ögon. Själv var jag iväg på en hemlig resa, spelade final i fotboll, slog in matchbollen mot Björn Borg, käkade pizza med Olivia Newton-John eller plockade ost på månen. Det enda jag inte var. Den enda plats jag inte var på, var i ett klassrum på mellanstadiet. Det bästa var att jag inte behövde vända huvudet mot fönstret som en startsträcka för att drömma mig bort. Den taktiken har många före och efter mig misslyckats totalt med. Dömt att misslyckas.
Mina inbyggda möjligheter har tagit mig på många inre tidsresor genom åren under alla mina studieår. Tro inte att jag är en ständig drömmare. Helt fel. Långt ifrån. Jag är ytterst vaken och alert om det var och är viktigt, underhållande och givande. Gällde det uppgifter inför en tenta sög jag i mig information och kunskap. Skrev långa anteckningar med min svårlästa handstil. En bra talare är guld värd. En som fångar sin publik och kan behålla den i nittio minuter. Det finns sådana pärlor. Som är som duktiga skådespelare. Ändrar röstläge och tonläge. Varierar ordtempo. Förflyttar sig på golvet. Överraskar positivt med att bryta av det allvarliga med något mer lättsamt eller ett skämt. Då missar jag inte ett ord eller stavelse.
Det är de andra talarna och tillfällena. När man måste närvara, men då det inte ska testas senare om jag minns något. Inget prov eller omständlig redovisning. Det var då jag knäppte på min ljudlösa film och oj vad tiden gick fort. I takt med att jag blev äldre ändrade innehållet karaktär. Vissa saker är inte ens lämpliga att skriva om här. Det kan vara någon som läser min blogg. 😉
Ibland kunde jag göra tvärtom. Strunta i mina knappar. Istället följde jag med i föreläsarens ”kropps-och-tal-mönster”. Höll räkningen på hur ofta han sa ett visst ord. Mycket roligare än att bli nervös och vänta på att han skulle säga samma ord en gång till. För då kunde det börja krypa innanför min egen tröja och myrorna kallade till sammanträden i mina ben. Det hände att jag gjorde ett streck för varje gång han tog sig för hakan, hon la håret bakom örat. Alla tics. En dragning med tumme och pekfinger längs med näsan till näsroten. En harkling. Ett visst uttryck som tenderade att återkomma som en bumerang. Ibland gjorde jag detta med en annan studiemotiverad kompis. Delad glädje är dubbel glädje. Jag och Katarina hade riktigt roligt där vi satt i vår u-bänk. De andra undrade vad vi höll på med.

Det här var mest ungdomliga bekännelser. Hösten 2013 är jag lugn och fin som en filbunke och har lämnat den ”mörka världen” bakom mig. Eller… 😉

Häftigt. Jag såg att bloggen har passerat 60 000 visningar. 😀

Månadens boktips – ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman

November

Vilken svår bok att skriva om. Ändå är den given som mitt boktips i november. Uppföljaren till boken ”En man som heter Ove”, som jag älskade. Jag är egentligen inte så förtjust i att befinna mig i sagor samtidigt som jag läser en vuxenbok. Det är också när besöken där blir för långa, som jag anser att boken tappar tempo. Det finns ett stort skäl till att Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas är en viktig del i denna mycket allvarliga bok. Här träffar vi på många olika karaktärer som från början har den gemensamma länken att de bor i samma hus. Fredrik Backman har ett personligt och helt underbart sätt att lyfta fram viktiga, annorlunda personligheter och ibland ge klacksparkar med sin, i många fall, ironiska berättarstil. Man kan välja att skratta med eller sätta skrattet i halsen. Frågan är vad som krävs för att man ska få ha sin fulla rätt att vara annorlunda. Dialogerna är ofta riktiga pärlor. Träffsäkra. Levande. Ibland skrattretande nära personer jag mött i riktiga världen.
Elsa är sju år och just annorlunda. Supersmart och fylld av fel kunskaper jämfört med sina jämnåriga. Mormor är sjuttiosju år och galen. En härlig kombination. Allt eftersom storyn nystas upp får vi reda på alla tokigheter denna kvinna gjort och samtidigt får vi även reda på allt viktigt hon gjort i sitt yrkesliv. Stora insatser som får konsekvenser i bokens framtid. Vi läsare känner igen katastrofer som hänt i världen. Det finns otaliga poänger i romanen. Fredrik Backman har för andra gången bevisat för mig att han är viktig i svensk skönlitteratur. Jag uppskattar hans fylliga epilog.

