Ta gärna med en nerpackad pappa

”Mamma, finns det toalett?”
Vår yngsta dotter har en söt rynka i pannan och undrar. Hon ska iväg på ett körläger till helgen. Det är första gången hon ska sova utan sin mamma och pappa.
”Det får vi verkligen hoppas. Ni ska ju vara där i tre dagar”, svarar mamma Solveig tröstande.
”Skönt”, pustar Lizette ut, utan att ha hört den ironi som låg mjukt inbäddad i svaret.
Jag ler från mitt hörn i rummet när jag fäller ännu en lugnande kommentar.
”Lizette. Det är tur att du har med storasyster.”
”Visst pappa. Du minns väl hur det gick för Jennifer när hon skulle sova över hos Magda? Fråga henne annars.”

Mina tankar gör en utflykt både bakåt och åt sidorna. Jag tänker på att det bara skiljer ett par centimeter i längd på våra två döttrar. När de är klädda i vinterkläder och mössa förstår man varför de ofta får samma fråga från snälla, pratglada damer.
”Ni är förstås tvillingar?”
Jennifer som är väluppfostrad tar alltid fram en snäll röst från bakfickan.
”Nej. Jag är åtta år och min syster är fem.”
Jag är lika imponerad varje gång. Att hon inte åtminstone lägger till ordet BARA fem.

Mina tankar fladdrar tillbaka till frågan om Magda. Jennifer måste ha varit i den åldern som Lizette är i nu. Den första och enda gången som Jennifer har sovit hemifrån. Det var ett kombinerat födelsedagskalas och pyjamasparty. I ett album finns ett fotografi där Jennifer står leende i vår trädgård med sin övernattningsväska stolt i ena handen. Jag kommer ihåg att jag min vana trogen inte kunde låta bli att reta henne lite grann.
”Mamma gissar på nio. Jag tror du klarar dig tills vi sover som djupast innan du ringer hem och beställer taxi.”
”Pappa. Jag kan inte ringa dig när jag sover. Fattar du väl?”
Klockan kvart i tolv på kvällen ringde Magdas mamma. Då var det dags för hämtning av ett styck hemlängtande barn med ont i magen. Inget smör i Småland kunde telefonledes skjuta upp det beslutet en endaste minut. De andra tjejerna sov fridfullt vidare i Magdas flickrum. Lizette har inte glömt denna skröna.

”Nu är Jennifer en stor tjej. Det är bra att ni har varandra”, svarar jag Lizette som sitter på golvet och matar sin datorhund.
Jag läser på informationslappen. Ta med sovsäck, liggunderlag, kudde, pyjamas, nalle, kläder, utomhuskläder och lite godis. Någonstans inom mig känns det som om det fattades ett ord. Åtminstone våra tjejer borde fått en personlig lapp med ett tillägg. Ta gärna med en nerpackad mamma eller pappa. Vi får helt enkelt göra som när vi köpte hund. Först åkte vi dit och hälsade på. När vi åkte från kenneln lämnade vi kvar en tygtrasa med min doft. Husses doft. Det blir till att packa ner en av Solveigs tröjor och några fotografier. Så kan flickorna ligga där och sniffa i den blöta kudden. Kommer det ett telefonsamtal från Forsheda mitt i natten blir det långt att åka från södra Halland. Förra gången var det bara sju kilometer till Magdas hus.

Nu kom vi till ett vida värre problem. Vad ska vi göra när vi för första gången på åtta år är barnlösa under en hel natt? Hur ska vi hantera denna ovanliga situation? Ingen Lizette som glider ner i vår dubbelsäng med ett gosedjur av varierande storlek. Även Jennifer gör fortfarande sina besök när hon vaknat från en otäck mardröm. Jag läser vidare från informationen och ser att de avslutar med en samling på kvällarna. De måste vara rätt många barn. Undra´ om de inte behöver två vuxna som smörar kvällsmackor. Helena som ska köra minibussen från Laholm verkade lite småsnuvig när jag pratade med henne i affären i början av veckan. Hon kanske skulle må bra av att kurera sig i sängen i helgen…

