Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.
Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…
Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.
Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉
Ibland blir det bara så ….. fel…… 🙂
Vi har alla våra dåliga dagar. Antagligen var hon så chockad.
Önskar dig en fin helg. 🙂
Hrm, vet du om de fortsatte genom livet som ett par?
De är gifta. Rädsla och aggression är släkt med varandra. Jag kunde inte precis ta ansvar för en jämnårig som jag inte ens hade varit med.
Nej, verkligen inte!
Jag har en viss förståelse för att han valde att gå på fest. Hur i hela friden kunde hon få för sig att olyckan var ditt fel…..
Kram, Ingrid
Jag vågade aldrig fråga i efterhand heller. Trodde kanske, kanske det skulle komma ett litet förlåt. Men jag gjorde det lätt för henne och låtsades som inget hade hänt. Jag är väldigt intresserad av psykologi och skulle kalla detta för den vackra termen, projektiv identifikation.
Önskar dig en fin helg på din ö. Kram Bosse
En kvällshälsning!
Kram och trevlig luciamorgon!
En grå decembermorgonhälsning!
Hoppas någon vitklädd med ljus på huvudet har sjungit något vackert för dig.
Kram
Ja, ibland så blir man ganska förundrad över hur människor uppträder! Men att du – så snällt – aldrig nämnde det hela igen, det är också något jag blir förundrad över….. *fniss*
TREVLIG LUCIA
Susie
Jag tog upp det med pojkvännen. Sedan kom ett jullov mellan. Ibland kliade det säkert av lust att skoja om det i något sammanhang, som en liten markering. Jag hade aldrig tagit ”skiten” i min nuvarande ålder. Vet inte om det betyder att jag blivit en bättre eller sämre människa. 😉
Hoppas du får en fin helg.
Jamen det förstår du väl att det måste ha varit ditt fel, hade du bara väntat och tagit sällskap hem så hade han naturligtvis dragit cykeln…eller nåt… Ha en bra lucia!
Det klart det var. Jag bär hela världen på mina axlar. Inklusive Singapores alla cyklar. 🙂
Kram
Men…man brukar ju säga att folk vaknat på fel sidan ibland…men hon borde nog ha gjort flera försök från olika håll och kliva upp ur sängen, herre jösses vilket humör!! Och man kan undra varför…men jag har mina aningar…Sen är det ju lite intressant, undrar just vad hon sa till pojkvännen sen…?? Om han möjligen hade gjort mer än ätit kryddade pepparkakor, eller om hennes fantasi skenade iväg och…ja herre gud, det finns många sidor på den här saken!! Men en sak är då klart, jag beundrar dej för ditt tålamod och gentlemannasätt, och det var kanske det hon gjorde också…önskade att hon hade lagt krut på någon ”annan”…
Ha en riktigt bra fortsättning på luciadagen!!
Kram kram
Kärleken har många ansikten. Hon fick säkert en chock när hon såg resultatet av olyckan och tänkte på att det kunde blivit ännu värre. I upplösningstillstånd rusade hon ut från skolan och hittade mig lyckligt sjungande på en stump, på gatan. Sedan blev det en felkoppling. Annars var det en klipsk tjej som jag aldrig kom speciellt nära på något plan. Till skillnad från många andra kvinnor som gick på skolan. Nu är episoden ett häftigt och speciellt minne från min Boråstid. Jag är gladast att olyckan inte blev värre. Det var en bra grabb.
Önskar dig en fin helg.
Kram
Men det är ju självklart att han skulle gå på fest! Inte ska man sitta hemma för att titta på när någon annan pluggar, jobbar eller är upptagen med något annat hemma.
Men man ska aldrig, aldrig, aldrig framföra något slags fordon på fyllan!
Att du fick utskällning visar ju bara att tjejen var knäpp och att killen ifråga borde göra slut medan tid fanns.
Skälen till att man går på fest kan variera. Annars har jag sett riktiga fyllegubbar som inte kan gå rakt, men som kan cykla riktigt skapligt. Just nu minns jag en granne som ofta cyklade förbi min lägenhet. Det såg tragikomiskt ut, när han parkerade sitt fordon och knappt kunde komma in gående i sin trappingång, en stund senare.
