Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.