Fotnot: Tänk när livet var såhär. Det har gått ganska många år sedan jag skrev det här kåseriet. Under tiden har våra döttrar blivit små globetrottrar. Ibland hinner de knappt hem från en resa innan det är dags igen. Som när de var på nyårsläger och dagen efter hemkomsten genast åkte iväg till Stockholm. Jag och Solveig har också blivit duktiga på att klara oss själva. Vi brukar skoja med dem och skicka SMS, där vi skriver att vi är i någon storstad i Europa och tycker det är så underbart att vara ”ensamma” och inte är säkra på om vi kommer hem igen. 😉

Annonser

53 thoughts on “Ta gärna med en nerpackad pappa

  1. Att livet är så föränderligt är svårt att förstå på ett sätt samtidigt som jag vet det. Var period har sin tjusning om man kan leva i den och inte tråna för mycket vare sig framåt eller bakåt.
    En fin berättelse bjöd du på och jag undrar, blev det Forsheda by night?

    • God morgon Hanna!
      Du har verkligen rätt. Varje period har sin tjusning. Högst oväntat kan jag komma att tänka på något mysigt och sakna det. Det blev inte Forsheda by night. Istället passade vi på att tapetsera om gästtoaletten och unnade oss en middag ute.

    • Tack Anki. 🙂 Nu med facit i hand blev det aldrig några fler utryckningar av den anledningen för oss. För mycket godis, ovanlig mat, för roligt, för sent, för många ljud, för många som ska sova i samma rum. När John Blund inte kommer, när alla andra somnat och det är slutfnittrat. Då kommer alla andra känslor. Saknaden efter sin egen säng. Gosedjuren som inte var med på festen. Det enda som kommer är en värk i magen. ”Mamma. Var är du?” Just detta tema minns jag att vi tagit upp med vänner som berättat många olika varianter där de fått rycka ut. Härliga minnen i efterhand. 🙂
      Kram

    • Tack Gerd! 🙂 Jag gissar på att du känner igen dig i texten. Visst är det härligt att ha personliga minnen av olika tidpunker från sina barns uppväxter. Du borde ha dubbelt så många som vi har, som bara har två barn. 😉
      Jag önskar dig också en fin helg.
      Kram

  2. När vår lilla B åker på läger och annat blir jag alltid så förvånad…..Mest över att hon är så självständig och att hon kan med att lämnar oss ensamma. Men hon brukar alltid vara noga med att fråga så där ca 1000 gånger både före och efter om vi kommer att sakna henne/har saknat henne;)

    Ha en fin Fredag. Kram Susan

    • Det är bra att B är självständig och jag tror att det bottnar i att hon känner sig trygg. En bra bas att stå på och som jag önskade att alla barn fick uppleva.
      Den frågan känner jag väl igen. 🙂 Den kommer fortfarande. Några tentaklar finns kvar. Vi kan inte låta bli att ge olika varianter av svar på frågan. De är införstådda med att vi klarar oss utmärkt och lever ett eget barnfritt liv när de är borta.
      Tack. Hoppas din fredag också blir bra. Kram Bosse

  3. Jag har barnbarn i sova borta åldern o runt där. Jag har ett par gånger varit den som får öva hos.. med växlande resultat…
    Mysigt kåseri i alla fall:-)

    • Det är inte lätt alltid att snacka bort dem heller om de väl bestämt sig för att de SKA hem till mamma och pappa, kan jag tänka mig. 🙂 Det här tillfället som jag skrev om, är vår enda utryckning. Ingen förälder har behövt hämta sitt barn hos oss heller. Antagligen har vi varit förskonade genom åren.
      Tack för att du uppskattar mitt kåseri foxy53f.
      Önskar dig en fin fredag.

  4. Vi har haft i alla fall en som inte kunde sova borta trots många försök. När han försökte så låg man vaken och snurrade – väntande på telefonsignalen som alltid kom. Jag ler igenkännande medan jag läser och tänker, att vi föräldrar var ju som vi var vi med. Men taxin den ryckte ut alla tider på dygnet …
    Ha en fin helg!!

    • Tänk det hände bara oss en enda gång, men jag förstår din känsla. Vi låg också vakna länge de närmaste gångerna och väntade på telefonsamtal som aldrig kom. Jo. En gång ringde en okänd full person när vi trodde det var dags för en hämtning. Som förälder är man likt en scout redo.
      Tack. Jag önskar dig detsamma.