”För livet är ju väldigt komplicerat och väldigt enkelt på samma gång. Det är därför det finns Facebookstatusar.”

Pigga upp november

Om jag ska rangordna de tolv månaderna kommer november på sista plats. Visst är det taskigt, men ärligt skrivit. Därför uppskattar jag de där dagarna som dimper ner med sol och inte alltför mycket blåst. Eftersom det fortfarande inte varit frost här finns det olika sorters blommor kvar i trädgårdarna. Än så länge har jag haft fyra härliga dagar då jag sökt mig till mitt älskade hav.
Detta år har jag förberett mig med olika knep för att hålla dysterkvisten på avstånd. Ett säkert kort är att alltid se till att det finns färska färgglada blommor i en vas på köksön eller någon annanstans. Jag tycker om att vila mina ögon på blommorna. Unnar mig gärna en halvtimme i badkaret med skum, något gott att dricka, levande ljus och behaglig musik i bakgrunden. På Facebook har jag en tävling för att pigga upp andra. Jag har startat en Tipstävling med mig själv där jag ska jämföra mina resultat med fyra olika sätt att bli miljonär på. Undra om det blir system eller enkelrad som är min väg till att bli miljonär. 🙂
DSC005290013

Om det kommer en dag då det inte alls blir ljust på hela dagen, då det vräker ner ”regnskott” mot fönstren och hela kroppen strejkar på olika sätt, är det mer akut. Då blir det planen F för film. Jag har nämnt att vi haft tio säsonger med Filmmys för Familjen Lidén där vi även satt personliga betyg. Alla filmer där jag satt högsta betyget tio eller nio har de fem översta facken i vår DVD möbel Benny. Jag inser att jag varit ytterst generös med betygen. Gett klart flest tior av oss fyra i juryn. Nu är det upp till bevis för dessa filmer. Jag tänkte vid lämpliga tillfällen se om en film och koncentrera mig på 11 olika områden där jag bedömer och sätter betyg. Då blir det en mer proffsig bedömning. Inte i samma klass som när jag läste Drama-Teater-Film på universitet i Umeå. Då plockade vi ner filmerna i minsta möjliga filmsekvens. Jag vågar inte visa betygen för varje område, men totalpoängen kommer jag att bjuda på. Har inte bestämt mig om jag ska lotta bland aktuella filmer eller välja film vid varje tillfälle. Blir nog det sistnämnda.

Om inget hjälper mot Novembermörkret kan man lura hjärnan med att ex. läsa en sådan här diktbok och längta sig fram i tiden till en porlande vårbäck, hemvändande flyttfåglar och ett gult hav av raps.

DSCN96220003

Viktigast är att försöka hitta det lilla i det stora grå. Stunderna kommer aldrig tillbaka. Det låter hårt men är sant. Min önskan är att det kommer lagom med snö och lyser upp den skånska kletiga leran precis till advent. Då smyger jag ut och gör en ängel i snön. Hoppas att någon med barnasinne hänger på.

Nu avslutar jag med att skriva precis tvärtom emot mig själv. Det finns ett läge då jag tycker att november är den bästa månaden på hela året. Om jag håller på att skriva på ett manus och befinner mig långt bort i tankarna finns det ingen bättre månad att skriva i. Få saker lockar iväg mig från skrivandet. Timmarna kan försvinna i en hast och mycket kan bli gjort. November 2014 låter som en bra start på bok nummer tre. Jag kan räkna till tre. 😉

Underbara novemberdag

Solveig ville gräva efter mask och göra det från grunden. Jag tyckte det var bättre att välja nyplockade fiskar.
Bild B

Första gången som vi valde att gå ”Stenvägen” längs med havet i Kåseberga.

Bild C

Vilket underbart solskensväder vi bjöds på denna novembersöndag. Vi var så tacksamma.

Bild D

Lite smolk i bägare att jag inte fick vara med och leka gömme med de främmande grabbarna. Hade våra tjejer varit med hade det säkert gått bra. 🙂

Bild E

Jag vet inte hur du läsare gör men jag har en vana, eller vissa skulle säga ovana. Varje gång jag är på en plats med stenar brukar jag välja ut en fin sten som jag plockar med hem.
”Du får skylla dig själv om din rygg blir sämre”, säger Solveig nästan på gränsen till spydigt.
Jag brukar alltid vänta så att ingen ska se vilken sten jag väljer. Människor har ont av saker. Kan bli avundsjuka. ”Just den ville jag ha”, kan de ropa grinigt på både svenska och utrikiska. Den här gången valde jag en som stod så tätt intill en annan. Nu blir det mer luft mellan. Ren omtanke. 😉

Bild F

Härligt med nerförsbacke mot fiskhamnen och…

Bild G

…skidorna. Nu ska vi se vem som kommer först hem till Ystad. Jag eller Solveig som valde bilen? ”Akta på dig fågel. Jag kom faktiskt från höger.”

