Hämnden är ljuv eller pinsam

Ungar kan vara härliga. Både egna och andras. Enligt almanackan hade första advent passerat, men min västkuststad var ännu klädd i höstkostym. Fortfarande hade jag några fridagar innan årets julkort skulle äga mig dag och natt. Redan på andra gården på mitt brevbärardistrikt dök de upp. Tre barn i fyraårsåldern, fulla av upptäckarglädje i höstrusket.
Trion slog följe med mig. Vi bytte några fraser. Vad som sades minns jag inte längre. Antagligen frågade jag om de skrivit sina önskelistor till tomten. Det var två killar och en tjej. Som i många andra lägen var det grabbarna som stod för buset.

Första gången blev jag en aning rädd. Hoppade till helt naturligt när de dök upp bakom entrédörren och skrek ”Bu.” När jag delat ut posten i nästa trappa var jag beredd. Ändå behöll jag min teatraliska sida och låtsades bli rädd när de dök upp med sin reprisreplik ”Bu”. Denna enkla lek fick dem att må bra. Jag måste erkänna att mitt vuxna jag tröttnade efter tolv trappor och ännu mer när de följde med till nästa gård och körde med samma skrämseltaktik, varje gång som jag kom ut från en trappa. Det hjälpte föga att jag frågade om de fick lämna sin gård för sina mammor och pappor. ”Min mormor bor i nästa trappa”, upplyste flickan mig.
V-a-d  i-n-t-r-e-s-s-a-n-t  d-å, tänkte en elak röst i mitt huvud. Som man bäddar får man ligga, svarade en mer smart röst.
Denna dag hade jag inget spännande som väntade efter jobbet, mer än att jag var tvungen att vrålplugga till en tenta i psykologi. Mitt arbetstempo hade sjunkit och därför gick jag nerför trapporna istället för att studsa snabbt. Det var då jag kom på vad jag skulle göra för att få slut på buandet. Mitt knep skulle skapa en lugn och barnfri avslutning på distriktet.
För att inte synas genom glaset i entrédörren vek jag av åt sidan i sista halvtrappan, böjde mig längs räcket, stod en stund bakom ett hörn vid ett element – innan jag slängde upp dörren och vuxet skrek ”Buuuu!!!” med min stirrande blick fäst barnlågt. Så lågt att jag såg de korviga damstrumporna på tanten, men då var det redan försent att vrida tillbaka tiden. Några barn såg jag inte till när jag stammande försökte rädda det som räddas kunde. Tanten överlevde både buandet och julen. Livet gick vidare. Brevbäraren blev med blogg och önskar dig läsare en fin decembermåndag.

Var rädd om dig, vem du nu än är! 🙂

Annonser

72 thoughts on “Hämnden är ljuv eller pinsam

  1. Hej Bosse! Ja se ungar de kan få en göra de mest märkliga saker. Tanten blev nog bara lite omskakad och kunde le åt saken när hon kommit hem och stängt och låst och släckt och låst igen och sakta börjat andas…tror du inte det. ? 🙂

  2. Ja du, det var faktiskt rätt åt dig! *fniss* Men är det inte värre saker än att dom ”buar” åt folk så tycker jag faktiskt också att man ska uppmuntra dom – även om det då kan gå lite långt. Det finns ju betydligt värre ”skämt”…..
    TREVLIG VECKA
    Susie

  3. Haha…ja, du, Bosse, tänk så många pinliga situationer du hamnat i. Tänker närmast på den där mustaschepisoden som museiguide… Säg mig, blir du tomatröd i ansiktet eller mer skär liksom, stammar du, babblelsvamlar du alldeles kolossalt? Så att min bild inne i skallen blir komplett…Önskar dig en fin start på veckan. Kram

    • Ja du Livsnjutare. Vet inte om jag vågar skriva om alla. 😉 Ibland hoppar gamla minnen fram och oftast skrattar jag åt dem. Jag tror inte att jag blir röd. Det bränner inte till. Men inombords blir det massor av olika känslor som slåss om uppmärksamheten. Fast jag är mitt uppe och givetvis skäms kan jag ändå tycka att det är kul och jag kan tänka att ”det där” blir något att minnas i framtiden. Skrattet och busigheten deltog mer än gärna i känslorna. I det här fallet babbelsvamlade jag medan mina ögon for runt efter ungarna, som antagligen gått hem till sin gård. De hade säkert noterat att jag inte såg lika road ut vid deras sista buande. Eftersom mitt jobb gick på autopilot var mina tankar ute och reste.
      Decemberkramar skickas till Norge.