Hon hade och har säkert många fina personlighetssidor också, men det där var ett riktigt oväntat magplask, som jag aldrig förstod mig på. Det lät som det var jag som grävt gropen i gatan. Hade jag bara haft med mig hela burken med pepparkakor, hade storyn slutat mer lyckligt på den stora leden. Sedan får man inte glömma att jag hade tur. Tänk om stenläggarna bestämt sig för att ta kvinnans parti. 😉
Undrar om hon tyckte det var pinsamt att träffa dig efter det där? Det borde hon ha gjort.
Min syrra råkade ut för något liknande. De hade flyttat till ett radhus och efter en tid kom en bister ordförande från bostadsrättsföreningen och berättade att grannarna klagat på deras myckna bilkörning i området – där man inte fick köra bil, fy och fy skäms på dem. Syrran tittade lugnt på honom genom hela avhyvlingen. Sen sa hon:
Det var konstigt. Är du säker på att det gäller oss?
Varpå en ny avhyvling levererades, något mer uppeldat än den första.
När hon fick prata igen sa hon:
Lite konstigt är det allt. Eftersom vi inte har någon bil.
Och gubben dröp iväg med något hummande.
Jag funderade också på det. Visst borde hon minnas det både då och nu. Samtidigt var jag snäll som låtsades som inget. Hon lyssnade aldrig klart och tog in informationen att jag inte ens var med. Jag fick inte en syl i vädret. Hon var som ett expresslok med massor av vagnar som försöker bromsar snabbt i en kurva.
Mina tankar gick till boken om Ove. 🙂 Personen (var det en engelsk höna?) borde haft mer under fötterna. Pinsamt. Hoppas att din syrra sa det med rätt ordhastighet och betoning så det blev riktigt dräpande. (jag läste om och såg att hon gjorde det) Problemet är ju att finna sig, när man inte alls är beredd på påhoppet. När man summerar dagen kommer alltid de rätta orden. Jag vet inte hur många underbara tal jag hållit på nätterna när jag egentligen borde sovit. 🙂
Trevlig helg.
Haha, snacka om oskyldigt dömd! Å ja, hoppas att han såg till att inte hålla kvar vid en
sådan brud. Valet är ju fritt som sagt var 😉 Tror iofs att du kunde ruska av dig det rätt
snabbt.
Ha en fortsatt mysig lucia!
Kramen
Det var inte någon fara, men ytterst pinsamt på gatan bland i och för sig okända människor. Jag trodde inte mina öron och blev inte arg, utan mer kolugn som man kan bli när någon har gått över gränsen. Jag gissar på att hon var i ett slags chocktillstånd som gick ut över mig. Synd att jag inte kom med någon dräpande kommentar. Nä. Då hade jag kanske inte suttit här med blogg 2013. Tur att jag har hållit på med kampsport med inriktning på försvar. 😉 I förra veckan fick jag ett hemligt skäl att komma att tänka på händelsen. som jag säkert inte tänkt på under många år. Jag är tacksam för att jag har ett rikt minnesförråd som innehåller både sött, salt och surt. Detta var mest beskt. 🙂
Kramen på dig.
sv: Hihi tack. Ja isbjörnen blev lite småsöt faktiskt:)
De var supergulliga. Såg inte alls farliga ut. Du skulle kört med tio stycken. 🙂
Oj, så det kan bli ibland! Man hamnar bara i det och kan inget förstå.
Egentligen riktigt skojig läsning, trots att det var bedrövligt, speciellt för henne som ”släppte sig”.
Ha en fin lördag!
Livet är spännande på det viset. Aldrig vet man vad som väntar runt hörnet. Det var rätt kul efteråt, för det var inte jag som gjorde bort mig denna gång.
Hoppas du får en trevlig helg. Med eller utan stormar.
Vilket minne, he he.. Ja, en liten ursäkt hade nog varit på sin plats. 🙂
Sen Luciakram!
