På något vis ska det lösas

I somras träffades vi av en slump. För en kort stund delade vi samma intresse och bänk. Sedan skiljdes våra livsvägar och aldrig trodde jag att vi skulle ses igen, men ödet ville annorlunda.
På min och Solveigs bröllopsdag åkte vi runt i dimman på Österlen. Tyvärr fick vi inte njuta av förra årets sol och härliga kortarmade väder. Vi hade ändå vår lycka och värme inombords som vi delade med tjejerna i baksätet.
I Glemmingebro fick jag ta det lugnt med tanke på alla vägbubblor.  Plötsligt satt hon bara där, i samma kläder. Av ren impuls bromsade jag in och frågade Solveig om det var okej.
”Kan vi göra en fin gest? Vi har plats i bilen.”
”Det är faktiskt vår bröllopsdag. Du ska ha tankarna enbart på mig.”
”Okej. Hon kanske sitter kvar i nästa vecka när jag kör förbi här själv.”
”Plockar du upp henne får du räkna med vissa problem med både polis och ägare.”
”Jag tycker inte att man glömmer bort sina vänner.”

Det regnade och blåste när jag veckan efteråt hade vägarna förbi igen. När bänken närmade sig såg jag det sorgliga. Den var tom och blöt. Min vän var puts borta. Förhoppningsvis hade någon gett henne skjuts, tänkte jag innan det började krypa otäckt längs med ryggraden. Därför vek jag av från vägen och körde in på en avskild gård. Stannade bilen och klev ut. Försiktigt gick jag på grusgången fram till huset. Direkt såg jag det otäcka genom det smutsiga fönstret. Min vän var kidnappad. Inte bara hon. Hennes kompis stod mot en vägg och verkade gömma sig.

 
Nu har jag ont om tid. Tankarna far och fladdrar. När som helst kommer säkert den elake som kidnappat dem. På något vis ska tjejerna ut och gömmas i bilens baksäte. Kära bloggläsare. Håll tummarna för mig. Ge mig gärna ett vattentätt alibi. 😉

Så här såg det ut när livet fortfarande var lätt att leva i somras, när jag träffade min vän och vi skulle åt samma håll.