  4. Hahahaha…och här fick man en bra start på måndagen innan jobbet kallar!! Tror nog att damen log för sej själv också när hon satte sej tillbakalutad i sin fåtölj på kvällen och summerade dagen…
    Och här har december liksom tagit i med full kraft. Massor med snö, några minusgrader, och ja…nu skulle jag ju kunna gnälla ett par rader också eftersom det här är fel årstid för mej…men jag tror jag säger som det är, det är sjutton så vackert!!
    Ha en skön fortsättning på måndagen!!
    Kram kram

    • Vem vet. Gick telefonen varm? Plitade hon ner det i en bok med arbetsnamnet ”Den galna brevbäraren”? Fick hon ta något lugnande? Hade hon varit precis vid entrédörren kunde det blivit det sistnämnda. Det var det trista vädret och att jag inte sett en enda person förutom barnen på så lång tid, som gjorde att jag var säker på att inget kunde gå fel med min ganska spontana plan.
      Snö är alltid vackert om man ser det på rätt avstånd, under rätt årstid och när det inte är en fara för den aktivitet man ska göra. På tal om mitt inlägg var det inte speciellt kul när jag jobbade på posten. Gissar på att du håller med.
      Kram

  5. Minns du en fånig (?!) tv serie som jag tror hette Lödder. Där kunde mannen i familjen knäppa med fingrarna korsvis framför sig och försvinna för ett ögonblick. I såna där pinsamma situationer. När det egentligen inte är nån idé att ge sig in på några förklaringar som bara gör det hela än mer pinsamt. Fast efteråt är det vanligtvis kul. Den hör storyn med, för jag kan riktigt se dig……..kram i snön! Agneta

    • Visst minns jag Burt och de andra galningarna i 70-talsserien som var en parodi på alla andra såpor. Jag såg alla avsnitt. Synd att jag inte hade och har den begåvningen. Hade varit mycket praktiskt. 🙂
      Undra om du fått behålla det vita eller om allt regnade bort igår. Vilka fina bilder du visade upp på Prag i din blogg.
      Kram

  6. Haha, roligt!

    Kom att tänka på ett inte lika roligt ”buande”. För en del år sen gick jag genom stan till jobbet. Var enda morgon under några veckor hoppade en man fram från bakom ett hörn, en buske, eller något annat. Varje gång lyckades han hoppa så att han hamnade precis vid mina fötter. Sen försvann han innan jag hann reagera. Vad var det? Vet fortfarande inte. Mycket obehagligt. Tilläggas kan att han såg inte särskilt trevlig ut, hade en bister och otillgänglig uppsyn.

    • Det var verkligen inte lika roligt. Läbbigt. Obehagligt. Äckligt. Bisarrt. Tänk om du gjort ett besök på Buttericks och köpt en riktigt otäck mask och haft en huva som du snabbt fällde bort. Som kvinna hade jag nog tagit en annan väg eller ordnat ett bakhåll med ett gäng kompisar. Tur att du är sportig.

    • Bu på dig Ezter. 🙂 Har du sett mig på Facebook? 😉 Jag såg på ett Teliamail att jag hade xx meddelande x vänförfrågningar och x inbjudningar. Jag har bra karaktär när jag bestämt mig för något. En månad blir lätt. Här var skälet att Julkampanjen för ”Mina fotsteg i ditt hjärta” skulle stå överst. Det är mycket roligare att skriva böcker, kåserier och allt annat än marknadsföring. Tyvärr är det nödvändigt för att kunna hålla på med det förstnämnda. Därför tvingas jag tjata på om min bok även här. Jag har heller ingen tanke på att ha skilda bloggar.
      Ha det gött.

      • Nej, men på Facebook visste jag du inte skulle vara! Jag har haft en hemsk dag idag och hade behövt lite peppande kommentarer från dig de senaste veckorna 😉

    • Det hade varit roligare. Minns att mina ögon flackade runt under tiden som jag ordnade fram en förklaring som säkert blev platt. Ungarna var puts väck. Det fanns ett uttryck som jag ofta hörde förr. ”Man får inte vara dum för då hamnar man på posten”.

