Mannen som gick upp i rök

Egentligen är det inte klokt hur många roliga och dramatiska nyår jag varit med om trots att jag bara är 26 år plus. Ibland känns det som om jag levt dubbelt så länge. 😉

Jag väljer att skriva om en gåta som jag fortfarande inte vet svaret på. I normala fall brukar jag låtsas som att jag inte bryr mig, men den gången kunde jag inte låta bli att vara ivrig som ett nyfiket barn. ”Var har du varit? Fram med sanningen.”

Tiden var mitten av åttiotalet. Platsen Halmstad. Det hade varit en vit jul och snön låg kvar under årets sista dag. Vi var fyra glada ungkarlar i olika åldrar som bestämt oss för att lämna vår stad över årets sista helg. Vi hade betalt i förväg för bussresa, överfart med färja mellan Varberg-Grenå och Nyårssupé. Det var tidig avgång. Redan klockan två skulle tre turistbussar rulla iväg. Vi bestämde träff vid Carl Milles ”Europa och tjuren” på Stora Torget. Tre av oss gick iväg och tog ut pengar i en Bankomat. Den fjärde kunde inte bestämma sig. Blixten som var hans smeknamn ändrade sedan åsikt och sa att han också behövde kontanter. Smeknamnet syftade inte på någon slags snabbhet utan på att denna sköna lirare tog det väldigt piano i alla lägen. Oftast uppskattat och roligt, men irriterande när det fanns en tid att passa. Som nu denna Nyårsafton.
”Vi sticker till bussen och tar platser. Du får snabba dig. Vi kan inte hålla kvar chauffören mer än högst en minut.”
”Det är lugnt grabbar. Vi ses på bussen.”
Inte visste vi att det var så populärt med aktiviteten rymma från Halmstad till Danmark. Vi hoppade på en buss och tog upp fyra platser på sidan med fönstren mot Stora Torget. Jag tittade ut mot Sankt Nicholaus kyrkklocka och mot gatuhörnet där Bankomaten fanns ett par hundra meter bort, med allt tätare mellanrum. När det var två minuter kvar sprang jag av bussen och gick på de andra två bussarna och granskade alla resenärer. Ingen Blixten. Jag frågade vår busschaufför om han kunde vara snäll och vänta i några sekunder på en kompis som tog ut pengar… men det kunde han inte eftersom han hade fler påstigningstider att passa, liksom färjan.
Den där rätta stämningen infann sig inte under bussturen upp genom Halland. Vi tre grabbar kände oss fulla av frågetecken. Samtidigt gaskade vi upp oss och samtyckte, att äntligen fick Blixten skylla sig själv. Vid hamnen i Varberg granskade vi alla som klev av de andra två bussarna. Till slut var det bara att acceptera läget. Det som hade börjat så kul var inte alls lika skoj längre. Det fattades en länk i kedjan. Kamratkedjan. Skämten duggade inte speciellt tätt vid det bokade bordet där vi slagit oss ner. På gränsen till begravningsstämning. Samtalsämnena hackade på samma dilemma. Vad sjutton hade hänt och vart hade han tagit vägen? Blixten var sex år äldre än två av oss så vi behövde ju inte precis ta hand om mannen.
Vårt bord var placerat precis vid gången som gick parallellt med långsidan på färjan. Genom glasdörrarna såg jag vidare genom de runda fönstren på långsidan ut mot lanternorna från andra fartyg på havet. Tidigare hade jag sett fram emot det kända fyrverkeriet som vi skulle få uppleva från ett av de övre däcken. Jag hade i hemlighet målat upp det ultimata. Tänk om jag träffade en snygg, trevlig, rolig, intelligent, skämtsam, seriös och söt danska under kvällen och vi stod där med var sitt glas champagne vid tolvslaget, njöt av bubblorna och varandras sällskap och bytte telefonnummer och ett par miljoner baciller… så dök det dystra upp igen, om inte den dumma Blixten förstört möjligheten…
Vem sjutton av Sveriges över åtta miljoner invånare, kom då gående på den röda sammetsmattan i gången med sin vanliga lufsiga gång och händerna djupt nerstuckna i fickorna.
”Läget grabbar?”
Rösten var sävlig och torr. Ett litet lurigt leende i mungipan kunde inte vår egen Mr Bogart hindra från att komma fram. Sanningen berättade han varken då eller senare.
”Vaddå! Vad snackar ni om? Jag var väl med er hela tiden på bussen. Ni höll ju plats till mig. Vad finns det att dricka?”

Liftade han? Gick det ett tåg? Betalade han en månadslön till en taxichaufför? Han fanns definitivt inte med på någon av de tre bussarna, men jag tittade förstås aldrig efter i bagageutrymmet… Jag önskar dig ett Gott Nytt År. Kram Bosse