Jag ville sjunka igenom golvet

Ibland kan tanken komma över mig. Hur många dumma saker har jag gjort genom åren? Hur många personer har jag sårat på livets väg? När jag var yngre hände det att jag blev för spontan och orden kunde komma snabbare än tanken. I det här fallet
kan jag inte skylla på ungdomens naivitet. Samtidigt är jag lite kluven så här efteråt. Vissa saker är roliga och detta kunde blivit en sevärd sketch.
Här har ni scenen. I mitt eget hus. Jag gick nerför trappan från vårt underbara vardagsrum för att ta emot en lagom stor kvällsgrupp på nedre plan där Lidéns Samlingsmuseum hyste sina samlingar. Enbart kvinnor från en syförening hade kommit för att besöka vårt museum på Bjärehalvön. Eftersom kvinnorna kom åkande med bilar hade jag förberett mig genom att sätta fram stolar framför köpmansdisken. (Annars hoppade vi alltid på bussarna och greppade mikrofonen.)
Förhoppningsvis hade gruppen en trevlig stund när jag berättade om oss, våra samlingar och min ekorre till svärmor. Efter en varm applåd gick jag runt disken för att aktivt visa vidare ute bland montrarna. Eftersom jag nyss sagt något om de originella mustaschkopparna gick jag ner på knä och pekade på de omtalade kopparna, som denna premiärsäsong stod långt ner i en monter.

”Här har ni mustaschkopparna som jag nämnde för en stund sedan, som var så vanliga i slutet av artonhundratalet och i början av nittonhundratalet. Visst är det häftigt med porslinsbryggan, där mannen skulle placera sin stora välansade mustasch, för att slippa få den blöt. Flertalet män hade ju på den tiden en tjock och tät hårväxt på överläppen.
Där brukar det alltid komma några uppskattande utrop. Åhhh!  Vad vackra! Bedårande! Jag har bara hört talas om dem. Undrar om det fungerar?
”Tyvärr kan ni ju inte testa.”
Kvinnofnitter. Skämtet hade gått hem precis som de andra skämten jag levererat en stund tidigare som rummets tupp. Gruppen var yngre och direkt med på noterna. Då är det lätt att bjuda på sig själv.
Jag satt fortfarande på golvet med ansiktet vänt mot kopparna. Hörde de glada kvinnoskratten runt omkring mig, samtidigt som jag vände mig om med ett leende för att suga in mitt skämt och… och stirrade rakt in i den kraftigaste hårväxt jag sett på länge. Inte bara en rejäl mustasch utan en massa långa hårstrån på hakan. Detta satt växande på kvinnan som stod närmast mig. Inget jag hade noterat under min berättelse som pågått i 15-20 minuter när sällskapet hade suttit på klaffstolarna.

Jag bara gjorde det. Drog in ett diskret andetag medan mina ögon bytte kanal. På något vis rullade livet vidare. Inget speciellt hände. Jag reste på mig och satte på min bandspelare i munnen. Det bubblade i kroppen. Jag skämdes i hjärnan. Ändå lyckade jag rädda mitt ansikte för stunden, eller så var det en kvinna som passade på att rädda mitt skinn med någon förståndig fråga. Jag har en lucka där.
När jag samlade ihop stolarna kom verkligheten tillbaka. Förlåt!

Solveig undrade vad som hänt när jag osammanhängande inte kunde stå stilla och knappt fick fram ett vettigt ord, när jag kom upp igen.
”Fram med det nu. Vad gjorde du för dumt med kvinnorna?”
”Vilka kvinnor? Jag orkar inte med om du har så roliga frågor.” Solveigs fråga gjorde saken etter värre, men till slut kunde jag knyta ihop storyn.
”Nästa grupp tar jag”, sa min Solveig.
”Lovar du det? Jag har bestämt mig för att omedelbart sluta skämta. Aldrig mer.”
”Det kommer du garanterat aldrig kunna hålla. Såg du verkligen inte mustaschen?”
”Då hade jag såklart vaktat tungan. Hade jag sett den skulle jag kommit av mig helt i föredraget och börjat prata om fel saker, precis som John Cleese gjorde i ”Pang i bygget” när tyskarna kom till Fawlty Towers.”
”Okej. Det kunde alltså blivit värre. Bäst att vi tar bort mustaschkopparna till imorgon när nästa syförening kommer.”
”Redan fixat. Jag la ett tjusigt stort lakan över just den montern.”
”Det skulle inte förvåna mig det minsta om du gjort det. Du får sluta titta på Basil Fawlty eller vad John Cleese rollfigur heter.”
”Vänta lite. Har du inte ett hårstrå där på ha…AJ. Inte nypa så hårt. Jag är gjord av ömtåligaste porslin. Jag skojade bara.” 😉