Mannen som gick upp i rök

Egentligen är det inte klokt hur många roliga och dramatiska nyår jag varit med om trots att jag bara är 26 år plus. Ibland känns det som om jag levt dubbelt så länge. 😉

Jag väljer att skriva om en gåta som jag fortfarande inte vet svaret på. I normala fall brukar jag låtsas som att jag inte bryr mig, men den gången kunde jag inte låta bli att vara ivrig som ett nyfiket barn. ”Var har du varit? Fram med sanningen.”

Tiden var mitten av åttiotalet. Platsen Halmstad. Det hade varit en vit jul och snön låg kvar under årets sista dag. Vi var fyra glada ungkarlar i olika åldrar som bestämt oss för att lämna vår stad över årets sista helg. Vi hade betalt i förväg för bussresa, överfart med färja mellan Varberg-Grenå och Nyårssupé. Det var tidig avgång. Redan klockan två skulle tre turistbussar rulla iväg. Vi bestämde träff vid Carl Milles ”Europa och tjuren” på Stora Torget. Tre av oss gick iväg och tog ut pengar i en Bankomat. Den fjärde kunde inte bestämma sig. Blixten som var hans smeknamn ändrade sedan åsikt och sa att han också behövde kontanter. Smeknamnet syftade inte på någon slags snabbhet utan på att denna sköna lirare tog det väldigt piano i alla lägen. Oftast uppskattat och roligt, men irriterande när det fanns en tid att passa. Som nu denna Nyårsafton.
”Vi sticker till bussen och tar platser. Du får snabba dig. Vi kan inte hålla kvar chauffören mer än högst en minut.”
”Det är lugnt grabbar. Vi ses på bussen.”
Inte visste vi att det var så populärt med aktiviteten rymma från Halmstad till Danmark. Vi hoppade på en buss och tog upp fyra platser på sidan med fönstren mot Stora Torget. Jag tittade ut mot Sankt Nicholaus kyrkklocka och mot gatuhörnet där Bankomaten fanns ett par hundra meter bort, med allt tätare mellanrum. När det var två minuter kvar sprang jag av bussen och gick på de andra två bussarna och granskade alla resenärer. Ingen Blixten. Jag frågade vår busschaufför om han kunde vara snäll och vänta i några sekunder på en kompis som tog ut pengar… men det kunde han inte eftersom han hade fler påstigningstider att passa, liksom färjan.
Den där rätta stämningen infann sig inte under bussturen upp genom Halland. Vi tre grabbar kände oss fulla av frågetecken. Samtidigt gaskade vi upp oss och samtyckte, att äntligen fick Blixten skylla sig själv. Vid hamnen i Varberg granskade vi alla som klev av de andra två bussarna. Till slut var det bara att acceptera läget. Det som hade börjat så kul var inte alls lika skoj längre. Det fattades en länk i kedjan. Kamratkedjan. Skämten duggade inte speciellt tätt vid det bokade bordet där vi slagit oss ner. På gränsen till begravningsstämning. Samtalsämnena hackade på samma dilemma. Vad sjutton hade hänt och vart hade han tagit vägen? Blixten var sex år äldre än två av oss så vi behövde ju inte precis ta hand om mannen.
Vårt bord var placerat precis vid gången som gick parallellt med långsidan på färjan. Genom glasdörrarna såg jag vidare genom de runda fönstren på långsidan ut mot lanternorna från andra fartyg på havet. Tidigare hade jag sett fram emot det kända fyrverkeriet som vi skulle få uppleva från ett av de övre däcken. Jag hade i hemlighet målat upp det ultimata. Tänk om jag träffade en snygg, trevlig, rolig, intelligent, skämtsam, seriös och söt danska under kvällen och vi stod där med var sitt glas champagne vid tolvslaget, njöt av bubblorna och varandras sällskap och bytte telefonnummer och ett par miljoner baciller… så dök det dystra upp igen, om inte den dumma Blixten förstört möjligheten…
Vem sjutton av Sveriges över åtta miljoner invånare, kom då gående på den röda sammetsmattan i gången med sin vanliga lufsiga gång och händerna djupt nerstuckna i fickorna.
”Läget grabbar?”
Rösten var sävlig och torr. Ett litet lurigt leende i mungipan kunde inte vår egen Mr Bogart hindra från att komma fram. Sanningen berättade han varken då eller senare.
”Vaddå! Vad snackar ni om? Jag var väl med er hela tiden på bussen. Ni höll ju plats till mig. Vad finns det att dricka?”