  5. Ja, det där känner jag igen. Inte från ungarna, utan från mig själv! Jag ville så gärna sova över, men åh vad jag grät och längtade hem när det var kväll. Det tog väl priset när föräldrarna fick köra till Blekinge skärgård mitt i natten för att jag ville hem. När de kom fram sov jag så gott och min faster visste inget! Hade ju ringt i smyg…

  6. Tack för titten och kommentaren hos mig! Vilket härligt kåseri om barnens borta sovande. Vi känner nog alla igen det lite till mans. Först med egna barn och nu med barnbarnen. Kul att läsa om din resa fram till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Har läst smakproven och det verkar lovande. Ser fram emot att läsa den. Jag återkommer gärna så jag följer din blogg. Ha en fin helg!

    • Tack Gunilla och välkommen till min blogg! 🙂 Vi skaffade barn lite senare i livet så vi ligger lite efter jämnåriga vänner som också börjat få barnbarn.
      Kul att du gillade smakproven och min resa. Titta gärna in på läsarkommentarer om boken om du har tid. 🙂
      Tack. Önskar dig också en trevlig helg.

  7. Hahaha…men du? Säg inte att ni -på pinsammaste förädramanér- snek er ombord på den där bussen och stod och gjorde mackor kvällen lång… Ha en fin fredag och trevlig helg! Hälsa hon smörgåsnissan!;-)) Kram

  8. Kommentar till Ezter: Stackars din mamma och pappa. Tänk att du lyckades ringa i smyg. 😉 Blekinge skärgård låter mysigt, men kanske inte på natten som barn. Jag älskade att sova hos min mormor. Helst när jag fick åka dit ensam med rälsbussen. På hemmaplan sov vi kompisar aldrig över hos varandra. Jag hörde aldrig talas om att någon gjorde det. Visserligen hade jag inte full koll på vad tjejerna gjorde. Jag gissar på att det var och är vanligare mellan töser än idag. Fast jag är ingen expert.
    Hoppas du får en fin helg.

  9. Jag kikar in för första gången och upptäcker en trevlig blogg med väldigt tänkvärda och påminnande texter,( inte minst dagens)!
    BRA!
    Tack för kommentarer!

    Lev väl!

    • Välkommen hit Lennart! 🙂 Tack så mycket för de orden. 🙂
      Jag hittade dig via ett boktips som du gett en person på Blogglandia. Eftersom jag också älskar Oveboken vandrade jag vidare till din häftiga blogg.
      Jag måste gratulera dig. Inte trodde jag att det skulle bli en man som blev ”nummer 200” att kommentera på min blogg. 😀
      Livet är fullt av överraskningar. Nu ska jag överraska min hungriga mage.
      Ha en fortsatt trevlig tripp. Välkommen tillbaka till min blogg.

  10. Ha ha, så bra text! 🙂 Barn är för härliga!!!
    Den får mig att minnas när sonen skulle ha övernattning på skolan, för några år sedan, för de skulle ha ett LAN där. Han såg så mycket fram emot det och packade och planerade och myste. Så blev han ditskjutsad och vi blåste upp madrassen och förberedde med allt möjligt och så for vi föräldrar hem. Efter fyra timmar ringde en lärare hem till oss och undrade om vi kunde komma och hämta sonen. Han hade kräkts tre gånger redan. Jaha, undrade vi då förskräckt, vad har hänt? När läraren då räknade upp allt som sonen hunnit proppa i sig under dessa fyra timmar, var kräkset helt plötsligt inte så oförståeligt. De mängder popcorn, läsk, choklad, popcorn igen, mer läsk och godis som den ungen lyckats få i sig under fyra timmar, det är beundransvärt om man får i sig på fyra dagar!
    Stackarn.
    Han var inte kaxig när han kom hem….
    Trevlig helg!

    • Tack Susanne för att du gillade min text. 🙂 och tusen tack för att du delade med dig av ett eget minne. :D. De hade kanske en intern tävling där det gick ut på att äta och dricka så mycket gott som möjligt. Förstår att han inte var kaxig. Det är verkligen inget trevligt att spy och må illa. Samtidigt lärde han sig på ett otäckt sätt något som han kunde ha nytta av i framtiden.
      Jag önskar dig detsamma.

  11. Jag får så mycket igenkänning och minnen som poppar upp när jag läser ditt varma kåseri, Bosse. Och också den sista delen av din text, den om hur livet förändras hela tiden. Så många underbara minnen och upplevelser man har fått med sig genom att följa sina barn på vägen till att bli vuxna.