Bild H

Hon hade änglavakt

Jag är inte ensam. Efter att ha överlevt mer än tio gånger från riktigt utsatta lägen tror jag på änglar sedan barnsben. Det tror jag också en kvinna gör numera, efter vad som hände igår vid tretiden när hon kom hem från jobbet. Hon var på väg in i sovrummet när det ringde på dörren. Hon gick för att öppna – i samma stund körde en bil rakt genom sovrumsväggen.

Som ni kan se på bilden är hela hörnan på huset borta. Det är 90 km som gäller på den här vägen på Österlen. Huset ligger 4-5 meter från vägen. Kvinnan som körde bilen berättade för räddningstjänsten att hon väjde för ett djur. Hon klättrade själv ur bilen.
Ingenstans står det om vem som ringde på dörren. Jag tror inte det var postmannen.

DSC005330016

En flykt från domaren

Jag har underhållit med tävlingar på Facebook, både i oktober och i november, för dem som varit intresserade av att vara med. Första gången som jag använt det forumet, men definitivt inte första gången jag ”lekt med kompisar”.

Platsen var Borås i Västergötland. Jag hade bjudit in tio personer, fem tjejer och fem killar till Superstars. Vi skulle umgås och ha trevligt ihop i tre dagar. Givetvis fanns ett fokus på de tio grenarna, men det var såklart även gott om tid för mat, skratt, bus och uteliv och ont om sömntid. Denna gång deltog jag inte aktivt själv, utan var bara ledare och domare. Orsaken var några hemliga grenar. Redan på fredagskvällen hade vi kört igång. Vi hade startat upp med bowling och att ta reda på vem som kunde bygga ihop det hemliga innehållet i ett Kinderägg snabbast (jag hade köpt tio ägg). Nu var det lördag förmiddag. På mitt färgade schema hade deltagarna noterat att vi skulle göra något som hette kort och gott GÖMME, innan badhuset öppnade och det var dags för 50 m simning.
Jag gjorde stopp utanför Åhléns och drog förutsättningarna.
”Ni ska gå in och gömma er. Den som jag hittar först får 1 poäng, nästa 2 poäng och så vidare… den jag hittar sist vinner grenen och får 10 poäng. Jag gör inga stora gester. Nickar åt er. Sträcker upp ett finger. Antecknar lite diskret på mitt papper. Ni får inte gå ut från Åhléns. In med er nu. Om tre minuter kommer vargen in.”
Det var en kul grej, men jag ville se om jag hade rätt. Jag tänkte på en flock rädda djur som söker sig längst bort från faran. Min andra tanke var att någon smarting säkert skulle dra av byxor eller en tröja och ställa sig i ett provrum. Säkert en tjej som inte trodde att jag skulle våga dra undan draperiet.

Under mina tre minuter stod jag inte kvar och väntade. Istället smög jag mig iväg så att jag hann fram till den andra entrén som låg längst bort på andra sidan. Exakt 180 sekunder senare tog det mig inte många sekunder att räkna in sex av de tio fåren, som såg ytterst förvånade ut och inte hade tänkt på att behöva gömma sig i det säkra läget.
En tjej återstod. Tänk om jag har fel och en främmande tjej äger de snygga benen som jag såg? Som tur var hade jag rätt… Därefter tog det längre tid innan jag hittade personerna som fick 8 respektive 9 poäng och hamnade på pallen. Sedan kom problemet. Varken jag eller mina infångade nio lamm hittade Jerker. Vi hade alltid en god stämning under våra Superstars-tävlingar, men just vid detta tillfälle hördes röster om diskning, fusk – han måste ha smitit ut och nu vinner väl tvåan etc. Jag själv sneglade på klockan och ville ha simning och boule avklarad innan lunchen. Han måste ha fuskat var min elaka tanke.
”Bobo. Jerker får väl noll poäng?”
Jag själv var alltså också inne på den linjen och spejade ut genom skyltfönstret mot torget innan jag stannade till och försökte tänka listigt. Till slut kom jag fram till det enda självklara. Mina fötter styrde mot kvinnoavdelningen och de mest intima plaggen. Ni som läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att förstå var jag fått Dag Åhmans upptåg i Göteborg ifrån.