Liftade han? Gick det ett tåg? Betalade han en månadslön till en taxichaufför? Han fanns definitivt inte med på någon av de tre bussarna, men jag tittade förstås aldrig efter i bagageutrymmet… Jag önskar dig ett Gott Nytt År. Kram Bosse 

Tre boktips i decembermörkret

Solveig gästbloggar

Under mina år som bibliotekarie hände det att jag då och då fick frågan: Kan du tipsa mig om en bra bok? Det låter kanske lite konstigt, men jag tyckte alltid att det var en av de svåraste uppgifterna jag kunde få. Ja, jag vet. Som bibliotekarie förväntas man ha läst alla böckerna som finns på det aktuella biblioteket… Efter att ha frågat vilka författare som den aktuella låntagaren läst förut, försökte jag att hitta något liknande. Ibland plockade jag fram ett par böcker som jag precis läst och berättade lite kort om handlingen. Jag vet inte hur väl jag lyckades. Oftast gick personen iväg med en eller ett par böcker, men vad han eller hon tyckte när de sedan började läsa, det är en annan historia.

När jag var ungefär sex år lärde jag mig att läsa. Min fem år äldre bror hade en liten tavla där han skrev upp korta ord med tavelkrita. Jag vet inte om det berodde på mitt dåliga tålamod, eller hans, men det gick inte så bra eftersom jag hela tiden gissade. Efter ett tag gav han upp, men det konstiga var att jag faktiskt hade lärt mig läsa.

Efter den dagen har jag läst och läst och läst. Det hade varit roligt att veta hur många böcker jag läst under årens lopp. Jag läser ytterst få deckare och thrillers, de lämnar en otäck eftersmak inom mig, som jag hellre är utan. Jag tycker om att beröras. Åtskilliga pappersnäsdukar har gått åt när jag hittat en riktigt bra bok. Det finns en viss övervikt vad det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag gillar författare som kan skriva en berättelse för barn eller ungdomar och på samma gång, mellan raderna, skriva för vuxna.

Det här jullovet hade jag bestämt mig för att unna mig en viss tid till att läsa skönlitteratur igen. Eftersom jag hela hösten har behövt min lediga tid till att plugga specialpedagogik har jag undvikit att låna skönlitterära böcker. Jag vet nämligen att jag inte kan låta bli att läsa dem om de ligger vid min säng…

Min pappa brukade säga att han läste om de böcker han läst förut eftersom han ändå inte kom ihåg speciellt mycket. Jag tyckte att det verkade konstigt. Om jag läste om en bok kom jag ihåg det mesta. Nu kan jag bara konstatera att jag har kommit upp i den åldern att jag kan göra precis som han, läsa om de gamla böckerna. Visst kommer jag ihåg en del, men det är skrämmande lite…

Binchy, Maeve: Tänd ett litet ljus. Detta är en rejäl debutroman, 587 sidor lång. Huvudpersonerna Elizabeth och Aisling blir låtsassystrar under andra världskriget då Elizabeth evakueras från London till familjen O´Connor i Kilgarret på Irland. Elizabeth blir direkt en av familjen och får uppleva allt det som hon saknat som ensambarn i en ganska känslokall familj. Vänskapen som utvecklas mellan Elizabeth och Aisling blir så djup att den består trots att Elizabeth så småningom återvänder till sin familj. Maeve Binchy är duktig på att gestalta sina personer så att det känns som att de finns på riktigt. Efter ett tag vill man som läsare ingripa i handlingen, skaka om Elizabeth så att hon inser vilken oerhört egoistisk och opålitlig pojkvän hon valt, berätta för Aisling att hon håller på att göra sitt livs misstag, sätta sig ner hos Elizabeth pappa och tala om för honom att det är han som är vuxen o.s.v. Det här är en bok om vardagens alla bekymmer och glädjeämnen. Visst kan man ibland nästan förutse vad som ska hända, men det är en del av charmen.