    En härlig helg önskar jag dig! /Anna-Karin

    • Det är en ära att få följa med på deras slingrande vägar från nyfödda och genom deras olika utvecklingsstadier. Oftast går det framåt, ibland bakåt. Då gäller det att vara lyhörd och förhoppningsvis kunna rycka in, trots att jag saknar körkort för sysslan. 🙂
      Här får du kramar till Småland.

  12. Det där med hemlängtan är inte det lättaste. Du väcker verkligen minnen till liv, dels när jag själv var barn och rymde från en lägerskola för att jag bara ville hem. För att inte tala om när jag börjde på läroverket i Visby och skulle bo inackorderad. Jag låg på rummet och grät i flera dagar.

    Mina barn har vi också fått åka och hämta mitt i natten då de skulle ”sova över” hos kompisar eller kusiner.

    Tack för dina kommenterar hos mig Bosse, det gläder mig alltid att se att du varit på besök och ha en fin helg!
    Kram, Ingrid

    • Stackars den Ingrid som låg och grät på rummet. 😦 Gick det att rymma hela vägen hem från lägerskolan eller fick de ”söka” dig? Samtidigt är det ett kvitto på att du trivdes hemma. Att vara hemmakär ställer till problem när man måste iväg av olika anledningar. Annars är det en fördel tycker jag.

      Du har en fin blogg som jag förstår att många uppskattar. Dagens bilder på biblioteket gör mig en smula salig. Sedan är det en stor fördel att du bor på min älsklingsö och tar fina kort. Dina texter intresserar mig.
      Kram tillbaka.

  13. Härligt skrivet 🙂
    Har själv alltid varit en hemmatyp, min son är likadan medan min dotter är mer globetrotter. Hemlängtan är komplicerat, till och med idag längtar jag hem till familjen fast jag är 43! Trevlig helg.

    • Tack Susanne! 🙂
      Ganska häftigt att du har en av varje. Jag har blivit mer och mer en hemmatyp ju äldre jag blivit. När jag läser din sista mening gör jag det mest med värme. Inser att det kan ställa till trassel om du måste iväg långt bort och kanske under en längre tid. Annars tycker jag det är gulligt och bevisar på att du trivs där du bor och med dem du delar ditt liv med. Tänk Susanne om det varit tvärtom. Du klättrade på väggarna och lämnade otäcka fotspår på tapeterna, klöste katterna och skrek som en brunstig varg 😉 ”Jag står inte ut med att vara hemma en sekund längre. Jag måste ha luuuuffft! Äntligen kommer taxin.” (eller bor du på en ö i skärgården utan fastlandsförbindelse? Båttaxi?) Nu ska jag låta min livliga fantasi vila. 🙂
      Jag önskar dig också en fin helg.

  14. Oj, nu fick jag lite ont i magen…jisses kommer ju ihåg det där, både barn som ska sova borta och andras barn som ska sova över….Så ont det gör när dom längtar hem…
    Ha en go fredag!

  15. Vilken fin berättelse! Det är tur att man sakta men säkert vänjer in sig i rollen att ungarna växer och börjar klara sig själva. Jag brukar säga att det bästa man kan ge sina barn är rötter och vingar. Rötter, att dom vet vem dom är och är trygga i det. Vingar att dom vågar flyga ut i världen 🙂
    Önskar dig en trevlig helg!
    Sv: Men hallå!! Inte kan du undanhålla din fru om vilken viktig dag det är idag 😉

    • Tack Carina. Både för att du tyckte om min berättelse och för de vackra visdomsorden som jag håller med om. 🙂 Jag läste på din blogg att ni har barn i ungefär samma ålder som vi har och inser att det blir en tonåring mindre i er familj under året. En speciell åldersgräns som passeras. Eller har det redan hänt?
      Än så länge har jag kommit undan och nu är det bara tre timmar kvar. 😉 Fast jag var lite snäll och lekte chaufför tidigare under dagen.

    • Hej igen! Jag förstår inte varför MR WordPress inte känner igen dig längre. Dina inlägg kommer inte in direkt utan måste först godkännas av mig – precis som det är för dem som lämnar en kommentar för första gången, eller om de inte lämnat på väldigt länge. Kram

  16. Visst är det härligt att minnas tiden när barnen var små och ibland kan jag längta jättemycket efter det, men sedan kommer jag på hur himla mysigt det är att umgås som vuxna, så visst har varje tid sin tjusning.

