Glad av Lycke

Det är mycket mörker i januari trots att snön vackert lyser upp vårt södra landskap sedan en tid tillbaka. En sida av mig vill ut och göra snöänglar och snögrottor. En dystrare sida väntar på ett besked från en främmande röst. Tillkortakommanden sägs göra en människa stark. Jag vet inte. Fick jag välja lyfter jag hellre känslolöst skrotvikter upp och ner för att stärka den rustning som syns av omgivningen. Den inre rustningen är jag numera rätt skicklig på att mata med en kombination av behagliga ting som jag mår prima av och som bildar balsam för min själ. Samtidigt kan allt bli bättre. Vissa saker mår bäst av att ta sig fram på slingrande äventyrliga stigar runt hemliga hörn. Andra borde åka på breda autostrador utan pardon.

Igår såg jag en härlig film som kommer som filmtips på bloggen så småningom om jag får bestämma över livet. Solveig som har fullt upp som heltidsarbetande student hade gjort en kort paus och glidit in på min blogg. Hon är alltid min bästa granskare och livsvän.
”Har du läst att du fått respons på din bok från någon som heter Lycke?”
”Nä. Gillade hon den?”
Solveig läste högt från sin pall vid köksön och jag sände en visuell kram till Lycke i Norrland, samtidigt som jag drogs mot datorn. Direkt blev jag begeistrad av en bokbladsvägg som växt fram i Lyckes hem. Vilket romantiskt projekt. Helt i min stil.
”Kan inte vi också ha det så i ett rum? Varför inte gästtoaletten?”

Det här lånade jag från bloggen till-vidas-ara på blogspot.se.
… så har jag äntligen hunnit läsa ut din underbara bok Bosse.. *** vet inte varför jag blev så förvånad över hur mycket jag älskade den, så länge som jag följt dig och läst på din blogg ändå. Alltid tyckt om dina ord, men boken din gav både tankar och lösningar jag själv snuddat vid, men nu fick som en present i klarspråk, slog an strängar, där det verkligen behövdes. Fantastiska beskrivningar av vardagssituationer i ett ungt 70-tal, som jag själv fick fortsätta i spåren av 10 år senare… minnen av glädjen och nyfikenheten blandat med allvaret som smög sig in, och varför slutade jag med sport? Hur kul var det inte att spela innebandy på gatan med grabbarna… bildspråket, citaten som körde E-4:an rakt in i mitt hjärta. mina favoritsidor kommer här:
s 66, 80, 217, 235 (klockrent), 239, 241, 247, 264…Tranströmers underbara jag själv så ofta gått och tänkt på:
” Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som går vilse. ”…nu måste jag rusa..
kramar Lycke  http://till-vidas-ara.blogspot.se/

Ps. Undra om någon av mina sidor kommer att pryda en vägg i ett hem i Norrland. 😉

Annonser

Film fyra av femtio

Utanför din dörr

Utanför din dörr.
Genre: Romantisk komedi, 91 min, 2002
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 35/40
2). Bosse Lidén 2014: 103/120

Favoritscen/kommentar: 45 minuter in i filmen, när Sanna ska ta sig in i Andrés tomma lägenhet genom att klättra på utsidan av balkongen och…

Egna ord: I den här romantiska och komiska filmen lär man sig skillnaden mellan en toalett och tourette.
Eric Donell sitter på flera stolar. Han är producent, har gjort regi tillsammans med Martin Söder och spelar huvudrollen med bravur. Den unga kvinnan som gör allt för att fånga honom spelas utmärkt och naturligt av Lina Englund. Jag föll pladask för denna ljuvliga svenska charmpärla. Jag satt sedan och plöjde igenom det digra extramaterialet med framför allt regikommentarer, som därefter gjort repriserna extra intressanta. Som när Eric hade varit och klippt sig. Först senare insåg han att det var för mycket trafik i en tidigare scen. De var tvungna att ta om scenen. Nu när jag vet om det, ser jag att han har fel frisyr där han sitter på en bänk i en park. En trilskande papperskorg på Söder i Stockholm minns jag alltför väl. De ville inte ha med den i ett avgörande romantiskt läge, men fick inte tillstånd att montera bort den och det gick inte att filma förbi den.