Minnet är kristallklart, men inte alla ord som flög ut osorterade från hennes mun. (jag tror inte ens alla orden fastnade en kvart senare hos mig) Jösses. Hon gjorde verkligen bort sig för öppen ridå. Vad tänkte väninnan egentligen? Eller var hon van? Vissa människor är inte gjorda för att kläcka ur sig det lilla ordet förlåt. 🙂
Lördagskram
Oj… en utskällning efter noter… eller utan… Stackars dig som var helt oskyldig till det hela. Man gör och säger ibland saker man inte borde – speciellt om man blir rädd – tror hon blev det när pojkvännen skadade sig…
Önskar dig en fin helg!
Kram
Det var synd att hon inte sjöng istället. En rap-låt. 🙂 Du har rätt. Hon var säkert vettskrämd och spårade ur.
Önskar dig en fin lördag.
Kram
Vilket minne, bra formulerat, ha en fortsatt trevlig helg!
Tack! Minnet är kristallklart ibland. Det är värre med närminnet. 😉
Önskar dig en fin tredje advent helg.
God förmiddag!
Kikade bakåt i din blogg och konstaterar ett par roliga bilar *ler*
Oj villka minnen och hur det kan bli.
Fortsatt fin dag och helg till dig.
Kramen från norr!
Hoppas du har ljusare och trevligare väder än vi har här denna decemberlördag. Vi tänkte åka och köpa gran för att pigga upp oss. 🙂
Jag gillar att mixa mellan allvarliga och mindre allvarliga ämnen. Alltid intressant att se dem i ett nytt ljus. Ibland kan man hitta något riktigt komiskt i en situation som inte var det minsta rolig när den hände.
Önskar dig en busig och fin helg. Kram
Ja, vad ska man säga. En del talar först och tänker sen… 🙂
Hon borde tänkt på silver och guld. Blandade ihop ädelmetallerna. 😉
Usch så orättvist! Och det är inte glömt, det hör jag.
Jag tycker om att berätta om olika saker. Roliga, vemodiga, knasiga, halvtokiga och även djupare saker. Det bästa jag vet är att skriva längre berättelser, där jag får fritt spelrum. Här blev det ett personligt minne. När det hände tyckte jag det var ett oväntat, ologiskt och ohyfsat uppträdande. 🙂 I förra veckan kom jag att tänka på det i ett annat sammanhang. Därför fick det ingå när jag skrev en 7-8 blogginlägg samma dag, som jag kommer att lägga in då och då. Det gäller att passa på när man har inspiration och skrivtid. 🙂
Önskar dig en fin lördagskväll.
Ser att du läser Mankell just nu. Är den bra? Har köpt min första e-bok, Åke Edwardsons ”Hus vid världens ände” – den är bra – jag gillar kommissarie Erik Winter.
Denna extrabok har fått mycket kritik överallt för att de smuget med det magra innehållet av nytt material. Bokförlaget behöver tydligen pengar. Jag själv har inte sett den engelska Wallanderversionen så det gjorde inget. För en kalenderbitare är det julafton med all statistik och personliga ord från Henning Mankell. Annars är jag redan expert på alla böcker i Wallanderserien. Har läst böckerna 3-5 gånger. Du leder med 1-0 mot mig i köp av E-bok. 🙂 Jag väntar ett tag till med min debut. Den gamla gubben är envis. Har inte ens läst en e-bok.
Jag är också förtjust i Erik Winter. Blev förvånad när han dök upp som Bobby Ewing, inte från duschen, men väl från swimmingpoolen i Grekland, där jag och några till trodde att han slutade sina levnadsdagar. Det är inte så ofta jag gissar rätt mördare, men i ”Hus vid världens ände” hade jag ”rätt”.