  17. Stor igenkänningsfaktor! De två äldsta barnen började tidigt att sova över hos mormor och morfar. Föräldraledigheten var bara sju månader då. Så de har alltid varit vana att sova borta. Så kom då sladdisen. Hade inte samma behov av ”barnvakt” till henne. Så ville hon börja sova hos kompisar. Det blev många hämtningar nattetid i många år. Nu är det hon som åker runt till kompisar och andra ställen. De andra två är mer hemmabundna 🙂

    • Där ser man hur det kan bli. Tänk vad många gånger vi önskat att våra barn hade fått ha sina mor o farföräldrar längre i livet. Vad de missat många fina stunder. Det hade varit så kul åt båda hållen. Så är livet när man själv är sladdbarn och skaffar barn lite senare i livet. Önskar dig en fin helg.

  18. Underbart att läsa!! Och många är vi nog som framför datorn nu nickade lite igenkännande, log lite i smyg åt nedpackad pappa…visst har vi genomlidit detta!! Tror att jag hämtat alla mina tre någon gång, kanske inte miltals bort, men i allafall så…Den minsta var aktiv scout i många år, och en höst hade de läger någonstans uppe i fjällvärlden (allt ovanför Dalarna är fjällen…). Stort läger med många nationaliteter. Så en kväll ringer det en ledare, och på bruten engelska förklarar att min dotter hade kört morakniven nästan rakt igenom handen, och behövde omgående sys, men dottern vägrade lämna lägret eftersom de senare på kvällen skulle ha lägerafton. Mitt hjärta stod still säkert fem minuter först, sen…till slut fick jag tala med dottern, som lite småskrattande förklarade att det var en rispa, möjligen kunde det bli ett stygn, med det hade hon redan fixat med plåster. Den som behövde läkarvård tyckte hon däremot var ledaren…han var i det närmaste i chocktillstånd och tänkte förbjuda allt vad knivar hette. Så visst har vi minnen!!
    Önskar dej och familjen en riktigt skön vinterhelg!!
    Kram kram

    • Tack Rigmor! 🙂 Eftersom det var mitt kåseri skrev jag pappa men mamma hade varit ett bättre ord. Vilken dramatisk händelse du skriver om. Där ser man hur olika man kan se på samma skada. Förstår att du blev rädd på kvällen av de engelska fraserna. Vilken tuff dotter du har. Hoppas de hade en trevlig lägerafton.
      Här är så rått. Fem minus och en vind som kändes i kinderna när vi gick en uppfriskande promenad utan hund. 🙂
      Kram

  19. Vilket härligt kåseri och jag igenkänningsfaktorn är stooor! Igår sov Filippa över hos en kompis och jag väntade hela kvällen att jag skulle gå och hämta henne. Och fick snopen, till slut gå och lägga mig…. Och längtade ihjäl mig! 😉

    Kraam
    Petronella

  20. Vi lever ju mitt i den där första perioden du beskriver och i skrivande stund, med Äldsta snusande tätt intill, så skär det i hjärtat att tänka på att de en dag ska bli så stora. Tur att man som förälder växer med situationen…

    • Njut tantaugusta! 🙂 Det är en härlig tid fast jag minns att jag fick mycket stryk i sängen och ibland var de allra största djuren med när det nattvandrades till vår dubbelsäng. Det stämmer. Tillsammans växer man, både barnen och deras föräldrar. Det är mysigt när de sakta börjar prova sina vingar. Kommer hem och bubblar av äventyr och berättalust.

  21. Livet förändras i sina olika skeenden… det är tidens spår… Jag är fotfarande i det stadiet där jag vänjer mig vid att bara ha Göran hemma, då barnen är vuxna och utflugna. ;D

    • Som utomstående blir jag ändå både glad och rörd av att ni verkar ha en sådan fin kontakt med varandra. 🙂 Är det ändå inte lite samma sak? Att ha Göran hemma? Solveig säger att hon har tre barn. Antagligen är fröken dålig i matte eller så har hon dragit in mig i sammanhanget. Hm! Det är tur att jag inte har alla flingorna hemma. De flesta ligger på golvet, enligt mitt senaste blogginlägg. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s