Jag ville sjunka igenom golvet

DSCN8173

Ibland kan tanken komma över mig. Hur många dumma saker har jag gjort genom åren? Hur många personer har jag sårat på livets väg? När jag var yngre hände det att jag blev för spontan och orden kunde komma snabbare än tanken. I det här fallet
kan jag inte skylla på ungdomens naivitet. Samtidigt är jag lite kluven så här efteråt. Vissa saker är roliga och detta kunde blivit en sevärd sketch.
Här har ni scenen. I mitt eget hus. Jag gick nerför trappan från vårt underbara vardagsrum för att ta emot en lagom stor kvällsgrupp på nedre plan där Lidéns Samlingsmuseum hyste sina samlingar. Enbart kvinnor från en syförening hade kommit för att besöka vårt museum på Bjärehalvön. Eftersom kvinnorna kom åkande med bilar hade jag förberett mig genom att sätta fram stolar framför köpmansdisken. (Annars hoppade vi alltid på bussarna och greppade mikrofonen.)
Förhoppningsvis hade gruppen en trevlig stund när jag berättade om oss, våra samlingar och min ekorre till svärmor. Efter en varm applåd gick jag runt disken för att aktivt visa vidare ute bland montrarna. Eftersom jag nyss sagt något om de originella mustaschkopparna gick jag ner på knä och pekade på de omtalade kopparna, som denna premiärsäsong stod långt ner i en monter.
DSCN8174
”Här har ni mustaschkopparna som jag nämnde för en stund sedan, som var så vanliga i slutet av artonhundratalet och i början av nittonhundratalet. Visst är det häftigt med porslinsbryggan, där mannen skulle placera sin stora välansade mustasch, för att slippa få den blöt. Flertalet män hade ju på den tiden en tjock och tät hårväxt på överläppen.
Där brukar det alltid komma några uppskattande utrop. Åhhh!  Vad vackra! Bedårande! Jag har bara hört talas om dem. Undrar om det fungerar?
”Tyvärr kan ni ju inte testa.”
Kvinnofnitter. Skämtet hade gått hem precis som de andra skämten jag levererat en stund tidigare som rummets tupp. Gruppen var yngre och direkt med på noterna. Då är det lätt att bjuda på sig själv.
Jag satt fortfarande på golvet med ansiktet vänt mot kopparna. Hörde de glada kvinnoskratten runt omkring mig, samtidigt som jag vände mig om med ett leende för att suga in mitt skämt och… och stirrade rakt in i den kraftigaste hårväxt jag sett på länge. Inte bara en rejäl mustasch utan en massa långa hårstrån på hakan. Detta satt växande på kvinnan som stod närmast mig. Inget jag hade noterat under min berättelse som pågått i 15-20 minuter när sällskapet hade suttit på klaffstolarna.

Jag bara gjorde det. Drog in ett diskret andetag medan mina ögon bytte kanal. På något vis rullade livet vidare. Inget speciellt hände. Jag reste på mig och satte på min bandspelare i munnen. Det bubblade i kroppen. Jag skämdes i hjärnan. Ändå lyckade jag rädda mitt ansikte för stunden, eller så var det en kvinna som passade på att rädda mitt skinn med någon förståndig fråga. Jag har en lucka där.
När jag samlade ihop stolarna kom verkligheten tillbaka. Förlåt!

Solveig undrade vad som hänt när jag osammanhängande inte kunde stå stilla och knappt fick fram ett vettigt ord, när jag kom upp igen.
”Fram med det nu. Vad gjorde du för dumt med kvinnorna?”
”Vilka kvinnor? Jag orkar inte med om du har så roliga frågor.” Solveigs fråga gjorde saken etter värre, men till slut kunde jag knyta ihop storyn.
”Nästa grupp tar jag”, sa min Solveig.
”Lovar du det? Jag har bestämt mig för att omedelbart sluta skämta. Aldrig mer.”
”Det kommer du garanterat aldrig kunna hålla. Såg du verkligen inte mustaschen?”
”Då hade jag såklart vaktat tungan. Hade jag sett den skulle jag kommit av mig helt i föredraget och börjat prata om fel saker, precis som John Cleese gjorde i ”Pang i bygget” när tyskarna kom till Fawlty Towers.”
”Okej. Det kunde alltså blivit värre. Bäst att vi tar bort mustaschkopparna till imorgon när nästa syförening kommer.”
”Redan fixat. Jag la ett tjusigt stort lakan över just den montern.”
”Det skulle inte förvåna mig det minsta om du gjort det. Du får sluta titta på Basil Fawlty eller vad John Cleese rollfigur heter.”
”Vänta lite. Har du inte ett hårstrå där på ha…AJ. Inte nypa så hårt. Jag är gjord av ömtåligaste porslin. Jag skojade bara.” 😉