Pilcher, Rosamunde: Midvinter. Skådespelerskan Elfrida Phipps lämnar London och flyttar ut till den lilla byn Dibton. Där blir hon snabbt indragen i bygemenskapen, mycket tack vare Gloria Blundell. Gloria bor tillsammans med sin man Oscar och yngsta dottern i Dibtons största hus. Under den månad Elfrida är bortrest för att hälsa på en släkting, omkommer Gloria och hennes dotter i en trafikolycka. När Elfrida återvänder till byn möter hon en förtvivlad Oscar som inte bara förlorat sin familj utan som dessutom kommer att bli hemlös inom en kort tid eftersom Gloria testamenterat huset till sina söner. Oscar planerar att flytta till Skottland där han ärvt en del av ett hus och frågar Elfrida om hon vill följa med på resan. Rosamunde Pilcher kan också göra sina personer levande. Givetvis finns det fler släktingar som dyker upp i boken, fler livsöden som vävs samman, sorger och bedrövelser som blandas med mer vardagliga händelser och glädjeämnen.

O´Flanagan, Sheila: Syskonkärlek. Romy blir mer eller mindre beordrad av sin äldre bror att lämna utgrävningarna i Australien och återvända till Irland. Anledningen är att deras mamma ska genomgå en operation och behöver hjälp. Romy som alltid känt sig som det femte hjulet i familjen är egentligen inte alls intresserad av att komma hem, men känner sig tvungen. Eftersom Romy inte har samma pappa som sina två äldre syskon, blir allt som rör företaget ett bevis för henne att hon egentligen inte är en del av familjen. Det blir ungefär som hon tänkt sig, återkommande gräl med mamman, konfrontationer med brodern, irritation över svägerskan m.m. Så kommer Romys syster hem från USA och det visar sig att Romy måste omvärdera sådant som hon tidigare tyckt och tänkt. Den här boken växer allteftersom man läser och undan för undan lär man känna de olika personerna.

Gott Nytt År önskas er alla av: Solveig Lidén

Tänd ett ljus

Jag la ner all min charm, men misslyckades. Hon går inte på det där med tomten och snälla barn. Vår yngsta dotter vägrar fortfarande att sjunga låtar som läggs in på You Tube. Trist men sant. Systrarna Lidéns röster kompletterar varandra när de sjunger stämmor. Jag har hört det flera gånger hemma. Hon har sjungit inför fullsatta skolaulor, i kyrkor, på torg i talangjakter och på Hylkegårdens fik på Österlen. Jag tror att Lizette är mer envis än sin pappa…

Önskar er alla bloggläsare och lyssnare en riktigt God Jul. Hoppas ni får det trevligt och att ni får vara friska. Undra hur många av er som kommer att få uppleva en vit jul? Här i Ystad blir den säkert grön i år. Min julhälsning till er kommer genom vår äldsta dotter Jennifer med denna cover. Julkramar från Bosse Lidén.

Ps. Ni vet väl om att det vänder klockan 18.11 idag, den 21 december. Då återvänder ljuset som jag längtat efter. Sakta men säkert. Sekund för sekund. Minut för minut…