Handlingen: André Landsten är illustratör. Han arbetar och bor i Stockholm. En tragisk händelse gör att han inte längre orkar med storstaden. En klassisk scen är när han blundar och sätter sitt finger på en karta för att välja ny bostadsort. Sedan läser han ordet högt – Lycksele. I denna norrländska stad utspelar sig större delen av filmen. Ibland sveper kameran över fina naturbilder, som gör att jag blir sugen på att åka dit, men framför allt har denna film så mycket charm som jag så ofta saknar i svensk film. Flera roliga scener som sätter sig kvar på näthinnan och som jag fortfarande skrattar gott åt. En mycket ömsint kärleksrelation, som är speciell, men som ändå upplevs som äkta och genuin.
En enkelriktad tjej skulle gett upp direkt. Men sådan är inte Sanna Bergholm. Hon förstår rätt snabbt hur det ligger till med ointresset från Andre´s sida. (Det förstod jag redan i den första scenen.) Björn Gustafsson spelar Andrés sävliga och mysiga farbror. Lennart Jähkel har rollen som Sannas pappa. Han är riktigt kär i sin hemort och ämnar skriva Boken om Lycksele – Lapplands pärla. Göran Engman spelar en kufisk fotohandlare i en liten biroll. Bisse Unger från Tusenbröderna spelar förträffligt den sorgliga lilla grabben Melker, som snabbt blir vän med André. Filmen har så många lyckade klipp. Tempot är behagligt i Lucky Lycksele. Jag blir lika glad varje gång av öppningslåten i filmen. Se filmen och hör vilken låt jag menar. 🙂

Dagens fråga: Hur värderar du generellt ”svensk film”?

Repristext från 8 januari för nya läsare som avslutas med mina tolv kriterier.
https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014/

Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.

En av dem är skyldig

DSC_18700001Fyra förpackningar flingor. Det är antalet som brukar finnas i vårt hushåll. Sorterna varierar med vissa undantag. Till vardags är det jag som är FrukostNisse och förflyttar dessa paket till köksbordet. Alltför ofta har jag insett att det skulle behövas blöjor till dem. Detta eviga krasande under mina svarta Birkenstock är irriterande. Helst när jag fredagsstädat. I mitt trötta hungriga tillstånd drog jag inga slutsatser under en lång tid. Jag gav enhetligt ALLA skulden. Detta var varken snällt eller rättvist, nu har jag nämligen anlitat en privatdetektiv. Jag själv. Billig, smart och självgod. 😉
För att inte dra någon förhastad slutsats spanade jag under en längre tidsperiod. Direkt insåg jag att det inte behövdes något tjusigt stapeldiagram för att vetenskapligt dra smarta slutsatser. Nästan utan undantag fanns det bara en skurk till det krasande dilemmat. Vilken av dessa fyra förpackningar tror du läsare är skyldig? Vet inte i vilket land förpackningen med sin otäta botten är gjord. Gissar på att den åkt ett par varv runt jordklotet. 😦

Själv äter jag en mycket nyttigare frukost. Sug på det här. Färsk frukt, blåbär, olika sorters nötter, kanel, grönt te, surdegsbröd, Pro-Activ, osötade flingor, solrosfrön, russin m.m. Ändå. Tre av fyra i familjen är kärnfriska. Ingen av dem är jag. Hm! Tacka vet jag mina gamla frukostar. Lönnsirap på gröten, det sötaste och mest onyttiga brödet och bäst av allt – mammas alla hemmagjorda ”marmeladburkar” som hon frikostigt delade med sig av till höger och vänster.

Ta gärna med en nerpackad pappa

”Mamma, finns det toalett?”
Vår yngsta dotter har en söt rynka i pannan och undrar. Hon ska iväg på ett körläger till helgen. Det är första gången hon ska sova utan sin mamma och pappa.
”Det får vi verkligen hoppas. Ni ska ju vara där i tre dagar”, svarar mamma Solveig tröstande.
”Skönt”, pustar Lizette ut, utan att ha hört den ironi som låg mjukt inbäddad i svaret.
Jag ler från mitt hörn i rummet när jag fäller ännu en lugnande kommentar.
”Lizette. Det är tur att du har med storasyster.”
”Visst pappa. Du minns väl hur det gick för Jennifer när hon skulle sova över hos Magda? Fråga henne annars.”