DSCN8175

 

 

Annonser

54 thoughts on “Jag ville sjunka igenom golvet

  1. Trevligt när man kommer igång med skämten, och samtidigt ser ner i avgrunden, efter en liten flopp. Sånt bara händer, inget att hänga opp sig på. Alla gör vi våra misstag, men förhoppningsvis inte för ofta. Kör hårt bara, kanske nästa gång kan du skämta om din blunder. 😀

    • Det är tur att det händer oväntade saker, helst i efterhand. Däremot är det aldrig roligt att såra någon människa. Varken någon man känner eller en okänd. Skämtet hade aldrig kommit till om jag tittat runt ordentligt i den sittande gruppen. Sedan var det försent. Riktigt kul i efterhand. Jag har råkat ut för många liknande saker genom åren.

  2. Funderar nu på om 666 sockerbitar skulle ha blivit något sött ist? Fast det kanske hade blivit något djävulskt ist! Och i förra kommentaren menade jag att det kanske var meningen att du skulle TA just den 😉

  3. Hahaha…Vilken underbar kopp förresten! Har aldrig hört talas om dylika! Så otroligt uppfinningsrikt! Tack för skön kvällsläsning. Kram från ett isande kallt hotellrum i Sandefjord

  4. Vilken underbar kopp, en sådan har jag aldrig sett förut!
    Jag tycker att det var en bra historia och inte kunde du väl förutse att det skulle finnas en mustaschprydd kvinna bland besökarna, men var hon verkligen så skäggig?? Är det inte så att du tar till i överkant för att få till en bra historia? 😉
    Kram, Ingrid

    • Både vacker och tuff. Hade jag tittat noga på alla kvinnorna som satt på klaffstolarna framför disken, när jag berättade om oss och museet, hade skämtet aldrig dykt upp. Hon var faktiskt det. Solveig träffade på henne i andra sammanhang efter episoden. Tänk om jag varit busig och bett dem att ställa upp för en gruppbild. Kram

  5. Hoppsan! Men bara det att du kände dig dum och fortfarande minns händelsen visar på vilket stort hjärta du har och att du inte avsiktligt menat att såra någon. Och vilka fina koppar sedan! Hade ingen aning om att det fanns speciella mustaschkoppar. Nu har jag lärt mig något nytt. 🙂

    Kram Lotta

    • Gjort är gjort. Pinsamt just i den livssekvensen, men roligt efteråt när man inte sårar personen längre (berättar inte namn eller ort). Överallt där kvinnan visar sig tittar/stirrar säkert människor lite för länge för vad som är normalt. Småbarn ropar kanske något högt. Sorgligt. Jag tycker synd om henne. Eller så hade hon inte ont av det längre. Måste ha rört sig om en sjukdom eller en biverkning av en medicin.
      Vi hade många vackra och stiliga koppar. Dessa mustaschkoppar var populära både hos oss och besökarna. Min svärmor kunde så mycket om porslin. Synd att hon inte fick uppleva sin dröm, att visa upp sina samlingar för andra. Däremot var hon tacksam för att vi gjorde allvar av vårt skämt och lovade att förverkliga drömmen. Kram

  6. Kan man inte begära att de ska meddela i förväg om Skäggiga Damen ska komma? Jo, det tycker jag nog. 😉

    Jag kommer att tänka på Alex i Solsidan, som har en förmåga att göra ett klanteri bara större och större. Fast så är ju inte du. Nä då. Du är bara underhållande – och det är inte så bara det.

    Tack för kommentaren senast! Ja, de där frågesportgalningarna, dem får man dras med. Undrar om du var Ingvar Oldsberg i ett annat liv?

    • Ett fax och en stor ”hårbild” var det minsta jag kunde begärt. 😉
      Jag gillar Solsidan av många anledningar. Nä. Jag är inte Alex men drar gärna texten ditåt ibland, så jag förstår kopplingen. 🙂
      Du har alltid intressanta blogginlägg som jag skulle kunna diskutera hur länge som helst. Hallå där! Vad hände med hon vad heter hon… jo… Lotta Modin som tävlade i oktober. 🙂 Hon har lyst med sin frånvaro i november. Jag lovar. Nästan. December ska bli vit från tävlingar från mitt håll. Samtidigt får du räkna med att vissa saker smittas. Någon annan tar över stafettpinnen och ordnar tävlingar varje timme på Facebook.
      Jäpp. Ingvar tjugofem år yngre. Inte Björn. Det är annars en spännande kombination om man analyserar under ytan. Från början var det två olika personligheter i rutan, där Ingvar var rappare och lite småelak mot Björns udda personlighet. Nu tycker jag de blir mer och mer lika. Riktiga parhästar som numera roar mest en äldre publik.