Jag har inte hunnit ändra på bloggen. Just nu läser jag Camilla Läckberg som firar tio år som deckardrottning. Här handlar det om lite blandad komplott. Tre kriminalnoveller, en kortroman, en djupintervju och dessutom deckarskola. Det sistnämnda kan du väl redan. 🙂
Jag blev också så bedrövad då jag trodde Erik Winter dog, men jag tror författaren behövde en paus, och lät Winter klara livet. Jag har cirka 20 sidor kvar på Hus vid världens ände. Har gissat på alla möjliga mördare men visste nog inte från första början vem det var – klarnar ju snart 🙂
Det är nyttigt med pauser ibland. Jag är glad för att Winter är tillbaka. Hoppas det blir fler böcker. Mankell löste det mer proffsigt när han lät Wallander försvinna gradvis in i dimman. Inte så raffinerat men mer realistiskt. Sedan finns alltid möjligheten att berätta om en händelse som skett tidigare i deras poliskarriärer. Dörren behöver inte vara stängd.
HM skiljer sig från de andra i gebitet. Det är inte i första hand en kriminalbok han skriver. Det insåg jag redan i första boken om Wallander; ”Mördare utan ansikte”. Ett perfekt och populistiskt sätt att nå ut till stora läskretsar om man vill berätta något.
Är du också likadan som jag oftast är? Jag brukar vänta ett tag innan jag läser slutet på en bra deckare. Jag vill suga på karamellen. Grubbla. Fantisera. Gissa vidare.
Hej Bosse!
Så glad jag blev för dina fina ord och att du hittat till min blogg! Nu har jag hittat till dig och jag är jätteglad för det!
Ha en fin helg
Lotta
Hej Lotta!
Det var verkligen en fin blogg du hade. Alltid kul och spännande att hitta nya ställen att besöka i Bloggvärlden.
Önskar dig en fin helg och hoppas att du tillfrisknar snabbt.
Kram
Vissa saker glömmer man aldrig. Helst när man vet att man inte gjort något fel.
Jag kan ångra att jag inte tog upp det en annan gång när hon var i ett ”normalt” tillstånd. Men jag var blyg i sådana läge. Jag var totalt oförberedd på attacken. Ganska festligt minne såhär i efterhand. Vi har alla våra dåliga dagar. Att ge utlopp för sin ilska och rädsla mot en ”oskyldig” är kanske inte så ovanligt. Det har säkert hänt många. Samtidigt borde man skämmas varje gång man ser personen efteråt. Jag var ju snäll och låtsades som om episoden aldrig hade hänt. Plötsligt dyker den upp här i en offentlig blogg, utan varken alias eller namn. 🙂 Det skulle vara betydligt lättare att väva in det i en roman. Än är det inte försent. 😉
Ibland om man blir väldigt rädd kan man bli arg och agera lite märkligt.
Fast det kan väl ändå inte riktigt stämma på henne.. hon fick ju inte ”chocken” där och då.
Hade han skyllt på dej? ”Allt är Bosses fel själv ville jag gå hem till dej, hela kvällen men Bosse han.. osv”
Trist för dej. Trist för honom. Trist för henne.
Men skitkul för mej som fick läsa om det.. 😀
Nu när du skriver det. Han hade en tröja som han snabbt kastade ner i en väska, när jag kom fram till honom. Jag hann se texten. Bosse hade grävt en grop i gatan och ritat en pil. Cykla i den. Kyss gropen. 😉
Vad gör jag inte för att roa dig Lena L. 😀
Tack för ännu en toppenberättelse! Hur gick det med det kärleksparet!? Hon var kanske inte lika gnällig mot sin pojkvän som hon var mot dig!?
Varsågod. 🙂 Fler sådana anfall utan orsak hade varit tufft för den trevlige grabben. 😉 De är gifta. Jag bär på hundratals berättelser och kommer ihåg både smådetaljer, dialoger, dofter, ljud, färger, sinnesstämningar, platser, sånger m.m. Det svåra är att berätta på en blogg utan att någon ska råka illa ut. Därför föredrar jag att skriva i kåseriform på bloggen, men allra helst romaner där det finns betydligt mer spelrum. När det flyter på i ett manusarbete är livet underbart. Det är som att befinna sig i en annan värld. En värld som man själv har skapat. Under en lång tid var verkligen Lena Sanders och Sebastian Rosander mina bästa vänner.