Mina tankar gör en utflykt både bakåt och åt sidorna. Jag tänker på att det bara skiljer ett par centimeter i längd på våra två döttrar. När de är klädda i vinterkläder och mössa förstår man varför de ofta får samma fråga från snälla, pratglada damer.
”Ni är förstås tvillingar?”
Jennifer som är väluppfostrad tar alltid fram en snäll röst från bakfickan.
”Nej. Jag är åtta år och min syster är fem.”
Jag är lika imponerad varje gång. Att hon inte åtminstone lägger till ordet BARA fem.

Mina tankar fladdrar tillbaka till frågan om Magda. Jennifer måste ha varit i den åldern som Lizette är i nu. Den första och enda gången som Jennifer har sovit hemifrån. Det var ett kombinerat födelsedagskalas och pyjamasparty. I ett album finns ett fotografi där Jennifer står leende i vår trädgård med sin övernattningsväska stolt i ena handen. Jag kommer ihåg att jag min vana trogen inte kunde låta bli att reta henne lite grann.
”Mamma gissar på nio. Jag tror du klarar dig tills vi sover som djupast innan du ringer hem och beställer taxi.”
”Pappa. Jag kan inte ringa dig när jag sover. Fattar du väl?”
Klockan kvart i tolv på kvällen ringde Magdas mamma. Då var det dags för hämtning av ett styck hemlängtande barn med ont i magen. Inget smör i Småland kunde telefonledes skjuta upp det beslutet en endaste minut. De andra tjejerna sov fridfullt vidare i Magdas flickrum. Lizette har inte glömt denna skröna.

”Nu är Jennifer en stor tjej. Det är bra att ni har varandra”, svarar jag Lizette som sitter på golvet och matar sin datorhund.
Jag läser på informationslappen. Ta med sovsäck, liggunderlag, kudde, pyjamas, nalle, kläder, utomhuskläder och lite godis. Någonstans inom mig känns det som om det fattades ett ord. Åtminstone våra tjejer borde fått en personlig lapp med ett tillägg. Ta gärna med en nerpackad mamma eller pappa. Vi får helt enkelt göra som när vi köpte hund. Först åkte vi dit och hälsade på. När vi åkte från kenneln lämnade vi kvar en tygtrasa med min doft. Husses doft. Det blir till att packa ner en av Solveigs tröjor och några fotografier. Så kan flickorna ligga där och sniffa i den blöta kudden. Kommer det ett telefonsamtal från Forsheda mitt i natten blir det långt att åka från södra Halland. Förra gången var det bara sju kilometer till Magdas hus.

Nu kom vi till ett vida värre problem. Vad ska vi göra när vi för första gången på åtta år är barnlösa under en hel natt? Hur ska vi hantera denna ovanliga situation? Ingen Lizette som glider ner i vår dubbelsäng med ett gosedjur av varierande storlek. Även Jennifer gör fortfarande sina besök när hon vaknat från en otäck mardröm. Jag läser vidare från informationen och ser att de avslutar med en samling på kvällarna. De måste vara rätt många barn. Undra´ om de inte behöver två vuxna som smörar kvällsmackor. Helena som ska köra minibussen från Laholm verkade lite småsnuvig när jag pratade med henne i affären i början av veckan. Hon kanske skulle må bra av att kurera sig i sängen i helgen…

Fotnot: Tänk när livet var såhär. Det har gått ganska många år sedan jag skrev det här kåseriet. Under tiden har våra döttrar blivit små globetrottrar. Ibland hinner de knappt hem från en resa innan det är dags igen. Som när de var på nyårsläger och dagen efter hemkomsten genast åkte iväg till Stockholm. Jag och Solveig har också blivit duktiga på att klara oss själva. Vi brukar skoja med dem och skicka SMS, där vi skriver att vi är i någon storstad i Europa och tycker det är så underbart att vara ”ensamma” och inte är säkra på om vi kommer hem igen. 😉

Film tre av femtio

CCI20131226_0003

Love in Manhattan/Fånga dagen.
Genre: Romantiskt drama, 104 min, 2006
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 102/120
Favoritscen/kommentar: ”Du har aldrig frågat vad jag heter i förnamn. Varför?”

