Överfall på öppen gata

Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.

Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…

Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.

Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