  7. Som man bäddar får man ligga…jojo, eller som det heter nu för tiden: Den som bäddar får ligga 😉 Barn är roliga…ibland. I för stora doser blir jag bara nervös av dem 😀 Ha det gott!! Och tack för kommentarerna. Tänk, det är lite kul att du heter Bosse Lidèn, jag tänker varje gång jag ser ditt namn på Cornelis låt, det kanske du har hört förut?

    • Jag träffade på fyra grabbar i söndags som var mer åt det mindre roliga hållet. 😉 Jag har en skiva med Cornelis där låten är med. Vet du om att det även fanns ett dansband som hette Bosse Lidéns. Det häftiga är att om man skriver in Bosse Lidén på Google så står jag numera före dessa ”två legender”. Jag vet inte om jag ska vara stolt eller rädd för detta. Sommaren 2012 var jag härligt anonym. ”Mina fotsteg i ditt hjärta” får gärna vara omtyckt och känd, själv står jag gärna i skuggan.

  8. Hahahahaa! Så fantastiskt roligt, Bosse! Tusen tack för att du delar med dig av anekdoter från ditt unga liv.
    Har ni det bra i dimman? Det har varit riktigt behagligt väder idag, vindstilla och varmt nog att slippa både vantar, mössa och vinterskor. I december!!! Jag vill ha snö, det vill du också va? Snälla.
    Kram!

    • Tack Sandra! 🙂 Fast det lyser vackert i fönsterna och tomtar klättrar lite överallt i träden i vår stad, känns det inte riktigt juligt ännu. Du har rätt. Det behövs något vitt som lyser upp. Vet du vem man ringer? Jag har tröttnat på att beställa själv. Det blev helt fel sist. Personen slängde ner aprilsnö som var jättesvår att bli av med. Undra vad det var för material. 😉
      Kram

  9. Har du tänkt på att skriva en liten bok om dina eskapader som brevbärare? Tror att det kunde blivit ett riktigt skrattpiller :)…
    Har inte fått ändan ur vagnen att införskaffa din nuvarande bok än. Men det kommer…
    SV: Håller med dig om att tomma kyrkorum kan vara oerhört vilsamma och läkande för trötta sinnen.
    Kram!

    • Den tanken har jag haft flera gånger. Där finns att ta av. Vet inte om jag vågar skriva om allt jag upplevt och hört talas om. 😉 Synd att jag inte hann med att intervjua en del gamla rävar. Hade jag inte bott så långt ifrån staden i många år skulle jag besökt vissa goa gubbar vid några tillfällen. Något som jag verkligen ångrar nu när de inte lever längre.
      ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att leva vidare under 2014. Jag har ett mycket speciellt sätt att marknadsföra min roman på. Allt går i min egen takt. Bäst tycker jag om att lägga ner tid på att skriva.
      Det gäller att hitta den metod som passar bäst för sin egen personlighet. Det viktigaste är att man tar sig tid till det. Unnar sig det. Vårdar både in och utsidan. Du verkar ha rätt tänk.
      Kram

  10. Glömde… ja… jag ska hinna med alla hundra… även om det kommer att inkräkta på julen – kommer att sitta här med näsan över laptoppen – redigera bilder och leta fakta… och vadå? Det blir ju jul nästa år igen 🙂
    En kram till

    • Jag har funderat på hur du ska göra för att hinna. Blir det flera hus i samma inlägg på slutet? Du kan ju inte börja ”slarva” efter att ha serverat oss så många fina bilder och intressant text upptill. 😉 Du ska veta att jag verkligen har uppskattat att gå in och se och läsa om husen. Beror på att ämnet intresserar mig mycket och att du gjort det så bra med en perfekt mix.
      Två decemberkramar.

  11. Hahahahaha stackars tanten. Det finns ju sådana som är lättskämda och såna som jag som tål lite. Min granne är lättskrämd och jag öppnade förrådsdörren och skrek bu och höll på att få en toffla i skallen.

  12. 😀 😀 😀
    Nu har jag läst ikapp mej och tackar särskilt för detta inlägg – lika roligt som det brukar vara när du berättar om upplevda tokigheter!
    Kram!

  13. Dina blogginlägg är underbara! Jo, jag vet någon som har fått underbara kommentarer och även levererat några själv i trappspring upp och ner med posten. Vad sägs om ”tjalla balla” till en ung grabb som säger hej! när han är på väg ner i trappen… Vi kan fortfarande skratta åt det idag… ;D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s