Egna ord: Tillbaks på Manhattan, precis som i mitt första filmtips,
kan det vara läge att flagga delvis för näsduksvarning.
”Behöver ni något mer?” frågar sköterskan.
”Bara tid. Har ni lite tid på er?” svarar Griffin sarkastiskt.
Här måste jag säga att den svenska filmtiteln är mer överensstämmande med handlingen. Allt sedan Griffin (Dermot Mulroney) fått beskedet att han har en elakartad, snabbskridande cancer försöker han fånga dagen. Han har ingen som helst lust att tillbringa resten av sitt liv på ett sjukhus. Han hoppar istället på en kurs på Universitet. Under en föreläsning uppstår en spontan flirt med Phoenix (Amanda Peet) som leder till en högst ovanlig date. Griffin nämner inget om sin sjukdom och nästan inget om sin bakgrund. Många galna upptåg från Griffins ”Bucket list” (saker han vill hinna med innan han dör) avklaras där Phoenix hänger på. När vi som tittare tycker att deras mycket speciella relation fått ett uppsving tar filmen en ny vändning efter en erotisk scen. Samtidigt som Griffin duschar och mår som en prins gör Phoenix en upptäckt i en påse, i den unkna lägenheten. Hon plockar ut böcker, samtliga med dystra titlar, lägger sitt eget pussel och…

Detta är en mycket sevärd film som välter omkring mig. Den får mig att skratta, le, gråta, sucka, önska och mycket mer. Otroligt gripande film om något väldigt svårt. (Som ni förstår har jag sett den x antal gånger.) 🙂

Dagens fråga: Vad står överst på din ”Bucket list”?

Repristext från 8 januari för nya läsare som avslutas med mina tolv kriterier. Hela texten finns på aktuellt datum.
Familjen Lidén har under tio säsonger haft ”Filmmys i TV-sofforna”. 185 st filmer har vi tittat på. Efter varje film har vi satt var sitt betyg mellan 1-10. Smaken har ibland varit riktigt skiftande, andra gånger inte. Endast en film har fått 40 poäng. Den gången hade vi inte ens några förhoppningar. Filmtiteln var helt okänd. Underbart att bli överraskad åt det hållet.
Nu tänkte jag under 2014 återse de filmer som jag själv gav 9-10 poäng.  På torsdagarna (om jag hinner) kommer jag att lämna ett filmtips. En del filmer är redan jättekända. Jag kommer att ge filmen ett slutbetyg som jag summerar efter att ha tagit hänsyn till 12 st personliga kategorier som finns längst ner i inlägget. Maxpoäng är 120. Ni får gärna kommentera, men jag har inte lust att försvara elaka sågningar. Detta är en ”Snällblogg”. 😀
När det gäller denna bloggkategori kommer jag endast att svara med en glad gubbe som visat att jag uppskattat din kommentar. Efter femtio filmtips kommer jag att avsluta med en tävling. Ni får då välja tre av mina femtio bidrag som ni tycker är bäst. Ska bli spännande att se vilken film som vinner när ni får bestämma. Hoppas många lämnar in bidrag i december. Ni kan ju hela tiden scrolla i kategorin ”Filmtips” under året.

Jag låter denna text följa med som en ”svans” i början av året. Sedan kapar jag efterhand orden och hänvisar till tidigare inlägg.  Precis som jag gjort vid mina andra tävlingar.

Här har ni mina tolv kategorier med damerna först. 🙂
Jag har satt ett betyg mellan 1-10. Max 120 poäng.
1= Kvinnlig huvudroll
2= Manlig huvudroll
3= Bakgrundsmusik.
4= Biroller.
5= Viktigaste kolumnen. Regi. Röda tråden.
6= Romantiska biten.
7= ”Spänningen” i storyn. Från filmruta ett till den sista.
8= Repliker; sköna klassiska kommentarer som sitter kvar efteråt, eller meningar som ger mig något.
9= Komiska situationer som lockar till skratt.
10= Miljöer.
11= Kameraspråk.
12= Slutscenen. Inte reta mig på att det är en cliffhanger. Istället tänka mig att jag är sugen på en tvåa. Eller fantisera vidare själv.