Hur bara vågade Jerker hoppa i kläderna och krångla sig in i en ställning? Förstår ni hur viktiga mina tävlingar var på den tiden? Hur mycket säkerhet och intimitet man kan offra för att få 10 poäng i en gren i Superstars och kanske i slutändan kunna ha vandringspokalen väl synlig i bokhyllan till nästa gång? Till saken hör att det var vid öppningstid och relativt lugnt på Åhléns. Lugnet före stormen.

Jag parkerar där och ler åt bilden jag har på min näthinna. I en pärm kan jag se hur det gick i de andra grenarna den gången.

 

Jag ville sjunka igenom golvet

DSCN8173

Ibland kan tanken komma över mig. Hur många dumma saker har jag gjort genom åren? Hur många personer har jag sårat på livets väg? När jag var yngre hände det att jag blev för spontan och orden kunde komma snabbare än tanken. I det här fallet
kan jag inte skylla på ungdomens naivitet. Samtidigt är jag lite kluven så här efteråt. Vissa saker är roliga och detta kunde blivit en sevärd sketch.
Här har ni scenen. I mitt eget hus. Jag gick nerför trappan från vårt underbara vardagsrum för att ta emot en lagom stor kvällsgrupp på nedre plan där Lidéns Samlingsmuseum hyste sina samlingar. Enbart kvinnor från en syförening hade kommit för att besöka vårt museum på Bjärehalvön. Eftersom kvinnorna kom åkande med bilar hade jag förberett mig genom att sätta fram stolar framför köpmansdisken. (Annars hoppade vi alltid på bussarna och greppade mikrofonen.)
Förhoppningsvis hade gruppen en trevlig stund när jag berättade om oss, våra samlingar och min ekorre till svärmor. Efter en varm applåd gick jag runt disken för att aktivt visa vidare ute bland montrarna. Eftersom jag nyss sagt något om de originella mustaschkopparna gick jag ner på knä och pekade på de omtalade kopparna, som denna premiärsäsong stod långt ner i en monter.
DSCN8174
”Här har ni mustaschkopparna som jag nämnde för en stund sedan, som var så vanliga i slutet av artonhundratalet och i början av nittonhundratalet. Visst är det häftigt med porslinsbryggan, där mannen skulle placera sin stora välansade mustasch, för att slippa få den blöt. Flertalet män hade ju på den tiden en tjock och tät hårväxt på överläppen.
Där brukar det alltid komma några uppskattande utrop. Åhhh!  Vad vackra! Bedårande! Jag har bara hört talas om dem. Undrar om det fungerar?
”Tyvärr kan ni ju inte testa.”
Kvinnofnitter. Skämtet hade gått hem precis som de andra skämten jag levererat en stund tidigare som rummets tupp. Gruppen var yngre och direkt med på noterna. Då är det lätt att bjuda på sig själv.
Jag satt fortfarande på golvet med ansiktet vänt mot kopparna. Hörde de glada kvinnoskratten runt omkring mig, samtidigt som jag vände mig om med ett leende för att suga in mitt skämt och… och stirrade rakt in i den kraftigaste hårväxt jag sett på länge. Inte bara en rejäl mustasch utan en massa långa hårstrån på hakan. Detta satt växande på kvinnan som stod närmast mig. Inget jag hade noterat under min berättelse som pågått i 15-20 minuter när sällskapet hade suttit på klaffstolarna.

Jag bara gjorde det. Drog in ett diskret andetag medan mina ögon bytte kanal. På något vis rullade livet vidare. Inget speciellt hände. Jag reste på mig och satte på min bandspelare i munnen. Det bubblade i kroppen. Jag skämdes i hjärnan. Ändå lyckade jag rädda mitt ansikte för stunden, eller så var det en kvinna som passade på att rädda mitt skinn med någon förståndig fråga. Jag har en lucka där.
När jag samlade ihop stolarna kom verkligheten tillbaka. Förlåt!