  7. Tur jag inte behöver en sådan kopp, saknar mustaschdekoration. Inte visste jag ens att det har funnits sådana koppar, men tror faktiskt jag sett en sådan men inte förstått vitsen med det. Tyckte endast att det var en konstig kopp… 😉

  8. Så fick jag då kvällens skratt…och underhållning!! Det gäller att bjuda på sej själv…och så här efteråt…visst var det lite roligt i alla fall…:) Å jag har då aldrig sett en mustaschkopp förr…men, jag förstår syftet med den, även om jag (förhoppningsvis) inte behöver använda den…än!!
    Kram kram

    • När jag vände på huvudet och tittade uppåt kände jag mig väldigt ynklig, liten och elak. En sida av mig tycker fortfarande synd om henne, men jag måste erkänna att det är ett mycket roligt minne och så typiskt min stil att hamna i dessa situationer.
      Kraaam
      Bosse

  9. Haha….don’t mention the war, som sagt var! Ja, ibland lyckas man tänka: tyst min mun får du socker, men andra gånger bubblar det bara över och det är lika bra att fortsätta har jag märkt, bara vara och låtsas som ingenting. För vissa saker går inte att rätta till efteråt. Men det blev en roligt historia av det som vi här kan glädja oss åt!

    Nej, jag är ingen självplågare, tänker på tandläkaren, det är bara alltid så tyst och lugnt hos min tandläkare, det är som om hela världen försvinner och jag kan meditera under tiden…..och det gjorde jag idag också och var så långt borta så han fick peta på mig så att jag skulle komma till sans!

    Kramar

    • Den taktiken är bäst när det redan är försent. Mitt problem där var att jag inte glor på alla människor samtidigt som jag är huvudperson och håller på att prata.

      Trevligt att läsa mot alla andras åsikter om besök hos tandläkaren. Ofta har jag valt att gå till en riktigt trevlig person för att väga upp det negativa. Trista domar, hål i plånboken, smärta, värk efteråt osv. Även när vi flyttat har jag fortsatt att åka till ”gamla” tandläkaren. Fungerar inte så bra när det är akuta ärenden. Tur att han fick liv i dig igen. Ifall du inte var sista patienten den dagen. 🙂
      Kram

  10. Nämen vilken häftig kopp. Sån har jag aldrig sett eller hört talas om tidigare. Men oj vad pinsamt för dig ha,ha…Jag är säker på att tjejerna från den syföreningen inte heller glömmer det mötet med dig.
    Tisdagskram.

    • Det har säkert växt till en stor skröna med tiden. Tänk vad det pratades i alla bilar utom i en när de rullade ut från parkeringen. Sedan gick telefonerna varma. Undra om det var bra eller dåligt för publiktillströmningen? 😉
      Tisdagskram här med.

  11. Koppen är verkligen intressant och jag har sett sådana tidigare! Men skäggiga damens uppdykande var onekligen en smula snopet . Men vissa saker får man helt enkelt bjuda på och skratta åt i efterhand 😉

  12. Jag tror att damen bara var glad över ditt skämt eftersom du då inte lagt märke till henne. Snygg kopp, så bara av med skynket och låt damerna provdricka med eller utan hår 🙂

    Kram

  13. Tur för oss att du varit med om så många roliga situationer, kommer ihåg dom och dessutom kan tänka dej att dela med dej av dem! 😀

    Känner igen känslan som kommer direkt efter, när man kroppsligen befinner sej på plats men i sinnet hundratals mil därifrån.. Har tre exempel jag skulle kunna ta i detalj, tur jag har en fotoblogg! 😉

    Kram Johanna

    • Extra roligt var det att Solveig faktiskt råkade på kvinnan i ett helt annat sammanhang vid ett senare tillfälle. Hon tyckte inte att jag hade överdrivet.
      Hallå där Johanna. Så kan du inte göra och skriva. Du vet att jag är supernyfiken när jag triggats igång. Just nu struntar jag i att du har en underbar fotoblogg, jag vill veta… 🙂

  14. Hahaha tack för dagens skratt ;D Fast det sätter sig liiite på tvären när jag tänker på hur
    du kände det när du vände dig om…. 😉
    Vilka häftiga koppar, sådana har jag aldrig sett, borde gubben min ha 😉
    Ha en härlig kväll!
    Kramen

  15. Aldrig hör talas om mustaschkoppar förut men det var ju en jättesmart uppfinning. Tror inte att hon tog åt sig även om du själv tyckte att det var jobbigt (för hon hade väl inte så mycket skäggväxt att hon hade tvinnade knövelborrar?)

    • Jag överdrev tyvärr inte. Gissar på att hon fått ett skal mot alla nyfikna blickar och kommentarer bakom ryggen, röster och pekande fingrar från små oskyldiga barn och fränare ord och miner från äldre mindre oskyldiga barn.
      Kopparna är stentuffa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s