Gymnasiet med exotiska djur

Bloggis

Fortsättning på snacket igår:
Jag tycker inte om när man skyller ifrån sig. Jennifer skyllde på att lemuren tappade min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, lemuren skyller på att zebran bet i hans svans och zebran säger att Aftonbladets reporter stack iväg med boken. Jag är för blyg för att höra med Oscar Levy. 😉

Nåväl. Tillbaks till tisdagens verklighet. Adlibris skrev igår att de ville ha tio nya böcker till sin depå. Bäst att lyda. Enligt kontraktet ska man skicka senast dagen efter man fått beställningen. Vilken vacker postadress företaget har. Morgongåva. Sug på det ordet. Jag har för mig att en annan Sebastian är uppväxt där. Kommer du läsare ihåg grabben som gick till final samma säsong som Agnes vann Idol? Tiden rinner iväg. Då var han mer långhårig. Ungefär som Sebastian Rosander var som ung, när han lite dumt cyklade på sin klasskompis Lena Sanders. Efter den kollisionen förändrades deras liv, men det hade ingen av dem en aning om just då. Då var det bara pinsamt, tyckte Sebastian. 🙂

Önskar dig läsare en bra tisdag. Här blinkar det i lamporna och jag är rädd för att strömmen försvinner. Busväder liksom igår.

Inte ens en termin kvar

Lizette växer så det knakar. Vart tar tiden vägen? Ofattbart att vårt lilla gryn är inne på spurtsträckan i den obligatoriska skolan. Vårterminen i nian. Igår fick eleverna sina skoltröjor. Så här ser framsidan ut.

Framsidan

Det kunde varit värre. Ett förslag som ratades var. ”Varje dag föds en lärare, använd kondom.” Jag vet inte vad Lizettes mamma som jobbar som skolfröken, hade tyckt om att tvätta den tröjan. Jag är rädd för att texten hade blivit missfärgad av en slump. 😉

På baksidan av tröjan finns alla klasskamraters förnamn. Skrivna med deras personliga handstil. Under elevernas signaturer denna text, som för mig påminner om plåster på såren jämfört med framsidan. 🙂

Rätta baksidan

I onsdags var det öppet hus i Simrishamn för den utbildning som Lizette vill söka i första hand. Nova Performing arts är ett estetiskt program med inriktning musik, med programfördjupning i dans och teater. Som tur är, är det ett Högskoleförberedande program. Det kommer säkert att bli tufft att få en av de 15 platserna. Lizette laddar för en audition i mars. Bäst är att ha ett par reservplaner. Det har hon, men hon har svårt att rangordna dem. Än återstår det några dagar att bestämma sig…

Det är lika svårt att förstå att Jennifer är inne på sin fjärde termin på gymnasiet. Idag ska hon vara med i Aftonbladet, både i text och på bild.  Rubriken är: Läs gymnasiet – med exotiska djur. Förhoppningsvis lockar hon någon till sin utbildning, med en lemur på axeln. Hoppas min kupp lyckades. 😉
”Jennifer! Hur svårt ska det vara att låta lemuren hålla en ”Mina fotsteg i ditt hjärta” mellan sina tassar? Det är ganska så många som läser Aftonbladet. Jag tror att det blir kano…”
”Vi får se pappa”, svarade Jennifer vagt innan hon hastade iväg.
”Annars får du ta zebran till hjälp. Hör du mig?”
”Sure daddy.”

Carpe Diem!

Vad viktigt det är att följa sin första tanke. Helst om alla besticken inte ligger i lådan.  Man måste fånga dagen. Bara för att man har stora, långa öron behöver det inte betyda att hjärnan är lika stor. Hos mig är det precis tvärtom. Solveig säger att jag har små söta öron och alltså måste det betyda att jag har… en liten söt hjärna. 😉
Jag hittade detta urklippet i en minneslåda.

CCI201401180001