Jag tog en gul taxi

Jag hade flyttat till en större lägenhet. Tyvärr låg den längre från centrum. Min tuffa sportbil var såld. Jag rustade mig för att äntligen komma igång med att börja plugga på hög nivå. Denna decemberdag var min cykel sönder. För att hålla igång kroppen beslutade jag mig för att gå in till stan och köpa en julklapp till en söt tjej. Därefter tänkte jag ta den ljusblå bussen hem till Vallås. Mina planer ändrades i samma sekund som jag såg en gul folkvagnsbuss stå parkerad utanför en firma på industriområdet och såg ryggtavlan på killen i postoverallen. Leif var en snäll kille, några år äldre än jag. Ytterliggare några sekunder senare förfinades mina planer och gick från trevlig pratstund till det som pockade i min bushjärna. Ett practical joke. Vigt hoppade jag in i bagageutrymmet. Dörren hade stått lockande på glänt. Jag förstod efter en snabb titt på lasten att det var endast tömning av gula lådor som gällde på denna rutt. Mängder av julkort skulle ner till postterminalen för sortering och stämpling. Jag la mig till rätta långt in med huvudet nerstucket bland några jutesäckar som doftade damm. Ibland kom det in friska kustvindar när vi befann oss en bit från havet och Leif slängde in en full säck. Annars småslumrade jag till mellan varven när bilen rullade iväg på Halmstads gator. Inte konstigt med tanke på att jag varit uppe sedan två på natten och inte hunnit sova på hemmaplan. Jag förstod att Leif vann tid på att ha tomma säckar inne vid chaufförsplatsen och ibland när någon brevlåda var bara halvfull slösade han inte bort tid på att gå runt bilen, utan tog in säcken i förarsätet igen. Någon gång funderade jag på att säga en replik från mitt gömda ställe när dörren öppnades. Kom bara inte på någon som var tillräckligt bra. Kanske hade jag kommit fram fortfarare om jag gått i rask takt, men då hade jag missat föreställningen.

”God jul Leffe. Jag tror att det passar bra att jag hoppar av”… egentligen hann jag inte så långt i monologen. Den chockade blicken, den tappade hakan, det säregna kroppsspråket och det bubblande skrattet som spred sig på Stora Torget i Halmstad, mitt i julstressen, glömmer jag aldrig. Om sanningen ska fram hade jag aldrig vågat göra mitt PJ med vissa andra äldre chaufförer. Där hade jag en osynlig spärr.

Flera år senare, under en varm sommar i Ullared, kom del två. Det blåste nya vindar på posten. Vissa rundor i Falkenbergs kommun skulle tydligen skötas av personal från Halmstad. Samma Leffe. Den här gången var det paket som skulle hämtas i metropolen där GeKås ligger. När Leif kom tillbaka till bilen satt jag fullt synlig och dinglade med de bara benen i bagageutrymmet.
”God jul Leif!”
Han blev naturligtvis inte rädd utan skrattade så det kom tårar. Vilken härlig kille. Alltid med på noterna. Det tog lång tid innan han kunde samla sig till en replik.
”Bobo. Vilken flashback. Hur många år sedan var det?”
”Minns inte men du kan andas ut. Jag drar till Umeå nästa vecka. Nästa gång är vi för gamla. Då vågar jag inte chansa. Vill inte att pumpen ska stanna på dig. Själv skulle jag behövt stege för att komma upp. ”
Jag gav honom en grabbkram.
Nu funderar jag på tredje gången gillt… kanske jobbar han kvar på posten. Det är långt till Halmstad… men det är snart jul och jag känner mig småbusig…;)