Jag tog en gul taxi

Jag hade flyttat till en större lägenhet. Tyvärr låg den längre från centrum. Min tuffa sportbil var såld. Jag rustade mig för att äntligen komma igång med att börja plugga på hög nivå. Denna decemberdag var min cykel sönder. För att hålla igång kroppen beslutade jag mig för att gå in till stan och köpa en julklapp till en söt tjej. Därefter tänkte jag ta den ljusblå bussen hem till Vallås. Mina planer ändrades i samma sekund som jag såg en gul folkvagnsbuss stå parkerad utanför en firma på industriområdet och såg ryggtavlan på killen i postoverallen. Leif var en snäll kille, några år äldre än jag. Ytterliggare några sekunder senare förfinades mina planer och gick från trevlig pratstund till det som pockade i min bushjärna. Ett practical joke. Vigt hoppade jag in i bagageutrymmet. Dörren hade stått lockande på glänt. Jag förstod efter en snabb titt på lasten att det var endast tömning av gula lådor som gällde på denna rutt. Mängder av julkort skulle ner till postterminalen för sortering och stämpling. Jag la mig till rätta långt in med huvudet nerstucket bland några jutesäckar som doftade damm. Ibland kom det in friska kustvindar när vi befann oss en bit från havet och Leif slängde in en full säck. Annars småslumrade jag till mellan varven när bilen rullade iväg på Halmstads gator. Inte konstigt med tanke på att jag varit uppe sedan två på natten och inte hunnit sova på hemmaplan. Jag förstod att Leif vann tid på att ha tomma säckar inne vid chaufförsplatsen och ibland när någon brevlåda var bara halvfull slösade han inte bort tid på att gå runt bilen, utan tog in säcken i förarsätet igen. Någon gång funderade jag på att säga en replik från mitt gömda ställe när dörren öppnades. Kom bara inte på någon som var tillräckligt bra. Kanske hade jag kommit fram fortfarare om jag gått i rask takt, men då hade jag missat föreställningen.

”God jul Leffe. Jag tror att det passar bra att jag hoppar av”… egentligen hann jag inte så långt i monologen. Den chockade blicken, den tappade hakan, det säregna kroppsspråket och det bubblande skrattet som spred sig på Stora Torget i Halmstad, mitt i julstressen, glömmer jag aldrig. Om sanningen ska fram hade jag aldrig vågat göra mitt PJ med vissa andra äldre chaufförer. Där hade jag en osynlig spärr.

Flera år senare, under en varm sommar i Ullared, kom del två. Det blåste nya vindar på posten. Vissa rundor i Falkenbergs kommun skulle tydligen skötas av personal från Halmstad. Samma Leffe. Den här gången var det paket som skulle hämtas i metropolen där GeKås ligger. När Leif kom tillbaka till bilen satt jag fullt synlig och dinglade med de bara benen i bagageutrymmet.
”God jul Leif!”
Han blev naturligtvis inte rädd utan skrattade så det kom tårar. Vilken härlig kille. Alltid med på noterna. Det tog lång tid innan han kunde samla sig till en replik.
”Bobo. Vilken flashback. Hur många år sedan var det?”
”Minns inte men du kan andas ut. Jag drar till Umeå nästa vecka. Nästa gång är vi för gamla. Då vågar jag inte chansa. Vill inte att pumpen ska stanna på dig. Själv skulle jag behövt stege för att komma upp. ”
Jag gav honom en grabbkram.
Nu funderar jag på tredje gången gillt… kanske jobbar han kvar på posten. Det är långt till Halmstad… men det är snart jul och jag känner mig småbusig…;)

Nu slänger jag inte fler tröjor

”Kolla! Så konstig pyjamaströjan ser ut på ena sidan. Ska jag slänga den?”
”Självklart. Kul att du vill slänga något gammalt.”
Vi hann med lite skojbrottning innan vi åkte iväg till busstationen. Nästa morgon upprepade jag samma fras. Nu hade jag på mig en nyare tröja. Den här gången åkte tröjan bara ner i tvättkorgen. Det fick räcka med att slänga en tröja samma vecka. Hade det varit en vit stor klick skulle jag givetvis gissat på tandkräm, men detta lokala småstänk såg inte ut som tandkräm. När det upprepats flera gånger till insåg jag sanningen. Det var tandkräm. Orsaken var den nya större borsten till min Braun eltandborste med de extra borsten längst fram. Den som tandhygienisten rekommenderat, för att den kom åt bättre. Jag gillade den direkt, uppskattade att den putsade på flera tänder samtidigt. Men… vilken lokal ”högerskvättare”.
Och… samtidigt… vilken fördel! 😉
Ingen vill längre vistas samtidigt som jag i badrummet när jag borstar och skvätter ett vitt regn. Tre damer flyr iväg till den andra toaletten. Sedan upptäckten har jag börjat med att borsta tänderna topless. Alla våra grannar i bostadsområdet verkar ha skaffat hund för att ha ett bra skäl att ta en sväng på grönområdet… 😉

 

Överfall på öppen gata

Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.

Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…

Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.

Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉

Små och stora bilar

Man har inte roligare än man gör sig. Jag gillar lokalen där vi besiktigar bilen. Det är inte samma företag som tidigare hade monopol i vårt land. Bäst tycker jag givetvis om att höra en manlig stämma berätta att bilen har klarat av årsprovet. Eftersom vi är noga med service varje år, brukar jag inte vara speciellt orolig där jag sitter med en kaffe latte och betraktar scenen. Det är några år sedan jag såg en kvinnlig ”besiktningsman” sköta sysslorna. Jag menar inte att fixa en latte, utan att besiktiga ett fordon. Minns annars att det hänt både i Halmstad och i Ängelholm. Det var mer oroligt i min barndomsstad. Där gick det rykten om att en namne till mig, om han väl bestämt sig, satsade allt på att banka sönder bilplåt så att det skvätte över hela lokalen. Mer nitisk snubbe har jag aldrig hört talas om inom kåren. Tuffa män satt och bet på naglarna i kön och hoppades slippa Bosses slägga. Inte ens en sexig kvinna i kort kjol kunde få honom att byta intresse för en kvart. Det var för övrigt hans dotter som sedan axlade manteln. Jag tror att hon fick sin pappas slägga i julklapp när det var dags. Det retar mig att jag glömt smeknamnet. Var det Bosse Slägga? Nä… Det var något betydligt roligare.

Ser det ut såhär där ni besiktar bilen? Eller körde jag fel? Här är så mycket att titta på att jag glömde bort tiden. Är det normalt att de kör iväg med bilen och är borta i över en timme? 😉

Hämnden är ljuv eller pinsam

Ungar kan vara härliga. Både egna och andras. Enligt almanackan hade första advent passerat, men min västkuststad var ännu klädd i höstkostym. Fortfarande hade jag några fridagar innan årets julkort skulle äga mig dag och natt. Redan på andra gården på mitt brevbärardistrikt dök de upp. Tre barn i fyraårsåldern, fulla av upptäckarglädje i höstrusket.
Trion slog följe med mig. Vi bytte några fraser. Vad som sades minns jag inte längre. Antagligen frågade jag om de skrivit sina önskelistor till tomten. Det var två killar och en tjej. Som i många andra lägen var det grabbarna som stod för buset.

Första gången blev jag en aning rädd. Hoppade till helt naturligt när de dök upp bakom entrédörren och skrek ”Bu.” När jag delat ut posten i nästa trappa var jag beredd. Ändå behöll jag min teatraliska sida och låtsades bli rädd när de dök upp med sin reprisreplik ”Bu”. Denna enkla lek fick dem att må bra. Jag måste erkänna att mitt vuxna jag tröttnade efter tolv trappor och ännu mer när de följde med till nästa gård och körde med samma skrämseltaktik, varje gång som jag kom ut från en trappa. Det hjälpte föga att jag frågade om de fick lämna sin gård för sina mammor och pappor. ”Min mormor bor i nästa trappa”, upplyste flickan mig.
V-a-d  i-n-t-r-e-s-s-a-n-t  d-å, tänkte en elak röst i mitt huvud. Som man bäddar får man ligga, svarade en mer smart röst.
Denna dag hade jag inget spännande som väntade efter jobbet, mer än att jag var tvungen att vrålplugga till en tenta i psykologi. Mitt arbetstempo hade sjunkit och därför gick jag nerför trapporna istället för att studsa snabbt. Det var då jag kom på vad jag skulle göra för att få slut på buandet. Mitt knep skulle skapa en lugn och barnfri avslutning på distriktet.
För att inte synas genom glaset i entrédörren vek jag av åt sidan i sista halvtrappan, böjde mig längs räcket, stod en stund bakom ett hörn vid ett element – innan jag slängde upp dörren och vuxet skrek ”Buuuu!!!” med min stirrande blick fäst barnlågt. Så lågt att jag såg de korviga damstrumporna på tanten, men då var det redan försent att vrida tillbaka tiden. Några barn såg jag inte till när jag stammande försökte rädda det som räddas kunde. Tanten överlevde både buandet och julen. Livet gick vidare. Brevbäraren blev med blogg och önskar dig läsare en fin decembermåndag.

Var rädd om dig, vem du nu än är! 🙂