Solveig undrade vad som hänt när jag osammanhängande inte kunde stå stilla och knappt fick fram ett vettigt ord, när jag kom upp igen.
”Fram med det nu. Vad gjorde du för dumt med kvinnorna?”
”Vilka kvinnor? Jag orkar inte med om du har så roliga frågor.” Solveigs fråga gjorde saken etter värre, men till slut kunde jag knyta ihop storyn.
”Nästa grupp tar jag”, sa min Solveig.
”Lovar du det? Jag har bestämt mig för att omedelbart sluta skämta. Aldrig mer.”
”Det kommer du garanterat aldrig kunna hålla. Såg du verkligen inte mustaschen?”
”Då hade jag såklart vaktat tungan. Hade jag sett den skulle jag kommit av mig helt i föredraget och börjat prata om fel saker, precis som John Cleese gjorde i ”Pang i bygget” när tyskarna kom till Fawlty Towers.”
”Okej. Det kunde alltså blivit värre. Bäst att vi tar bort mustaschkopparna till imorgon när nästa syförening kommer.”
”Redan fixat. Jag la ett tjusigt stort lakan över just den montern.”
”Det skulle inte förvåna mig det minsta om du gjort det. Du får sluta titta på Basil Fawlty eller vad John Cleese rollfigur heter.”
”Vänta lite. Har du inte ett hårstrå där på ha…AJ. Inte nypa så hårt. Jag är gjord av ömtåligaste porslin. Jag skojade bara.” 😉

DSCN8175

 

 

En skimrande möjlighet…

Solveig gästbloggar denna grå novemberdag.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att ringa till personer jag inte känner. Det har ingen större betydelse om det är till en myndighet, en privatperson eller till ett företag. Jag får verkligen samla mod för att ta telefonluren i handen och knappa in numret. Jag är väldigt bra på att skjuta upp det där samtalet tills det inte går längre, tills jag bara måste… Därför är det lite lustigt när Jennifer säger precis samma sak. Hon tycker inte heller om att ringa till okända. ”Det har jag ärvt från dig mamma!” Det är då jag brukar påpeka att det finns kanske något bra som hon också ärvt från mig. Man får ta det onda med det goda liksom…

Många gånger när jag lagt på luren efteråt har jag tänkt att det är så fantastiskt hur ett samtal kan påverka mig som person. En glad och tillmötesgående person i andra ändan av linjen kan plötsligt få mig att må bra. Lika lätt är det åt andra hållet. En del företag och myndigheter tycks vara lyckligt omedvetna om att de placerat helt fel person i rollen som företagets telefonröst. Jag minns en gång för många år sedan när jag ringde till Arbetsförmedlingen. Damen som tog emot mitt samtal hade nog en av sina värsta dagar, eller också var hon sådan jämt. Hon lyckades att på bara några sekunder rubba hela min balans. Trots att det gått många, många år sedan dess så minns jag fortfarande hur arg och ledsen jag var när samtalet var över.

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”
skrev John Donne på 1600-talet. Vissa dagar är vi mer känsliga än andra. Något kan ha hänt i vår familj, på jobbet, en sjukdom, en sorg – anledningarna kan vara många. Problemet är att vi kanske inte vet om den människa vi möter eller pratar med har just en sådan där ”känslig” dag.

Det är lätt att skriva om hur viktigt det är att ta vara på sin tid. Att se varje dag som den gåva det är. Det är svårare att leva efter det. Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet… är en psalmstrof som jag sjungit många gånger. Kanske är det så att jag, liksom du som läser detta, om och om igen måste påminnas om att varje dag i livet är just en gåva och en möjlighet. Därför gäller det att ta vara på varje stund av lycka och njuta av dem, samtidigt som vi också måste vara förberedda på att livet kan ändras snabbt. På bara en sekund kan det plötsligt se annorlunda ut. Nej, jag är ingen dysterkvist, men jag tycker att det är viktig att vi då och då påminns om hur skört och bräckligt livet faktiskt kan vara.

Den som nyss mist en älskad livskamrat, en förälder, ett barn eller en kär vän, brukar ibland anklaga sig själv över att han eller hon inte tagit vara på tiden tillsammans med den som gått bort. Det är ju precis så vi känner när något som vi förväntade oss skulle vara för en lång tid framöver, helt plötsligt tog slut, alldeles för tidigt. Samma känsla kan infinna sig hos den som fått domen om en kronisk sjukdom som aldrig kommer att gå över utan som ska bli en följeslagare för resten av livet. Varför var jag inte tacksam över att jag var frisk?

Vi kan aldrig skruva tillbaka tiden. Aldrig göra om ett enda ögonblick av vårt liv. Den stund som passerat kommer aldrig mer tillbaka. Livet som ligger framför vet vi inte något om, men stunden som är just nu har vi i vår hand. Vad vill du göra av ditt liv? Hur vill du ta vara på den stund som du just nu har? Ska den bli till ett skimrande ögonblick som inte bara ger dig själv en stunds njutning utan som kanske kan ge skimmer även åt dem du möter längs vägen. Det är du som väljer…